The dead womens tale

PROLOG
Jag sitter i fåtöljen, lyssnar till den levande staden. Mina självskadeärr var så synliga att jag nästan inte kunde bada. De fanns överallt, på benen och låren. På magen och under brösten. Röda, vissa nya och andra gamla, men alltid dolda av kläder. Jag hade lärt mig det. Ingen ser om de inte tittar, och syns det inte så tillåter man heller ingen att se. Nu, medan jag hällde upp glaset för tredje gången, den jag skulle somna av, så såg man dem tydligt. Några i stadiet där de kliade förskräckligt. Jag plockade upp sömntabletten och svalde den med en stor mun av vodka och tranbärsjuice. Nu började jag bli snurrig och jag tog mig emot sängen och lade ner huvudet på kudden.


Jag kom ut från hotellet och blundade. Idag var dagen jag skulle vandra Belfast gator upp och ner. Jag hade redan konstaterat att det var en stad i förändring. En sliten stad som en gång varit mycket vacker, men som likt folket hade tärts ner av sitt förflutna. Vissa hus var redan rivna och bara resterna fanns kvar på flera ställen. På andra syntes det pågående arbetet, ett av dem var att riva ett hus på nästan 20 våningar. Vissa hus var moderna, alldeles för moderna, jag tror faktiskt att det kan vara så utan att det behöver vara något dumt. Ny modern konst finns överallt, men det genuina, det som berättar en historia, det kan aldrig återskapas om de en gång har rivits. Belfast var i ett vägskäl, där de tycktes fastnat. Det som byggdes, det var modernt och det som revs var slitet, men ur ett turistperspektiv så intresserar moderna byggnader i glas mig. Inte mer än att det skär sig med övriga hus.

Staden var också öde, inte en människa eller bil syntes i sikte. Julen här var en seriös händelse. Kanske en händelse då man gärna träffas, inte som det jag rymde bort ifrån. Där man falskt log inför barnen men egentligen kände stress, press och stelhet. Plötsligt stannade jag och backade. Vad hade jag just sett? Såg jag det verkligen? Ja. Vita huset i Belfast, inte det riktiga då utan istället en kopia. Det var stadshuset. Vackert smyckat inför just denna dag blinkade en stor julgran på dess framsida och en julhälsning fanns att skåda.

Jag vandrade vidare och fann mycket gatukonst, alltså grafitti som används rätt, som en konstform. På alla nedstängda butiker fanns ett konstverk, eller nästan alla. Smala, tomma gator, med den gamla sortens tobaksbutiker och tidningsaffärer naturligtvis stängda idag men det gick att se hur en vardag kunde se ut. Jag vandrade vidare och mötte några hundägare, en och annan joggare men mestadels var det bara jag och staden. Jag nådde vattnet och kunde se ett båtvarv långt borta i vad som borde vara en hamn för irländska havet. Sedan vände jag och gick samma väg, med mina riktmärken. Jag fann ett enda öppet ställe och det var puben vid mitt hotell, Morrisons
























KAPITEL 1

31/12 - 2016
-Mhm… svarade poliskonstapel Welton. Klockan har 17.30 och han skulle snart gå av. Han hade jobbat sedan tidigt i morse för att slippa jobba nyårsnatten. -Är du konstapel Welton? frågade en kvinna. -Ja, vem talar jag med? -Jag heter Lya Scott, jag jobbar på Clayton Hotell vid Omanau avenue. -Okej? sade Welton lite oinspererat. -Min chef är Macaley Towre? sade hon. -Du känner visst honom? -Ja, vi känner varandra! sade Welton. -Bra, han bad mig ringa dig specifikt. Vi har ett problem! sade hon. -Okej? sade Welton nu lite mera nyfiket eftersom Mr Towre inte var en man som ringde polisen i onödan. Han var mycket mån om sitt rykte på sitt fyrstjärniga hotell. -Det gäller en kvinna, hon är försvunnen! sade Lya Scott. -Vad menar du med försvunnen? -Hon skulle ha checkat ut igår förmiddag, men hon gjorde inte det. Vi har inte sett henne sedan igår eftermiddag. -Okej? -Ja, vi är fullbokade under storhelgerna, så vi behöver rummet, men Mr Towre tyckte att vi skulle ringa dig först, innan vi flyttade ut hennes saker och städade rummet! Welton nickade, det var Mr Towre i ett nötskal. Han skulle aldrig någonsin riskera något. -Så han vill blanda in polisen för att en kvinna inte behagat sig med att checka ut. Hon kanske bara inte vill lämna landet? sade Welton. -Eller så har hon åkt hem! sade han. -Jag tror inte det. sade Scott. -Hon har lämnat alla sina saker, till och med passet… eller ja, typ! sade Scott. -Vad menar du med typ? undrade Welton som nu började bli lite mer intresserad. -Ja… passet är här, men själva sidan som visar hennes uppgifter är borta. Den är utfläkt. Vi hittade passet på skrivbordet, utan den sidan just! -När sade du att hon sågs senast? -Igår! -Är Mr Towre på plats? -Nej, han är i Frankrike! sade Scott och Welton suckade, naturligtvis var han inte på plats. -Jag kommer dit! sade Welton och insåg att han inte skulle få sluta i tid. -Det var en annan sak också … sade Scott tvekande. -Låt mig gissa, Mr Towre vill inte att vi kommer med blåljus och märkta polisbilar, med flera personer! -Precis! sade Scott. -Oroa dig inte. Jag kommer själv, det är nyårsafton. Vi kommer ha annat för oss än att jaga folk som inte behagar att checka ut.


Richard Welton kom till det stora hotellet, mitt emot det ljustegelfärgade BBC huset. Han kom in i lobbyn och tittade sig omkring. Där var det fullt av finklädda folk, alla redo att fira nyårsafton. En yngre kvinna kom gående emot honom. Han lade genast märke till något i hennes ansikte. Hennes kind var en aning rodnad, och hon märkte att han såg det. Hon vände kvickt undan kinden. -Mr Welton? frågade hon och han nickade. -Lya Scott, det var jag som ringde. Kom! sade hon och det gick emot hissen. Hon ställde sig vid hans vänstra sidan så att hennes rodnande kind inte skulle synas. Hissen kom och de mötte en mängd människor som alla var glada. Lya hälsade vänligt på dem. Hon och Welton gick sedan in i hissen. Hon ställde sig åter skickligt så att hennes kind inte syntes i spegeln som fanns i spegeln. Hissfärden verkade evig. Ingen av dem sade något. Till sist nådde de sjätte våningen och Lya gick före honom. Hon gick rakt fram och stannade utanför rum 636. Hon öppnade dörren och de gick in. -Men vad fan! Jag tyckte du sade att ni inte hade städat rummet! sade han när de kom in i rummet. -Det har vi inte. Vi har bara varit här inne för att se ifall hon kanske glömt att checka ut. Rummet var välstädat. De båda sängarna var bäddade. Men det märktes att hon nog hade sovit i den närmast fönstret eftersom den inte var bäddad likadant som en professionell hotellstäderska skulle ha städat det. I garderoben hängde hennes kläder som hon inte verkade ha haft några planer på att packa. I badrummet stod tandborsten, tändkrämen, deodoranten, parfymen, hennes lotion och en necessär snyggt uppställt på handfatet. En kopp stod också där, den var urdiskad, men luktade ändå kaffe. Handdukarna var snyggt upphängda. Welton gick vidare och tittade på nattduksbordet, det var tomt, men i lådan hittade han ett par boxar med mediciner. Det var tre olika typer av mediciner. Det var skrivet på ett annat språk vad de var för, men hennes namn gick att utläsa. Welton kände också igen en av medicinerna. -Starka saker, särskillt den här! Är det här hennes namn? frågade han och pekade på paketet. Lya tittade och nickade sedan. -Vilket land var hon ifrån? frågade han sedan och Lya tänkte efter. -Jag minns inte. Det var så mycket. Hon checkade in precis i samband med att alla andra checkade ut! -Så hon kom tidigare? Lya nickade. -Ja, hon undrade om det var okej att få checka in tidigare eftersom hon var trött. Welton nickade. -Så du minns inte alls vart hon kom ifrån. -Norge eller vänta, Sverige… någonstans i Norden. -Vart är passet? undrade han och Lya pekade på skrivbordet, där låg det precis som Lya Scott hade sagt. Welton tittade på det och sidan med hennes uppgifter var borta. Det enda som fanns i det sönderrivna passet var en servett. -Lämnade hon något nummer till anhöriga? Lya skakade på huvudet. -Bara sitt eget, jag har ringt det, men det går inte fram några signaler. -Jag behöver all information ni har om henne. Lya nickade. -Mr Towres undrade om rummet? sade hon sedan, med viss tvekan. -Då får du be honom ringa mig. Jag vill inte att det rörs. sade han och Lya nickade. Han fick sedan syn på hennes väska. Det var en liten väska, inte ens en resväska, bara en bag. -Var det där allt hon kom med? undrade han och Lya nickade. -Hade hon ingen annan resväska? Lya skakade på huvudet. -Har ni kameror? Lya nickade. -I lobbyn och i hissen! -Och materialet sparas? Lya nickade. -När kom hon? -24 december. -Jag behöver titta på filmerna. Lya nickade. -Jag ser till att de tas omhand. Lya Scott skulle just gå. -Var det Mr Towres idé att ringa mig? Lya svarade inte. Han började förstå att det varit Lya som hade varit den som velat ringa och att Towres slutligen gått med på det. Troligen efter att Lya berättat vad som skulle kunna inträffa om kvinnan råkat ut för något. -Jag ska titta lite i hennes väska, jag kommer strax ner. Lya nickade.

