Terror

Terror av Flera författare =o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o Telefonterror ...ett samtal man inte önskar sig. av Jes En gäll signal får mig att lämna drömmens förlovade land och sakta återvända till världen. Vid andra signalen inser jag att det är telefonen som ringer och sträcker ut en hand och trevar. När det ringer förtredje gången har jag hittat den och svarar sömndrucket. -Ja, det är Jessica. -Hej, viskar en röst lågt. -Hallå? Den viskande rösten har fått mig att reagera. Jag tittar på klockan, 5.51 visar den. Hallå, vem är det här??? -Peter, viskar rösten och fortsätter, men jag har svårt att höra. -Du, jag hör ingenting, och vad är det för idiot som ringer vid den här tidpunkten? Den viskande rösten lägger på luren. Jag lägger ner telefonen samtidigt som olustkänslan sprider sig i kroppen. Vad var det där egentligen? Sömnen är som bortblåst. Jag ligger och vrider och vänder på mig en stund innan jag ger upp och kliver ur sängen. I ett slag är min trygga borg inte längre lika trygg. Någon har via telefonledningen tagit sig in i mitt hem och mitt medvetande. En viskande röst som mumlade osammanhängande. Efter att ha kollat att dörren är ordentligt låst, går jag in i duschen. Vattnet får min tänkande del av hjärnan att börja fungera. Kanske det var någon som ringde fel. Någon kanske ringde och skojade bara. Men vilka förklaringar min hjärna än lyckas producera vägrar varningsklockorna sluta ringa. Nästa natt ringer han igen, och möjligheten att allt var ett misstag slås i spillror. Och i ett slag har en ny värld öppnat sig för mig. Världen för de otrygga. På morgonen ringer jag Telia för att höra hur de kan hjälpa mig. Javisst kan de hjälpa. För 500 kronor hjälper de så gärna. 500 kronor för att någon har tagit sig rätten att klampa över min integritet. En rättighet han inte på något sätt har. -Ja, men om du polisanmäler det, så blir det killen som får betala de 500 om de tar honom, berättar en vän. Polisanmälan. Om de får tag i honom. Orden ringer i mina öron. Hur hamnade jag i det här? Vad har jag gjort? Men det jag råkat ut för är inget nytt, och råden är många. Inget utav dem lugnar mig däremot. -Tänk efter när han ringer. Har du precis kommit hem eller så kanske han kan se dig. Se mig? Följer han mig från sitt fönster? Eller på gatorna? En paranoja utan dess like bryter ut. Vem kan det vara? Varje man jag möter på stan blir misstänkt. -Skaffa dig en nummerpresentatör. Det är billigare än Telia. Dessutom har du ju den kvar. Ifall det händer igen. Händer igen? Herregud. Ska jag behöva kolla numret först innan jag vågar svarar i telefonen från och med nu? Och plötsligt vaknar en ilska i mig. Fan heller ditt lilla kryp. Jag kan mycket väl tänka mig att äga en nummerpresentatör. Men det ska vara av samma skäl som jag äger en handmixer, en elektrisk tandborste eller en smörgåsgrill. De är alla saker som är bra att ha, men skulle knappast kallas högst nödvändiga. Mitt liv skulle bli varken till eller från om jag inte ägde dem. Ilsket tittar jag mig i spegeln. Jag vill inte höra mer råd. Jag vill inte veta alla saker man ska tänka på när sånt här händer. Jag vill inte längre vara rädd för någon viskande röst i telefonen. Han ringer några nätter till, men jag vägrar svara. Jag rycker ut telefonsladden istället. Och så plötsligt så slutar han. Lika oväntat som han började. Utan att någonsin få veta varför han gjorde det. Han bara försvann. Det bara tystnade. Sakta, med en natt i taget börjar livet gå tillbaka till det vanliga. Sladden får sitta kvar i telefonen på natten. Jag börjar åter känna glädje när telefonen ringer. Livet går vidare, och numera är jag sambo. Sambo med en nummerpresentatör. Ja, jag skaffade mig en. En kompromiss jag gjort med mig själv. En nummerpresentatör mot att jag inte tänker vara paranoid och rädd när jag går ut. Den fungerar och det får duga. Men den är inte som min eltandborste eller min