Thank you very Mats

Mats har varit tyst hela sitt liv. Han har aldrig stått för något, aldrig velat något. När de andra barnen viskade om honom lät han det vara så. I gympasalen blev han utpekad som “matchens sämsta” men han sa inte till. Eller på skolgården, där de som slog honom skrek “För fan, säg något någon jävla gång” ändå inte fick något svar. Han har aldrig stått upp för sig själv.

Mats, 45 år i simhallen. Nyckeln dinglar mot benet när han går. Lukten av klor är överhängande, men det blir bättre så fort han kommer till träningsbassängen. Tonåringen står som vanligt lutad mot hopptornet. Han har puma-shorts, spänd mage och håret struket bakåt. Små elaka ögon och ett örhänge i ena örat. Mats själv med svällande mage, för korta badbyxor och vita, håriga ben. Ingenting har förändrats. Tonåringen kastar sin föraktfulla blick mot honom. Mats fortsätter framåt, försiktigt för att inte halka. I blicken han får känner han överlägsenheten som blicken strålar honom med. Han känner tonåringens vetskap om att han aldrig kommer sjunka så lågt som Mats har gjort. Och hur skönt och tillfredställande det är att veta det.

När han var ung var det samma visa. Hela livet har alla kollat ner på honom. Mats Larsson: En jävla failure. Var med honom så höjer du din självkänsla. Till och med dom största nollorna tycker sig bättre än honom. Medlidande? Aldrig. Till och med dom där kamratstödjartjejerna, när han tjuvlyssnade på deras snack efter skolan hörde han deras prat. Äckliga ord om pojken Larsson, även från dom.

Mats är trött på blickarna. Mats är trött på alla minnen, ärren som skaver. Jävligt trött.

Minnena från klassåterträffen. “Vad blev det av dig då? Blev det lastbilschauffis? Det brukar ju bli så för såna som dig”. Alla skrattar med. Det han hade gått ditt för att bevisa som aldrig blev av. Istället stod han där som ett fån resten av kvällen, inkrupen i sitt skal.
Det han ville bevisa som han inte fick gjort. Inte den gången.

Abdi studerar mannen. Varje vecka är han här, helt ensam. Ful och ensam. Abdi minns empatilektionerna från trean, men han har svårt att tro att empatin han kan visa kan räcka för att göra den här mannen lycklig. Han är skelögd, kort och rund som en köttbulle. Ingen närstående som talar om att det tunna håret som finns kvar är bäst att bara raka av. Bistra rynkor snarare än muntra. Likgiltiga ögon på utsidan, men med en stor sorg inuti. Han försöker verkligen att visa hur mycket han lider med honom när han kommer gående. Även såna människor måste väl må bra av att dela smärtan. Det hoppas Abdi.

Mats går framåt. Han vill bara till träningsbassängen. Han vill slippa minnena, förlora sig i crawlrytmen, det enda intresset de inte tog ifrån honom. Men minnena kommer ändå tillbaks, en skada som ständigt gör sig påmind. Han minns högstadiet när de spottade efter att han gått förbi för att “slippa smittas”. Han minns den där tjejen som han trodde var för snäll för grupptrycket spottade med de andra. Han minns hur arg han varit, hur han tryckt tillbaka känslorna, räknat till tio och fortsatt gå. Ett lock på kastrullen i 45 år.

Han passerar tonåringen och går mot dörren till träningsbassängen.

…

Spottljudet hörs tydligt. Det lämnar tonåringens läppar och landar i bassängen med ett plums. Mats stannar upp och blodet i hans ådror fryser sig. Han är glödhet men ändå iskall. Han vänder sig om och ser tonåringen i ögonen. Men den här gången har tonåringen rädsla i blicken. Mats njuter av den. Mats tar tag med båda händerna runt tonåringens hals. Ett dunk mot det kakelbelagda hopptornet. Sedan hoppar han i vattnet med greppet runt strupen hårt kopplat. Skrik hörs inte under vatten, det vet han av erfarenhet. Han hämtar luft med tonåringens kropp nedtryckt under sig utan att släppa taget. Mats dränker tonåringen tills han slutat sprattla. Han ger igen för allt. Han hämnas.
Det går på bara en minut. Sextio sekunder, som för Mats är det den viktigaste minuten i hans liv.

Viktor står som förstenad högst uppe i hopptornet. Hans spottloska syns fortfarande om man kollar noggrant. Han hade missat gubben helt. Hans simhoppskompis som han tränar med varje vecka flyter död bredvid.

Skriven av: Axel Lundström