Welton tog fram väskan och öppnade den och fann något han inte hade sett på väldigt länge, brevpapper, kuvert och frimärke. Han kände igen personen på frimärket, det var den svenske kungen. Det bekräftade att hon var svensk. Han fann även korsordstidningar, förmodligen på svenska. Hon verkade uppenbart bra på korsord, även om han inte kunde avgöra det på grund av språket. Han fann även hennes biljetter, hon hade flugit in från Stockholm, Arlanda, den 23 december. Hon hade kommit fram till Heathrow ungefär elva på kvällen den 23 december, hennes flyg till Belfast skulle avgå 07.15, den 24 december. Det betydde att hon hade spenderat en natt på Heathrow. Han fann även en datorn, en chromebook, den var urladdad. Han fann även ett anteckningsblock med en slarvigt handstil och i det fanns en bild av en pojke, på baksidan var det ett hjärta. Det var förmodligen hennes son. Slutligen fann han ett kuvert som han öppnade, det innehöll ett intyg från en läkare skrivit till den det berör. Den bekräftade att hon stod under medicinering av den medicin som han hade känt igen, Diazepahm. En stark beroendeframkallande medicin som användes för att behandla depression. Det var narkotikaklassat och utan sitt intyg från läkaren så hade hon aldrig fått ta in det i landet.

Welton började nu känna sig en aning oroad när han gick emot hissen. Han mötte fler glada människor som granskade honom, han såg nog inte precis nyårsklädd ut. När han kom ut i från hissen plockade han upp sin telefon. Hans fru svarade ganska omgående. -Låt mig gissa...du kommer inte hem? -Jag är ledsen! sade han och hans fru suckade bara innan han lade på.

-Miss Scott? sade han och Lya kom fram till honom. -Jag behöver alla hennes uppgifter och filmerna. Lya nickade och började genast att klicka på datorn. Welton iakttog lobbyn med allt folk och fick syn på två övervakningskameror. En vid entren och en alldeles ovanför lobbyn som pekade ut över restaurangen. -Här! Sade Lya. -Jag jobbar på övervakningsbilderna! sade hon. -Finns det någonstans jag kan sitta i väntan på dem, jag antar att Mr Towres inte vill att jag sitter bland allt nyårsfirande folk? -Du kan sitta här inne på vårt kontor! sade Lya och pekade på ett rum bakom expeditionen.

Welton hade fått en kopp kaffe av Lya och väntade tills hon stängde dörren innan han ringde ett nummer till någon som definitivt arbetade på nyårsafton. -Pieter Mcfarley, Scotland Yard! -Hej Pieter, Det är Richard Welton, från Belfastpolisen här! -Rich? Jag trodde inte du jobbade på nyårsaftonens nätter längre, du är väl för gammal! -Jag vet, och jag var 30 minuter från att få gå hem! -Men? undrade Mcfarley. -En kvinna checkade inte ut från sitt hotellrum, hon hade diazepam utskrivet, hon är försvunnen. Det enda som vi har är hennes pass, eller de delar av passet som inte innehåller hennes identitet. -Intressant! sade Mcfarley. -Hotellet har hennes uppgifter, jag behöver lite hjälp. Jag tänkte att det gick fortare att ta din hjälp än att åka till stationen. Du sitter väl vid datorn? Mcfarley skrattade till. -Vad är hennes uppgifter? -Emilie Wester, enligt hotellets uppgifter är hon född den 28/12 1984, hon är svensk medborgare. -Ge mig ett ögonblick! sade Mcfarley. Det knackade på dörren och Lya kom in med en skiva. -Allt från det att hon checkade in tills igår. sade hon och Welton nickade. -Hon bor i Stockholm, ogift. Har ett barn, en son. Familjen bor … visst inte i Stockholm de bor i någon håla jag inte kan uttala namnet på. -Jag antar att du kan få fram någon form av adress och nummer till anhöriga? Mcfarley behövde inte lång tid. De lade på och Welton tittade på skivan han hade fått av Lya. Han reste sig och öppnade dörren. Lya var upptagen och han väntade tills hon vänligt hade lämnat ut ett nyckelkort till ett yngre par. -Har ni en dator jag kan använda, att titta på? Lya nickade. -Jag kan nog få fram en. -Jag kommer att ringa en kollega också, civilklädd! Lya nickade, han gick sedan in i rummet igen, men insåg plötsligt något. Han öppnade dörren igen. -Förresten, jag behöver dig här inne när jag tittar, jag vet inte hur hon ser ut! Lya nickade. Han stängde dörren igen och satte sig ner vid bordet. Han tittade ner på papperet där ett telefonnummer var nedskrivet. Han tittade på klockan och insåg att han hade varit på hotellet i nästan två timmar. Han slog sedan numret och det dröjde några signaler innan en kvinna svarade. Hon lät trött och man kunde höra röster i bakgrunden och ett litet barn. -Mrs Wester? undrade Welton. -...Yes? sade hon. -Jag heter Richard Welton, från Belfastpolisen. -....Ursäkta? sade hon. -Min engelska är inte så bra, vänta… fick hon fram. Han hörde hur kvinnan ropade på någon och hur hon sade något på svenska. En annan röst hördes, en yngre man. Han presenterade sig igen. -Handlar det om Emile? frågade mannen och han svarade att det gjorde det. -Var är hon? undrade han. -Så hon är inte hemma? undrade Welton. -Nej, vi skulle hämtat henne på flygplatsen, men hon var inte där, och det går inte att ringa henne!. -Är du hennes bror? undrade Welton. -Ja, jag heter Emil… Emile är den enda som pratar bra engelska i vår familj. sade han på dålig engelska. -Var är hon? undrade brodern och lät upprörd. Han kunde höra hur det blev hysteriskt i bakgrunden. -Vi vet inte. Men vi ska göra allt för att hitta henne! Varför åkte hon hit över jul? undrade Welton. -Hon behövde komma bort tror jag. Hon berättade det bara just innan hon åkte. Vi hämtade Lukas… vi skulle ha hämtat henne också, men hon kom inte med. -Vi kommer att hålla er uppdaterade! Vet du om hon kände någon här? frågade Welton. -Nej. Hon kände ingen där. -Hur verkade hon när ni sågs sist? undrade Welton och hennes bror tänkte efter. -Glad. Gladare än på längre. -Vi skulle behöva ett foto av henne… har du ett? undrade Welton och brodern sade att han kunde maila över ett. Welton
upprepade att han lovade att hitta henne och att det kunde finnas en oskyldig förklaring till allt. Men han berättade ingenting om passet som de hittat eller det faktum att han var säker på att kvinnan var död.

Det knackade på dörren och Lya kom in igen. Welton hade samtidigt smsat en kollega och bett denne komma dit. Det plingade till i hans telefon och han öppnade mailen. Lya ställde ner datorn som hon hade haft med sig. -Är det hon? frågade Welton och visade upp en bild av en kvinna med pojken han sett på bilden i hennes rum. Lya hade inte behövt säga någonting egentligen, han kände ju igen sonen. Lya tittade på bilden. -Hade hon ett barn? Welton svarade inte. -Det är hon. svarade Lya sedan. -Min kollega är på väg, han kommer snart. Kommer du att gå hem snart? Lya skakade på huvudet. -Nej, jag kommer att vara här! Welton nickade och öppnade upp datorn och satte in skivan. Han tittade på bilden han fått av brodern. Kvinnan tittade på barnet just så som en mamma gör när hon älskar sitt barn.






