smörgåsgrill, nej den är som brandvarnaren eller låset i dörren. En sak som hjälper mig att sova tryggare om natten. =o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o Gamla bekanta av Dan Det var sent en kväll, jag satt och gaggade vid ett bord med ett gäng ... vi var nog ganska fulla och glada och du och din kompis slog dig ner för det fanns inte plats någon annanstans. vi började samfällt att gagga... det var kul vi pratade segling och ångbåtsbiffar... Du sa att visst kunde man fixa billiga biljetter om man ville resa en bit ... visst sa jag och du fick mitt nummer... Du ringde några dagar senare och jag förstod först ingenting. Du hade några erbjudanden, du räknade upp dom, det var precis desamma som i söndagstidningarnas resebilagor, jag sa att det var ju intressant och jag skulle prata med min flickvän om att ... Där någonstans gick det fel ... alla resor gick ut på att jag skulle resa tillsammans med dig. Jag sa tack hemst mycket tack men ändå nej tack. Du ringde igen dagen efter och undrade om jag ändrat mig. Det hade jag inte. När du ringde klockan halv tolv på södnag kväll och frågade samma sak lade jag på luren. Dagen därpå när jag kom hem hade någon ringt mig sextitvå gånger. Min telefonsvarare hade slut på band. Du började ringa till mitt jobb, vete fåglarna hur du fick numret dit. Jag talade med växeln och skaffade ett hemligt nummer. Jag började tänka på vem som fick mitt nummer och varför. Jag låste noga när jag gick hemifrån och räknade vem som hade mina nycklar. Jag pratade med polisen och de sade ungefär 'Välkommen till klubben, men vi kan inte göra så mycket.' Jag blev misstänksam.min flickvän tyckte att jag förändrats. Jag drömde. Arga drömmar. Så en natt drömde jag att jag gick hem till dig. Du bodde på felsida om staden i en ruffig etta. Du skällde som en bandhund. Jag höll i dig. Du skrek, du grät så du skakade. Jag höll om dig. Jag vaknade alleles svettig. Sedan dess har allt varit som förr. Vill du ha mitt nummer? =o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o=o Terror av Det är mars och tiden vill inte lämna mig i fred. Vart jag än vänder mig och hur jag än vrider mig så är den på min axel och klappar på mig. Viskar i mitt öra; ”Skynda. Sitt inte här. Skynda. Lata dig inte. Jobba på nu.” Det lugn som nyss genomsyrade mig går inte att hitta igen. Jag sätter mig i min soffa. Lutar mig bekvämt tillbaka mot kuddarna. Tittar i taket och försöker njuta av stillhet. Två minuter varar det. Fem om jag har tur. Är lyckan på min sida lyckas jag slumra till, men det tillhör ovanligheterna. ”Nej, tösen. Upp på benen. Tid är pengar.” Mitt samvete har hela tiden en diskussion igång. Det är mars och himmelen påminner mig om gråtande änglar. Gråtande änglar som tittar ner från molnen, ser oss traska runt med krossade förhoppningar av en ständig längtan till vår och sommar. De tittar på oss och gråter över vår otålighet. De vet att det är väntan värt. Det har vi glömt. Vi ser inte slutet, vi har bara längtan. Otåligheten river. Solen fattas oss. Som om den inte visat sig på månader. Några grader över noll. Några dagar kvar tills vi ställer om till sommartid och de första krokusarna kikar upp i rabatterna. Ler emot oss i sina klara färger. Tänk om vi kunde få det nu. Värme. Ett sommarregn, ett solnedgång på en kobbe. Doften av nygrillad lax och färskklippt gräslök. Havssalt i håret, de grönaste gräsmattorna att gå barfota över. En uteservering i eftermiddagssol, en dag på en äng. En cykeltur innan dagen vaknat. Tiden är på vår sida, vi är på rätt sida årsskiftet. Det blir ljusare, det kommer att bli varmare. ”Seså. Vårrensa då, se till att få något gjort. Tvätta vårbyxorna, vik ihop de stickade tröjorna. Packa allt i kartonger istället för att bara längta och sitta här.” Mitt samvete pratar och längtan är konstant. Fortfarande är det mars och hetsen terroriserar. Tiden vill inte lämna mig i fred.

Skriven av: Flera författare