KAPITEL 2 - ÖVERVAKNINGSKAMERAN

-Jag hoppas att jag hörde fel! sade Simon Geller när han kom in i rummet där Welton satt. -Vad? frågade Welton. -En försvunnen kvinna på nyårsafton? Vi har väl annat att göra, och jag trodde att du skulle vara ledig? Dörren öppnades igen och Geller vände sig om. -Miss Scott, detta är Mr Geller, en kär kollega! Han är en hopplös te-narkoman, gärna sådant illaluktande grönt te, har ni sådant? undrade Welton. -Ja, jag tror det! sade Lya och försvann. Det var tyst i rummet till Lya kom tillbaka med en kopp te, mjölk, socker och ännu en kopp kaffe till Welton. -Tack Miss Scott, för det är Miss och inte Mrs, inte sant? undrade Welton. Lya nickade bara och lämnade sedan rummet. Geller satte sig ner och Welton gav honom fotot med kvinnan och barnen. -Så det är henne vi ska titta efter? Welton nickade och satte sedan igång skivan. Han klickade sig fram till den 24 december och som Lya hade sagt så sågs hon komma in klockan 11.30. Lobbyn var full av folk som checkade ut. Kvinnan satte sig ner i en stol och väntade ut stormen av gäster som checkades ut. Vid en lugn stund gick hon fram till Lya och pratade några ord. Naturligtvis kunde man inte höra något ljud. -Hon ser sliten ut! sade Geller och Welton höll med. -Ja, hon borde nog göra det, hon har tillbringat natten på Heathrow. Kvinnan plockade upp väskan och gick bort emot hissen. Hon mötte ett par som gick ut ur hissen och hon gick in. Hon undvek att titta i kameran, eller om hon undvek spegeln. Det var svårt att avgöra. Welton och Geller fortsatte att titta. -Så, vad är hennes historia? undrade Geller medan de snabbspolade förbi på skivan. -Jag vet faktiskt inte. -Har du kontaktat anhöriga? Welton nickade, det var inte hans första dag. -Men det var annorlunda. Jag hade ingenting att säga. -Där är hon! sade Geller och pekade emot hissens kamera. Hon hade bytt kläder, duschat och satt på sig makeup. Hon kom ut i lobbyn där Lya pratade i telefonen och hon väntade tålmodigt. När Lya lagt på frågade hon något och Lya plockade fram en stadskarta av Belfast. -Verkar vara en vanlig semsesteresenär! -Ja, men de försvinner inte bara. sade Welton. De fortsatte att snabbspola och Welton såg att Lya fick flera samtal, några av dem verkade göra henne upprörd. -Hon verkar visst ha lite svårigheter hemma, såg du hennes kind? undrade Geller och Welton nickade bara. -Undrar vart hon tar vägen? Welton funderade. Han plockade fram hennes pass och öppnade det. Han reste sig och öppnade dörren, där Lya just lade på telefonen, hon såg en aning upprörd ut, men skakade av sig det. -Allt okej, miss Scott? Hon nickade, hon ljög, men Welton kunde inte göra något åt det nu. Han visade upp servetten. -Jag är inte från den här delen, men den här servetten från Morrissons, ligger det här? Lya nickade och pekade emot fönstret. Skylten syntes från hotellets fönster. Welton nickade. -Här! hördes Geller säga och Welton stängde åter dörren bakom dem. -Hon kommer tillbaka här, vid 21. Ser lite småberusad ut, inte sant? Welton höll med, småberusad var namnet, men inte så pass att hon inte hade kontroll på sig. Hon bar på en påse från en livsmedelsaffär, troligen den som man körde förbi på vägen hit. -Vad gör hon? undrade Geller. Kvinnan hade en penna i handen och verkade skriva på sin hand. -Hon noterar, hade nog inget papper med sig, eller kvar. Sade Welton och vände på servetten som var full av noteringar, de gick inte att läsa. De hade inte gått att läsa även om de varit skrivna på engelska eftersom de var slarvigt skrivna. Den enda som kunde läsa dem var förmodligen kvinnan själv.

Kvinnan kom inte ner mera den dagen. Hennes första dag i Belfast var över och Welton trodde sig veta vart hon hade varit under en liten tid av den dagen och kvällen.
-Hon är morgontidig. sade Welton när de tittade vidare på nästa dag, juldagen. Redan klockan 7.20 kom hon ner till matsalen. Hon kom fram till restaurangen och talade några ord med en man, han visade henne till ett bord vid fönstret. -Stanna! sade Welton och Geller tryckte på paus. Han gick ut till Lya igen. -Vem är det där? undrade han och Lya tittade på dataskärmen. -Liam, han jobbar här på timmar. Han har lite olika tider, men brukar föredra att jobba frukostpasset. -Tack Miss Scott. Börjar det inte bli dags för dig att gå hem snart? Lya svarade inte, utan lämnade bara rummet. Welton noterade namnet Liam under Morrissons. Det startade igen och såg att kvinnan tittade på gatan utanför. Hon plockade sedan upp sin dator och började skriva något. Hon skrev snabbt och effektivt. Efter tre koppar kaffe och en större frukost så lämnade hon bordet. Hon dukade av självmant och torkade av sitt bord. Hon gick sedan emot hissen, undvek återigen kameran i hissen och när hon skulle gå ut så mötte hon en trebarnsfamilj som verkade skrämma henne, förmodligen eftersom de var högljudda. Det syntes på deras kroppsspråk.

Hon återkom vid 9, och gick snabbt förbi receptionen där Lya stod, återigen talandes i telefonen. Kvinnan försvann ut. De följde resten av dagen, de såg tre barns familjen åka upp igen, med tonårsdottern fastklistrad vid sin telefon och de två yngre barnen bråkade. -De bodde visst på samma våning! sade Geller och Welton noterade trebarnsfamilj i sitt block. De tittade vidare på juldagen. De såg folk komma och gå och vid 12 tiden återkom hon igen, hon gick upp till sitt rum igen. -Det var nog inte många ställen öppna på juldagen! sade Welton. -Nej, hon kanske inte insåg det. sade Geller. Welton tryckte på paus och plockade upp sin telefon. Geller tittade på honom, och drack av sitt te. -Nej… hon räknade nog inte med det! De firar julen den 24 i Sverige. 25 är en röd dag, men de firar den 24. sade han och lade ner telefonen där han googlat om det där landet i norr som han inte visste särskilt mycket om alls. De tittade vidare, folk började strömma in till lobbyn, troligen till den årliga julmiddagen som hölls vid hotellet varje år. Det var den middagen och även nyårsmiddagen som gjorde att det här hotellet faktiskt var känt bland de Belfastborna. Många av dem gick hit årligen. Kvinnan kom återigen ner igen och satte sig med ett block och en penna i restaurangen. Hon beställde vad som såg ut som gin och tonic, och började skriva. Ett äldre par satte sig vid bordet bredvid och mannen började tala med henne. Hon verkade vänligt svara. Sedan återkom Liam och verkade fråga henne något. Hon sade något till honom och han skakade på huvudet. Hon lade huvudet bakåt och såg ut att bli en aning besviken. Liam sprang in i köket och återkom sedan med en meny åt henne. Hon beställde från den och verkade tacka honom. -Har du varit på den här middagen någon gång? frågade Welton. -Ja, en gång. Med svärföräldrarna. -Måste man inte skriva upp sig och boka? -Jo. Welton nickade, han pausade återigen filmen och öppnade dörren igen. Lya var upptagen, men verkade inse att han ville något. Hon ursäktade sig. -Julmiddagen, finns det något sätt att du kan ta reda på vilka några av gästerna var? -Kanske. Svarade Lya. -Vet du vilka det här är? undrade Welton och pekade på det äldre paret. -Jaså, det behöver jag inte titta i några papper för. Det där är Mr och Mrs Roberts. De är här varje år! -Tack igen miss Scott.
Lya lämnade rummet. -Uppmärksam kvinna det där! sade Geller. -Ja, hon jobbar nog gärna! sade Welton. -Här har vi trebarnsfamiljen från samma våning igen. Det såg hur familjen satte sig ner, i närheten av kvinnan som fick sin mat. Hon hade beställt fish n chips. Tonårsflickan i familjen såg mycket uttråkad ut, men kvinnan verkade lite besvärad av familjen. -Varför är hon så besvärad av dem? Jag kan förstå i hissen, i en liten yta, men här verkar de inte högljudda. Welton hade också funderat på det som Geller sade. Han märkte också hur hon vände huvudet ner i sitt block. Då och då tittade hon upp på familjen. -Hon kanske förstår vad de säger? sade Geller och Welton insåg att det måste vara så det var. Han reste sig igen och fann Lya faktiskt vara på väg hem. -Oj, förlåt, vi kan ta det imorgon! sade Welton. Lya skakade på huvudet. -Nej, jag har inte bråttom. Vad kan jag hjälpa till med? Welton bad henne komma in. -Den där familjen är de från Sverige? undrade han och Lya fick tänka. -Ja… ja, det är de! -Är? Är de kvar? undrade Welton. -Ja. Jag tror de ska åka hem den 2, eller om det var den 3. Welton nickade och Lya skulle just gå igen. Då kom en annan familj ner. De satte sig vid bordet bredvid. De började tala med kvinnan. -Och de? undrade Welton. -ehm… familjen Gillian tror jag de hette. Från Manchester, fast han där bor här i Belfast! -Och de har checkat ut? -Nej. De ska åka imorgon! De bor i rum… 370. Lyas telefon började ringa. -Tack Miss Scott. Gå hem och ta vara på dig! sade Welton. Lya nickade och lämnade rummet. -Titta! sade Geller. -Jag trodde inte det var möjligt för en tonåring att lägga ifrån sig telefonen! sade Geller. Det såg tydligt hur tonårsflickan ur den svenska familjen började titta efter en av killarna, en kille i 20 årsåldern. Han verkade ignorera henne så gott det gick. Han reste sig och gick bort till baren. Han beställde en Guiness och fick hjälp av Liam med två andra öl. Tjejen fortsatte att stirra på killen som blev obekväm. Då började en av männen tala med kvinnan och hon lade ner sitt block för första gången. Mannen pekade på hennes glas och hon verkade först skaka på huvudet men han insisterade, han hämtade även en läsk till den yngre av killarna. Sedan reste han sig upp, medan den andre mannen satte sig vid den yngre killen. Kvar satt nu kvinnan och den äldre av pojkarna, fortfarande extremt besvärad av tonårstjejen. Kvinnan nickade diskret bort emot tjejen och killen verkade bli lite generad och reste sig sedan och satte sig vid hennes bord. De talade och han verkade flytta sig något närmare, medan hon satt kvar. De fortsatte att talade tills dess att mannen som rest sig återkom med en kvinnan som vänligt hälsade. Det verkade som om de nu presenterade sig för första gången och den unga killen sade något till henne och hon såg ut att le lite. Familjen Gillian gick sedan till julbordet. Kvinnan reste sig och gick till baren och beställde en gin och tonic som hon snabbt drack upp och sedan gick hon bort emot hissen. Tonårstjejen tittade långt efter henne. De följde henne upp till hissen och såg när hon lämnade den. Klockan visade lite efter åtta. Welton stoppade filmen. Vi behöver prata med främst familjen Gillian innan de checkar ut.


Så varför är vi egentligen här? och varför letar vi inte bara efter henne? undrade Geller. -Jag vet inte, eller jo jag kanske vet. Ärligt talat så är det något med henne. Hon är död, du vet det, jag vet det… alla vet det. Jag vill bara veta varför. Jag kan göra det själv… sade han, men Geller skakade på huvudet. Det hade varit en aning märkligt att åka den där hissen som det tittat henne göra så många gånger. Det kändes mycket märkligare att åka i den nu, än det gjort några timmar tidigare idag för Welton. De gick av på tredje våningen och fann rum nummer 370. De knackade och hoppades på att familjen Gillian inte hunnit gå ut ännu. De hade de inte. Den yngre av pojkarna öppnade dörren. -Vi kommer från Belfastpolisen, kan vi komma in? undrade Welton och pojken såg livrädd ut. Hans mamma dök upp. -Ursäkta? -Mrs Gillian? undrade Welton samtidigt som den äldre mannen som rest sig upp ur sin fotölj. -Billy Gillian, advokat! sade han sedan snabbt. -Vad gäller det? Geller stängde dörren och den unge mannen lade ner sin ipad. -Känner ni igen henne? undrade Welton och visade bilden av kvinnan. -Nej. sade Mrs Gillian. -Ja, det är ju hon från juldagen! sade pojken. -Är det henne det gäller? undrade Billy Gillian och såg lite mer avslappnad ut. Welton nickade. -Vad är det med henne? undrade den unge killen. -Hon är borta. När såg ni henne senast? -Vaddå borta? undrade Billy Gillian. -Kan du lugna ner dig? sade hans fru och han verkade lyssna. -Vi träffade henne i restaurangen på hotellet på juldagen. Trevlig tjej. sade Billy Gillian. -Vad pratade ni om? undrade Welton. Billy Gillian log. -Vi väntade på att Mary skulle bli klar, jag frågade henne hur lång tid hon skulle uppskatta att det borde ta för en kvinna att göra sig redo. -Vad fick ni för intryck av henne? undrade Welton. -Ärlig, smart. Hon verkade ha svar på tal. sade Billy. -Och du verkade tycka om henne! sade Mary Gillian sedan till Brady, som den äldre av sönerna hette. Brady nickade. -Vi tittade på övervakningskamerorna, ni satt och talade själv ett tag. Vad pratade ni om? -Är han misstänkt för något? frågade Billy Gillian nu åter en aning irriterat. Welton tittade upp på honom. -Jag har en svensk familj som inte vet vart deras syster eller dotter är och en liten son som inte vet vart hans mamma är. Jag behöver veta det ni vet om henne! sade han och Billy Gillian backade. -Hon såg att någon ung tjej kollade in mig. sade Brady och Welton erbjöds av Mary att sitta ner. -Jag sade att hon var för ung för mig, och hon sade att hon verkade envis. -Jag sade att jag inte förstod vad de sade, så det var inte säkert att det var för att hon kollade in mig. -Hon sade att hon förstod vad de sade. De var från samma land. -Sade hon vilket land det var? Brady tänkte efter. -Nej, hon sade inte det, konstigt nog. Jag hade nog inte gissat Sverige! -Varför? undrade Welton. -Jag kan inget om Sverige, men hennes engelska var bra. Jag trodde faktiskt först hon var från Usa. Hon hade nästan ingen brytning alls. Welton noterade det. -Vad pratade ni mer om? -Hon frågade vad jag gjorde och jag berättade att jag läste politik på Manchesters universitet. Jag frågade vad hon gjorde, hon svarade att hon jobbade med just tjejer som tjejen som kollade på mig. Jag frågade om hon var lärare och hon svarade ja. -Jag frågade, bara på skoj alltså, om hon varit kär i en elev någon gång. Hon svarade nej, men att hon faktiskt haft elever som hon kanske inte hatade men verkligen inte tycker om. -Var det allt? undrade Welton och Brady var på väg att nicka, när han kom på något. -Hon sade att det måste kännas bra på ett vis. Jag förstod inte var hon menade. Hon förklarade att hon menade att det måste kännas bra att vara eftertraktad. -Menade hon med tanke på den unga flickan? Brady tänkte efter. -Jag antog det, men jag hann inte svara! Mamma och pappa kom ner. Vi gick och åt. Welton nickade och det skulle just tacka när Geller kom på något. -Du sade något till henne… något som fick henne att le, just innan du gick, hon verkade inte vara den lättroade typen. Vad sade du? Brady log. -Jag sade att vi nog ses igen! -Tack för hjälp Mr Gillian, du har ett utmärkt minne! sade Welton och alla tog varandra i hand innan de lämnade hotellrummet. -Ska vi prata med den svenska familjen nu också? -Nej, inte idag. Vi tar det imorgon. Du kan gå hem! Sade Welton. -Och du? -Jag ska bara titta igenom banden. -Jag ringer in en efterlysning om att hon är borta, vi kan fortsätta imorgon. sade Geller och han hade rätt i det. De fann en ny person i expeditionen. -Vi lämnar några saker i ert rum och återkommer imorgon, vi utgår ifrån att ingenting rörs! Sade Welton och visade upp sin legetimation. Den unga kvinnan nickade.







-Vad tänker du på? Undrade Margret Welton. -huh? sade Welton och insåg att han satt med ett orört glas champagne i handen medan fyrverkerierna kunde skådas från deras balkong. Det var en kylig natt, många skulle nog frysa en natt som denna. Welton vände sig om och tittade in i soffan där hans tre barnbarn satt. två av dem sov redan. -Vi borde kanske lägga dem. sade Margret och skulle just gå in igen när Welton tog hennes arm. -Vad skulle få en kvinna med en liten son att försvinna i en stad där hon ingen känner? Margret funderade en stund. -Är barnet säkert? undrade hon sedan och Welton blev lite förvånad över den frågan. -Ja. Hos morföräldrarna, hurså? -Så hon försvann, men lämnade sitt barn till personer som hon visste skulle älska honom lika mycket som hon? Margret lämnade balkongen och Welton satte sig ner i kylen. Han hällde ut champagnen i en av blomkrukorna. De letade inte efter en kvinna, de letade efter en kropp. Han visste det ju redan, men hans fru hade gett honom bekräftelse på just den detalj som hade förbryllat honom. Det där med barnet. Kvinnan på bilden som hennes bror hade skickat hade haft så mycket kärlek i blicken för barnet hon höll. Han reste sig och stängde balkongdörren. -Är du okej? undrade Margret. Han visste inte vad han skulle svara. Han var säker på att han hade med ett självmord att göra, allt pekade åt det hållet, men inget förklarade varför. Han hade sett mord, misshandel, misär… allt möjligt under sin karriär. Men han hade aldrig sett det i den ordning som han nu hade. Alltså ett självmord utan tydlig förklaring, utan kropp och utan ett spår. -Jag tror jag går och lägger mig! sade han och hans fru nickade bara. Hon hade slutat fråga, det var bäst så. Om hennes man ville prata så skulle han prata, om han inte ville det, så skulle ingen kunna tvinga honom. Men han såg tärd ut. När han ringt tidigare under kvällen hade han mest låtit lite småirriterad, nu såg han bara tärd ut. Margret insåg att även det tredje barnbarnet hade somnat och hon blåste ut stearinljusen på bordet innan hon lade dem tillrätta i bäddsoffan och stoppade om dem.

Lya hade äntligen tagit sig till sitt rum, där bokstavligen störtat ner i sängen. Hon hade haft en jobbig kväll efter jobbet, och en prövande dag på jobbet. Kvinnan som försvunnit hade tärt på henne. Hennes chef hade blivit vansinnig över att hon inte bara slängde ut sakerna och såg till att få rummet uthyrt. Men han hade varit i Frankrike, och hur många gånger som han velat göra sig av med henne så visste de båda att hotellet inte skulle fungera utan henne. Hon var hela motorn i det, alla visste det. Det var inte heller hennes chef som refererat henne till konstapel Welton, det var någon annan hon kände. Welton var nog mer känd än han själv visste. Hennes chef gillade honom nog inte, han var noggrann och petig, just de kvaliteér som skulle få ett hotellrum att stå tomt länge. Hon tittade ut ur sitt rum och hörde snarkningar, hon plockade upp sin telefon och svarade på det “gott nytt år” meddelande hon fått tidigare. Sedan lade hon ner huvudet på kudde och somnade omedelbart.


Lya vaknade nästa morgon med ett ryck som om hon hade försovit sig, det hade hon inte, det gjorde hon aldrig. Däremot var det inte väckarklockan som hade väckt henne utan ljudet av stampande steg. Hon satte sig upp och fick syn på Hugo. Han stod i dörröppningen till sovrummet. -Vart fan var du igår? undrade han och tände en cigarett. -Jobbade. sade hon och satte sig upp. Det var egentligen ett mirakel att Hugo var på benen. Hon hade hittat honom på soffan med en cigarett i handen. -Du höll på att elda upp huset igår! sade Lya och Hugo svarade inte. -Ska du jobba idag också? undrade han och hon nickade. -Hur är det egentligen att jobba bland alla de där människor med så mycket pengar att de inte veta vart de ska göra av dem? Lya svarade inte. Den här diskussionen var gammal. -När kommer du hem? -Jag vet inte. svarade hon, och det var sant eftersom hon sällan kunde gå i tid, eller snarare att hon inte ville gå i tid. -Jag utgår ifrån att du kommer direkt hem och inte stannar till någonstans! -Det kommer knappast finnas något ställe som är öppet idag! -Jag kan tänka mig ett! Jag skulle föreslå att du håller dig därifrån! Lya svarade inte, hon visste bättre. -Jag kommer att bli sen! sade hon och trängde sig förbi Hugo. Han greppade tag i henne och tittade på hennes kind. -Det syns knappt idag! sade han och han hade nog rätt i det.-Polisen var på hotellet igår. Det kommer dit idag också, vi har en situation. sade Lya, men Hugo reagerade inte nämnvärt, han sade faktiskt ingenting. Lya gick in i duschen. Hon gjorde sig iordning och kunde höra hur Hugo letade bland röran i vardagsrummet. Hon passade på att smita ut.

-Han frågar efter dig! sade Anne, som jobbade natt. Welton satt i en stol. Han reste sig när han fick syn på Lya, han inspekterade hennes kind och konstaterade nog detsamma som Hugo gjort. Det såg bättre ut. -Du är tidig! sade hon och Welton nickade bara. Hon gick sedan in på kontoret med honom. -Hur kommer det sig att du sitter här? undrade Lya. -Hur kommer det sig att du ringde mig? frågade Welton. Lya svarade inte. -Te? undrade hon och han skakade på huvudet. -Jag dricker inte te. sade han vresigt. Lya verkade minnas något. -Det gjorde inte hon heller! sade hon. -Hinkvis av kaffe, massor av öl och en del sprit, men inte te. sade Lya. -Du har ögonen med dig! sade Welton och hon lämnade honom. Han satte sig ner på samma plats som han hade haft igår.

-Jag kollade med stationen, hon är efterlyst, men inget spår! sade Geller när han anlände lagom till att Lya kom med en kopp kaffe till Welton. Det hade inte varit ett chockerande med det. Bara något som bekräftade det de redan visste. Geller inspekterade också Lyas kind. -Samma som igår? frågade hon honom och han nickade innan hon återigen försvann. -Vi ska prata med den svenska familjen idag, men jag betvivlar att de är uppe, vi kan lika gärna titta färdigt på filmerna. De satte på datorn samtidigt som Lya kom in med en kopp te till Geller som luktade illa. Hon stängde dörren om dem.
-Så nu är vi på annandagen? sade Welton och Geller nickade. De såg kvinnan gå in i hissen och följde henne. Hon hade ett block och en dator under armen. Hon gick emot frukosten och de följde henne då Liam satte henne vid ett bord vid fönstret igen. De skulle behöva tala med honom. Han skulle dock inte ha så mycket att säga. Hon åt sin frukost och Welton insåg att Lya haft rätt om det där med hinkvis av kaffe. Hon såg lite sliten ut. Hon satt en stund och skrev, först i blocket och sedan öppnade hon datorn för att skriva. Hon verkade dock en aning störd av omgivningen. Annandagen såg många lokala kunder som kom för att njuta av frukostbuffén och efter en stund stängde hon datorn och de följde henne återigen upp till rummet. Hon försvann ur hissen. De hann sedan se både den svenska familjen och familjen Gillian gå ner för att äta. De såg hur tonårsflicka bar tung make-up troligen i hopp om att få se den stilige Brady Gillian, vilket hon också gjorde, med just när de skulle gå. Hon sneglade efter honom. De spolade. -Där! sade Welton och de stoppade filmen. Klockan var runt nio. Hon hade återigen bytt kläder. Hon var klädd i sportbyxor och bar en munkjacka. Hon tittade sig inte i spegeln eller in i kameran. De kunde se hur hon tog på sig den stora vinterjackan och gick ut ur hissen. Hon lämnade hotellet, där Lya åter kunde ses i telefonen. De spolade framåt och såg henne inte igen förrän vid 19 tiden. Hon kom då förbi receptionen och in i hissen. Hon gick in i hissen och upp på sitt rum. -Vad gör hon på sitt rum tror du? undrade Geller. -Jag tror hon skriver. Jag undrar vad hon skriver dock. Vi behöver hennes dator. Welton noterade det. Kvinnan kom återigen in i hissen vid 21 tiden och hade då bytt kläder och sminkat sig, hon hade även blocket med sig. Hon stannade vid entrén och verkade inte veta om hon skulle gå ut eller inte. Hon bestämde sig för att stanna på hotellet och gick upp i baren, läste på menyn, men satte sig ur bild, längre bort än hon brukade sitta. De kunde bara se hur hon verkade beställa en hel del alkohol, och hur Liam kom med en tallrik med pommes frites och gick i hennes riktning. Hon lämnade sedan restaurangen vid 23 tiden och gick åter upp på sitt rum. De tittade vidare och kunde se hur familjen Gillian kom tillbaka bara några minuter senare. Brady verkade titta sig omkring, de tog en öl i baren och gick sedan upp. Kvinnan kom inte ut mera den dagen. Det knackade på dörren och Lya kom in. -Jag tänkte om ni ville se vår meny? sade hon och Geller tog den. Han rynkade på näsan åt priset, men de beställde varsin fish n chips. Welton insåg en annan sak. -Vad tror du en lärare tjänar i Sverige? frågade han Geller, som var ryckte på axlarna. Welton reste sig och gick ut till Lya som gav ut ett nyckelkort till en man iklädd i en dyr kostym. -Vet du hur hon valde det här hotellet? frågade han och Lya vände sig om. -Ja, det var faktiskt en miss. Hon var inbokad på ett billigare hotell egentligen, men de hade stängt juldagen och annandagen, så vi fick ett samtal om vi hade några rum. Resesidan skulle betala hennes mellanskillnad eftersom det var de som hade gjort missen! -Vet du vilken resesida hon bokade genom? Lya slog upp i datorn, medan en man irriterat började stampa i marken. Han verkade ha bråttom. Lya såg ut att bli stressad. Welton visade upp sin legitimation. -Jag förutsätter att mitt ärende är prioriterat. sade han och mannen backade och satte sig ner i en fåtölj. -Expedia. sade Lya och skrev ut detaljer från sidan. Han gick in i rummet igen och Geller hade bläddrat fram. -Här, hon kommer ner till frukosten den 27 december. Ungefär samma tid. Sitter vid samma bord, dricker sitt kaffe, äter sin frukost och skriver. Kvinnan satt längre denna morgon. Det var färre människor och hon verkade ha mera ro att kunna skriva. Familjen Gillian kom ner, men Brady hann inte se henne eftersom de var på väg ut. De verkade inte bry sig om att äta frukost på hotellet. Den svenska familjen kom dock ner till frukosten. De fick några broshyrer av Lya, innan de gick och satte sig. De pratade och pekade på sin karta. De yngre barnen verkade intresserade och pratade, med tonårsflickan mest såg ut att sucka högt. Den svenska familjen hann att lämna frukosten, och gå upp till sitt rum igen, kvinnan satt kvar och skrev i lugn och ro. Efter nära två timmar reste hon sig och gick emot hissen. Geller och Weltons mat kom och de började äta. Kvinnan kom dock ut igen ganska snart. -Är det där en bikini under handduken? sade Geller förvånat och Welton tittade lite närmare. Det såg onekligen så ut. Welton reste sig åter och öppnade dörren. Lya satt med sin mobil, hon verkade få en liten rast. -Miss Scott? Hon tittade upp. -Hon ser ut att gå ut med badkläder? -Vi har en inomhuspool en trappan ner, i vårt gym. sade Lya. -Någon speciell som jobbar där? Lya nickade. -Jimmy Lee. Welton nickade och stängde åter dörren. Han noterade det. -Naturligtvis har de en pool markerade Geller lite sarkastiskt. De fortsatte att titta. Familjen Gillian kom tillbaka och verkade äta lunch på hotellet denna dag. Efter en stund kom hon upp och gick emot hissen. Hon hade bikinin i handen och sin handduk. Hon gick in i hissen och sedan var hon kvar där. De spolade och trodde sig ha missat henne, men det hade de inte. Den svenska familjen kom tillbaka med ett argt yngre barn. De satte sig uttröttade i restaurangen. De fortsatte att spola och vid 19 tiden sågs hon återigen i hissen. Hon hade bytt kläder och sminkat om sig igen. Hon tvekade inte den här gången, utan gick ut. De spolade vidare och såg att hon återkom vid 23, den här gången såg hon mycket berusad ut. Det spolade återigen fram. Hon kom inte ut mer den här dagen.
Dagen efter, den 28 december kom hon ner till frukosten. Hon såg mera upprörd ut, deprimerad. -Troligtvis bakfylla! sade Geller, men Welton skakade på huvudet. -Nej. Jag tror nog att det är något annat. -Jaså? undrade Geller. -Hon fyller år. sade Welton, som var bra med datum. Han mindes tydligt att hennes födelsedatum hade varit den 28 december 1984. -Hur gammal blir hon? undrade Geller som hade lite svårt att bedöma hennes ålder. -32. sade Welton. Hon satt och åt sin frukost, iklädd en huvtröja, hon tog inte av huvan alls. Hon hade inte heller sitt block med sig. Hon åt ganska snabbt och försvann sedan upp på sitt rum. Hon kom återigen ut efter att ha duschat, hon hade sminkat sig och hon var åter klädd i de sportiga kläderna. Hon försvann sedan ut från entrén. Geller och Welton fick sedan se en massa saker, bland annat att den svenska familjen kom ner med badkläder, och sedan kom upp och åt lunch. De begav sig sedan ut igen. De återkom efter ett par timmar. Familjen Gillian kom också ner, de missade den svenska familjen, vilket Brady förmodligen tyckte var skönt. De verkade idag något stressade och Billy Gillian talade i telefonen. Han gestikulerande mycket och det handlade definitivt om jobb. Geller och Welton kände igen en advokats rörelser, även om det inte vetat vad han jobbade med. De spolade framåt och kvinnan kom inte tillbaka förrän vid 21. Hon gick omedelbart upp till sitt rum och kom inte ut mera den kvällen. -Okej, nu är vi på dagen innan hon försvann konstaterade Welton och de tittade vidare, denna dag verkade hon lugnare. Hon kom ner, satt där hon brukade sitta, åt och drack sitt kaffe. Hon skrev både i blocket och på datorn. Hon satt kvar i två timmar innan hon åter gick upp på sitt rum. Hon kom sedan ut med sina badkläder igen och återkom efter någon timma. Hon åkte upp till sitt rum och kom sedan ut igen, men andra kläder, fast ändå samma kläder. Hon verkade bara haft med sig fyra ombyten. Ett sportigare och tre lite mer fina. Hon återkom sedan vid 19 igen och kom sedan inte ut igen. -Vi behöver mer kaffe och te! sade Gillian och Welton höll med. Han reste sig och tog deras koppar.

Utanför så började Lyas telefon att blinka, men hon tryckte bort samtalet när hon såg Welton. -Är det något jag bör fråga? undrade Welton. -Inget som du inte redan vet, mera att dricka? undrade hon tittades på de tomma kopparna. -Ja, vi behöver nog det. Vi är på sista dag. Lya nickade och hämtade en kopp kaffe och en kopp te. -Det var en sak den dagen. sade Lya och Welton lyssnade. - Hon frågade om närmaste brevlåda och hade ett brev med sig. Det var sista gången jag såg henne! sade Lya och Welton nickade. Han återgick in i rummet. Geller satte på igen när Welton hade satt sig ner. De såg henne komma ner som vanligt och hon får samma bord av Liam. -Det här var annorlunda! sade Geller. Hon åt ingenting, utan drack bara sin koppar kaffe. De såg sedan hur hon plockade upp sin telefonen och såg ut att stänga av den. Hon försvann sedan upp på sitt rum och kom snart ut igen. Hon hade inte bytt kläder utan var ganska slarvigt klädd. Hon var även osminkad. -Vad har hon i handen? undrade Geller, medan de kunde se när hon gick emot Lya, som pekade och förklarade. -Ett brev. Hon frågar om en brevlåda. De såg henne sedan försvinna enbart med sitt brev.















KAPITEL 3

Welton och Geller knackade på dörren till rum 621. En man öppnade. -God morgon! började Geller och de visade upp sina legitimationer. -Får vi komma in? Mannen nickade och de möttes av ett mycket rörigt rum fullt av folk. -Det gäller en kvinna, känner ni igen henne? undrade Welton. Mannen tog på sig glasögonen, hans fru tittade också, liksom tonårstjejen. De andra två barnen satt med näsan i en ipad, och det lät som om det tittade på barnprogram. -Ja, men det är ju hon igen! Welton lyssnade. -Hon har följt med oss sedan Heathrow! Vi såg henne där, eller såg och såg. Elin här råkade gå in i henne. Det var då vi förstod att hon var svensk. Elin sade förlåt och hon svarade på svenska att det inte gjorde något. -Sen såg vi henne på juldagen, på frukosten. Hon satt och skrev i ett kollegieblock, snabbt som bara den! sade pappan. -Och sen på kvällen när hon stötte på killen! lade tonårstjejen till och Welton lade ner sin telefon i fickan och tog upp sitt block. -Så ni har sett henne ett par gånger, hur har hon verkat? -Hur menar du? undrade pappan. -Ja, i humör, ledsen, glad, blyg... vad som helst. -Okej, jaa.. på Heathrow verkade hon ingenting, vi lade inte märke till henne så mycket fören frukosten här. Jag och Elin gick ner och jag kände först inte igen henne. Men det gjorde Elin. sade pappan -Hon talade mycket bra engelska sade han sedan. -Hon skrev fort, och det såg så lätt ut, som om hon hade allt i huvudet och inte ville glömma något kom mamman ihåg. Welton nickade och skrev ner det. Han behövde se det där kollegieblocket. -Och sedan på kvällen så satt hon och talade med en familj, en av dem pratade som om han bodde här. De satt i lobbyn. -Hon pratade faktiskt mest med killen! spottade tonårsdottern ilsket ur sig. -Hade du talat med den där killen innan, även om han visste att hon inte gjort det. frågade Welton. -Nä, men om hon inte hade gjort hade jag det. -Hur verkade hon när hon talade med dem? -Full! sade tonårsdottern och hennes pappa harklade sig. -En aning berusad! Welton nickade. -Och efter det? Alla tänkte efter. -Nej inget efter det. sade de till sist efter att ha pratat på svenska sinsemellan. Men efter kvällen den 25 hade de inte sett henne. -Vi skulle behöva lite hjälp att översätta vad hon skrev i sitt kollegieblock, sade Welton och pappan bara nickade. Han och Geller tackade för hjälpen. -Vi hämtar blocket! sade Welton och ringde Lya som kom upp med nyckeln. Hon låste upp rummet och Welton tog blocket och knackade sedan återigen på den svenska familjens dörr. Han gav dem blocket. -Oj, det här kan ta lite tid! sade mamman som öppnade och Welton kunde förstå det. Det var mycket slarvigt skrivet. -Jag vet faktiskt inte om vi kan det. -Försök! bad Welton och de nickade.

-Jag antar att du har bråttom? sade Margret Welton då hon hade funnit sin man i kylskåpet. Han nickade. -Är du inte ledig idag? frågade hon sedan och han svarade inte och hon nickade. -Är det den där mamman? Han nickade. -Eller mamman, hon var syster, dotter och mamma. Hon förtjänar att bli sedd! sade Welton och Margret höll med honom. -Jag lämnar middagen i ugnen! sade hon, medan han greppade en smörgås och försvann.

Han skulle möta upp Geller som naturligtvis var sen. Han hann att äta upp sin smörgås. -Ursäkta! sade Geller med andfådd röst, han verkade ha sprungit. -Jag var tvungen att… Welton viftade med händerna. Han visste att Geller också egentligen var ledig denna dag. De gick in på hotellet igen och tittade bort emot restaurangen. De fick syn på Liam som visslade, medan han torkade disken. De gick fram emot honom. -Liam? sade Welton, för han visste inte Liams efternamn. Liam tittade upp och nickade. De visade sina legitimationer. -Vi behöver låna dig i några minuter. Liam såg förvånad ut, men lade undan trasan och erbjöd dem att sitta längst ner i restaurangen. Han erbjöd dem kaffe och te, men båda tackade nej. Han tog själv en kopp te. De satt först tysta. Welton plockade sedan upp sin telefon och visade bilden som han nu visat flera gånger. -Minns du henne? undrade Geller och Liam nickade. -Vi har tittat igenom övervakningskameran, du verkar ha serverat henne flera gånger. -Ja. -Hon är försvunnen, visste du det? frågade Welton. -Vaddå försvunnen? -Hon checkade aldrig ut. Vi behöver veta vad du kommer ihåg om henne. Liam tänkte efter. -Hon kom ner till frukosten på juldagen, hon var för tidig egentligen. Vi öppnar frukosten halv åtta på juldagen, men det var ju ändå klart. Jag minns att hon inte tyckte om te, hon kallade det smaksatt varmt vatten. Welton log lite. -Vad minns du mer? Liam tänkte efter. -Hon ville inte ha julbordet! Det ingår när man bor här på julen, men hon ville inte ha det. Jag sade först att restaurangen var stängd, på grund av allt med julbordet. Men hon verkade verkligen inte vilja ha julmat. Så jag frågade kocken, hon fick fish n chips. Sedan satt hon och skrev, pratade med paret Rogers och sedan med någon familj, tror de var från Manchester. Sen beställde hon en gin och tonic, som hon drack snabbt och sedan såg jag henne inte mer den dagen. Detta stämde överens med det han hade sett från övervakningskameran. -Sen var hon en vanemänniska, kom ner ungefär samma tid, åt en ganska stor frukost, drack sitt kaffe och skrev. -Alla dagar? undrade Geller och Liam skulle just nicka när han ångrade sig. -Nej, en dag verkade hon lite nedstämd, minns inte vilken dag dock. Welner nickade, han visste att det handlade om födelsedagen den 28 december. -Och så sista dagen, då åt hon inte. Bara skrev och drack kaffe. Detta stämde också väl överens med vad de sett. -Hon satte sig vid ett annat bord och beställde pommes frites en annan dag. Som om hon ville gömma sig. Hon satt faktiskt här! sade Liam och pekade på bordet de satt vid. -Jag tänkte att hon kanske ansåg att hon gjort bort sig under gårdagen, så jag antar att det här var på annandagen. Men det var bara en tanke. sade Liam. Welton nickade och både han och Geller tog Liam i hand. Han återgick till baren, men visslade inte längre. Geller skakade på huvudet.

Det ringde i Weltons telefon. En viskande röst hördes. -Det är Emil Wester, Emilies syster. -Ja, jag minns dig. -Min engelska är inte så bra, men jag måste veta hur det går. Vi vet inte vad vi ska göra. -Vi jobbar på det. sade Welton. -Men vi borde vara oroade? frågade han och Welton visste inte vad han skulle svara. Han hörde hur Emil verkade gå in i ett rum och stänga dörren. -Borderline. sade han bara. -Ursäkta? -Hon led av Borderline. Det gick upp och ner, hela tiden. Hon kunde vara okontaktbar i flera dagar ibland. Men inte sedan hon fick Lucas! sade Emilies bror. -Gick hon i terapi? frågade Welton. -Jag förstår inte. sade brodern. -Hos någon doktor? sade Welton. -Ja, Men ibland inte. Hon orkade inte alltid. -Har hon någonsin försök ta sitt liv? frågade Welton och det blev en lång paus. -Vänta, jag ska hämta min flickvän, hon har bättre engelska! sade Emil och man hörde hur dörren öppnades. Welton kunde höra ett barn som skrattade. Han kunde utläsa att barnet verkade vilja leka med Emil. Sedan hördes dörren stängas igen. En kvinna hördes. -Kan du upprepa? frågade hon. -Har hon någonsin försökt ta sitt liv? frågade Welton igen och hörde hur kvinnan översatte till brodern. Han svarade. -Nej, men hon har legat på sjukhus två gånger för sina depressioner. Welton visste inte vad han skulle säga. -Ni sade att hon verkade glad att åka hit. När talade ni med henne sist? -den 30, på morgonen. Vi hade ett videosamtal med Lucas. -Vad sade hon? undrade Welton och han kunde höra hur kvinna talade svenska med sin pojkvän igen, hon hade troligen inte varit med vid samtalet. -Hon sade att det var bra… sade till Lucas att ta hand om oss, och till Emil att ta hand om Lucas. Att hon älskade dem. Att hon saknade oss. sade hon och hörde hur brodern sade ytterligare något på svenska. -Det var ett kort samtal tydligen. Det blev tyst. -Vad ska vi säga till Lucas? frågade kvinnan. -Jag vet inte faktiskt. Men vi jobbar så mycket vi kan. -Är detta verkligen prioriterat? frågade kvinnan. -Ja. Vi är två som jobbar med det. sade Welton, men det var ju knappast en tröst. -Vet ni varför hon valde att åka hit? frågade Welton, samtidigt som det ringde i Gellers telefon. Han gick undan för att svara. Kvinnan pratade på svenska med brodern, som verkade veta. Han pratade länge och hans röst var nära att brista. -Hon sade att Belfast en gång varit som hon är nu, splittrad. Vi förstod inte, vi trodde det handlade om politik eller historia. Hon var lärare i historia. -Vi ska hitta henne! sade Welton, han hade bestämt sig för att göra just det. Han lovade att ringa vid minsta förändring och när det lade på kunde han höra hur det brast för brodern. Det skar i honom. Han hann dock inte tänka så mycket. -Flygplatsen! sade Geller, de kände igen henne och ringde in! Welton nickade och reste sig. Han påminde sig om att han var tvungen att gå till Morrisons sedan.

Det var inte speciellt långt till flygplatsen, det tog dem bara tio minuter med bil. Geller körde som om det gällde en utryckning, Emilie Wester verkade ha berört honom också.
Väl på flygplatsen fann de Andrew George, han jobbade i tullen. De gick undan. Han erbjöd dem också kaffe och te, men de tackade ännu en gång nej. -Du kände igen henne? sade Welton och Mr George nickade. -Är du säker på att det var hon? han nickade igen. -Hon fastnade i tullen! sade han. -På grund av vad? frågade Geller, medan Welton insåg varför. -Hon hade narkotikaklassad medicin med sig.. Hon landade vid åtta, och vi gick igenom hennes bagage. -Fanns det någon speciell anledning till att ni valde att kolla just henne? undrade Welton. -Flera faktiskt! Dels var hon alldeles rödögd, hon verkade även lite disorienterad, och sedan fann vi medicinen. -Vilken medicin? undrade Geller och Welton insåg att han borde ha berättat det här. -Hon hade flera, men det var en specifik, jag trodde inte sånt skrevs ut längre, åtminstone inte till folk som inte ligger inlagda. -Det gör det inte heller, inte här! svarade Welton och Geller insåg att Welton visste. -Diapazam, starkt och rent livsfarligt. Sade George sedan, och han verkade veta vad han talade om. -Men ni släppte henne! konstaterade Geller. -Ja, hon hade ett intyg, vi ringde och fick tag i någon akutläkare som kunde bekräfta att intyget var korrekt. Hon förklarade att hon tillbringat natten på Heathrow och därför var trött, och att hon tagit en tablett just innan de landade, vilket förklarade varför hon verkade konstig. Welton nickade. -Kommer du ihåg något mera kring henne? -Inte mycket, bra engelska, tror hon sade att hon var lärare. -Hur verkade hon? Ja, förutom att det du beskrivit? -Hon verkade lugn, var trevlig och verkade inte orolig alls att sitta i ett rum och bli förhörd. Det kan ju å andra sidan vara på grund av medicinen. -När släpptes hon? -Vid elva ungefär. Hon fick vänta en stund för vi var lite kort om folk. Men hon verkade inte stressad. Geller nickade och var på väg att gå, men Welton satt kvar. -Såg du hur hon tog sig härifrån? Mr George nickade. -Ja. Jag hjälpte henne att hitta en taxi faktiskt. Ville inte riktigt att hon skulle irra runt i det tillståndet. -Minns du taxibolaget? Han nickade. -Ja, och jag vet chauffören också. Gordon Shale. Han är som en fossil här, har kört i många år!


På vägen tillbaka från flygplatsen stannade de till ungefär mitt emellan hotellet och flygplatsen. De gick ur bilen och fann en taxibil parkerad utanför en av längorna i tegelradhusen. Varken Geller eller Welton behövde egentligen prata med chauffören, de hade egentligen inte ens behöva göra något annat än att leta. Men nu knackade de ändå på dörren och efter en stund öppnade en man iklädd en filt. Han var blek och hade röd näsa. -Ja? sade han och de presenterade sig. Gordon Shale hann nysa flera gånger innan de satt sig ner vid köksbordet. Welton visade ännu en gång bilden av Emelie Wester. -Ja, henne minns jag… Gordon Shale nös igen. -Dagen innan juldagen. Hon blev eskorterad ut från flygplatsen, ganska ovanligt läge faktiskt. -Hur verkade hon? -Lugn. Inte så pratglad. Hon visade lappen på att hon skulle till Clayton, och jag trodde först att hon pratade så bra engelska. Men det gjorde hon. Jag frågade varför hon var i Belfast och hon svarade att hon var här för julen. -Jag frågade om hon hade familj här, men hon sade att hon inte hade det, och just var anledning till att hon var här. Jag frågade hur hon valt just Belfast…. Shale nös igen. Han ursäktade sig och gick iväg för att snyta sig innan han återkom igen. -...Hon sade någonting om att Belfast var lite som människor, komplicerade. Jag frågade om hon ville ta en omväg för att se några saker och hon nickade. Så jag visade fredsdamen, tingshuset, berättade att det var där alla IRA terroristerna fått sina domar. Jag skulle just berätta vilka de var, men hon visste precis. Sen frågade jag vad hon skulle göra här och hon svarade att hon skulle dricka ingefärsöl och promenera mest. Jag varnade henne för att allt skulle vara stängt på juldagen, så behövde hon något var det nog så att hon skulle passa på. Hon nickade, och insåg nog sedan att vi nog firar annorlunda här. Hon berättade att de firar den 24, även om 25 är en röd dag är det ändå mycket öppet, till och med känt som en sådan dag som man går ut på. Jag sade att det kanske fanns ett och annat ställe, men kunde inget i huvudet… Gordon Shale nös ännu en gång. -Jag sade också att hon inte skulle behöva känna sig ensam, vi dricker inte ensamna här i Belfast. Hon nickade åt det. Sedan var vi framme. Hon betalade med jämna pengar. -Hur kommer det sig att du minns henne? frågade Geller, för de flesta verkade ha lagt märke till henne. -Hon kunde Belfasts historia, hon hade ingen familj här och hon valde att åka bort till ett okänt land under jul. Det var massor av saker som fick mig att minnas henne. De reste sig och Gordon Shale ursäktade att han inte tog dem i hand men de förstod och föredrog att inte dra på sig den rejäla förkylning som Gordon Shale hade haft. -Vart ska vi nu? -Hotellet...eller vänta, vi behöver äta något. Jag vet precis var! sade Welton.






















KAPITEL 4 - ett välkänt ansikte

-De verkar inte ha öppnat! sade Geller konstaterande då de kom in på Morrisons. Dörren var öppen, men det var tomt i lokalen. Geller gick fram och knackade i bardisken. -Varför ville du gå hit? frågade Geller och plötsligt kände båda en stark röklukt bakom sig. De vände sig om och ett välkänt ansikte för dem båda stod lutade emot dörren. Han gick in och stängde till dörren ordentligt. -Jaha, här kan man visst inte ens gå ut att röka, utan att folk smyger sig in. -Mr James! Det var ett tag sedan. sade Welton och Robert James nickade. -Du måste vara ny, dig minns jag inte! sade han sedan till Geller, och de hade bara setts, men med ett brottsregister så gediget som Robert James, så visste de flesta vem han var. -Jag antar att det var du som refererade Miss Scott till mig. Robert James svarade inte. -Ni känner varandra? frågade Welton och James nickade tillsist. -Du verkar veta varför vi är här! sade Geller medan han spanade in utbudet av whiskey. -Ja, jag väntade mig er igår faktiskt. Har ni hittat henne? undrade han och Geller ville inte svara. Welton skakade dock på huvudet. Robert James gick bakom bardisken och ställde fram en flaska ingefärsöl på bardisken. -Det här var det enda hon drack. Hon tyckte om gin och tonic, men här drack hon bara den. Han öppnade den och hällde upp i tre glas. -Ingen favorit för mig, men jag är mer av en guinessman! sade han. -När var hon här första gången? -Samma dag som hon kom. 24 december. Hon verkade lite tagen av allt folk här, men hon var specifik. Ingefärsöl. Det där är det enda jag har. Hon tyckte om den. Hon satte sig vid bordet där nere i fönstret och hon tittade. Jag brukar inte servera, men jag gjorde det med henne. Hon verkade lite… avtrubbad. Hon ville inte äta något. -Sade hon något? -Ja, till sist. Hon sade att hon var från Sverige, att hon hade en son. Hon visade en bild på honom i sin telefon, han satt i en hög av snö. De hade visst fått snö där. -Något annat? Robert James tänkte efter. -Hon verkade vilja vara social, men var det ändå inte. det var konstigt. Hon var vänlig, gick härifrån ungefär lagom till matchen, så vid nio. Welton nickade. -Och på juldagen såg du henne inte? Han skakade på huvudet. -Men jag utgår ifrån att du har minne från den dagen. -Hyffsat! sade James. -Annandagen då? - Hon kom tidigt, vid två och åt lunch. Drack sina ingefärsöl. Hon skrev i sitt block, pratade faktiskt lite med folk. Hon verkade gladare. Hon gick härifrån vid fem, gick ner emot centrum. Såg henne komma tillbaka igen. -Du verkar titta ut ofta! sade Geller. -Ursikten är värd det ibland! sade han då. -Vet du ungefär när hon kom tillbaka till hotellet? -Nej, men det var inte speciellt sent. -Och dagen efter? Robert James tänkte efter. -Hon kom hit vid sju. Det var rätt mycket folk. Hon satt i baren, tittade på folk och skrev. Sen rusade hon bort till ett bord så fort det blev ledigt. Hon drack mycket den kvällen. Jag hade inte kunnat servera henne mer om hon frågat. -Pratade hon med någon? -Hon smsade med telefonen, pratade med några stammisar, men ingen speciell. Den sista timmen satt hon mest och stirrade ner i bordet. Jag funderade på att se till att hon kom till hotellet. Hon gick vid 23, vi hade liveband den kvällen och så fort hon insåg det, så drack hon upp och skyndade härifrån. Welton nickade. -Dagen efter verkade det ännu sämre. Hon var ännu mer fåordig. Pratade en del i telefonen. Jag tror hon var här i sex omgångar faktiskt. Drack ett glas, gick ut igen och så upprepades det. Hon gick dessutom åt olika håll varje gång. Welton insåg att hon hade försökt hitta det perfekta stället att dö på just under födelsedagen. -Frågade du henne om vart hon gick? James skakade på huvudet. -Nej. Hon var inte riktigt i form att vilja prata. -När lämnade hon sista gången? -Nio typ. Hon bad mig att ta pengar för det hon druckit. Hon hade alltid betalat med exakta pengar, haft bra koll, men inte den här dagen. -Och det här vad den 28? James nickade. -Såg du henne någon mera gång? James nickade. -Ja, dagen efter. Hon kom hit in och åt, drack, verkade vara i lite bättre form. Pratade i telefonen, smsade. Sedan tackade hon vänligt för sig vid 19 tiden. Det var sista gången. -Visste du att hon skulle åka nästa dag? James nickade. Geller reste sig, han var hungrig. -Vad hände sedan? undrade Welton, och Geller stannade till. -Lya...Miss Scott kom hit senare och frågade om jag sett den svenska tjejen. Jag sade att inte sett henne, sedan dagen innan. Hon frågade om jag sett henne lämna hotellet, vilket jag inte gjort. Hon var stressad. -Och du bad henne ringa mig? undrade Welton, men James svarade inte. -Jag måste öppna upp mina herrar, var det något mer? Welton skakade på huvudet och de lämnade Morrissons. -Så det var han som blandade in dig! sade Geller och Welton nickade. -Belfast är inte så stort som man tror ibland. Robert James och Lya Scott är i ungefär samma ålder, de jobbar i närheten av varandra och hon gick till honom vid ett problem. -Borde vi inte ta in honom för misshandel i så fall? Welton skakade på huvudet. -Det är inte han som slåss. Han stjäl, eller stal och han lurar… ett och annat bedrägerier, men han slåss inte. Det är inte han som skadar henne. sade Welton. -Du har haft mycket med honom att göra? -oh ja. suckade Welton.

De var åter i hotellets lobby och Lya tittade upp. De gick bort emot henne. -Vi behöver hennes dator! sade Welton och Lya nickade och gick emot hissen. -Förresten, familjen Andersson lämnade det här. De kunde inte översätta allt. Bara några delar om någon som heter Lucas! Welton nickade. Han tittade på papperet som var slarvigt skrivet. Troligtvis hade hon varit både berusad och haft tabletter i kroppen när hon skrev det mesta av det. -Vi var på Morrissons idag. sade Welton sedan medan hissen öppnade sig på sjätte våningen. -Det är inte han! sade hon. -Som skadar dig? Nej, men det var han som tyckte du skulle ringa till mig? Lya nickade. -Vi gick i skolan ihop! sade hon och Welton kunde tänka sig det. Hon öppnade rummet och Welton hämtade datorn, laddaren och den adapter som satt i väggen. Han upptäckte att han skulle behöva den. -Han sade att du var petig, och en pina om något inte skulle gå ihop. Welton log, det stämde nog. -Han kunde vara en pina han med i sina dagar, men det vet du nog redan. Men han verkar i alla fall ha ordnat upp sig. -Ja, jag tror att han har det. sade hon, medan de återigen åkte ner med hissen. De behövde ladda datorn. Geller var fortfarande hungrig. -Vi pratar med kille nere vid badet först och äter sedan! sade Welton, Geller bara muttrade.

-Jag hatar lukten av klor! muttrade Geller och rynkade på näsan. Han blev bara ignorerad av Welton. De kom in i ett gym och följde skyltarna till bassängen där de fann en man läsandes i en tidning. Han hade långa dreadlocks och piercingar. -Mr Lee? undrade Geller med hög stämma så att kille höll på ramla av stolen. Detta verkade roa den hungrige Geller en aning. -Huh? sade killen. -Är du Jimmy Lee? frågade Geller och killen nickade tillsist. -Vi har lite frågor till dig, om du har tid… vilket du verkar ha! sade Geller och tittade ut över en nästan tom simbässäng. -Folk har inte börjat infria sina nyårslöften ännu. -Men ni har öppet? sade Welton förvånat. -Ja, bara juldagen som var stängd. -Känner du igen henne? undrade Welton och visade bilden. Jimmy Lee tittade länge på den. -Jag hörde om henne på tv:n, hur dog hon? frågade han och Geller och Welton stirrade på varandra. -Hon är försvunnen, inte död… vad vi vet. Vad får dig att tro att hon var död? Jimmy Lee satte sig tillrätta. -Vi får in alla möjliga människor här, hälsofreaks, folk som låtsas vara hälsofreaks… barn och deras familjer. Folk som mår lite halvdåligt, eller folk som behöver få utlopp för något. -Okej? -Hon kom ner hit första gången, och hon frågade om hon kunde få två handdukar istället för bara en. Vilket inte är ett problem, tjejer och deras idéer … jag har fått märkligare frågor. Sen gick hon in i omklädningsrummet och kom ut till poolen. Det var ganska lite folk just då. Hon gick ner i vattnet och tog inte av handduken förrän hon doppat sig. Hon badade, och jag såg hur folk stirrade på henne, och sedan när hon gick upp förstod jag varför. ...Hon var helt täckt av skärsår. Benen, magen, till och med vid bröstet. Inget på armarna så klart, men på de delar som inte döljs av kläder.. Hon klädde snabbt på sig handduken igen och bytte om. Jag tror aldrig jag har sett något liknande. Det var som om hon försökt riva sönder hela sig. -Kom hon tillbaka? -Ja, en gång till… och då hade hon ännu mer sår, några av dem var dessutom djupare. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle tänka kring det. Welton nickade och tackade den unge killen. Han hade nog inte heller vetat hur han skulle gjort just då. De lämnade gymmet. -Har du något ställe där vi kan äta, för jag antar att om du inte får äta snart så har jag ingen nytta av dig alls! sade Welton och Geller nickade.


















KAPITEL 5 Tillbaka i tiden- 30 december, lunchtid
-Miss Scott? Lya hoppade till i omklädningsrummet där hon inspekterat den rödflammiga kinden. Hon vände sig om. Frances Williams hade jobbat på Clayton länge, och hon var inte den som var speciellt pratsam, eller snarare frågvis. -Ja? -Vad ska jag göra med rum 636? Lya Scott förstod inte. -Ja, gästen har inte checkat ut antar jag, för alla saker är kvar och inget nyckelkort finns i rummet. Lya stängde sitt skåp och gick bakom receptionsdisken. Frances Williams hade rätt, rummet var inte utcheckat. -Och alla saker var kvar? Frances nickade. -Lika prydligt som vanligt. Lya Scott tittade på henne. -Ja, hon var väldigt prydlig av sig, jag behövde knappt städa. Hon verkade till och med ta av sig skorna i rummet. Lya nickade. Hon letade redan på informationen kring gästen och fann ett mobilnummer som gick till röstbrevlåda. Hon lämnade ett meddelande. -Vi avvaktar så länge. sade hon, och för Frances Willams del så spelade det ingen roll. Det gjorde det dock för hotellet eftersom rummet var uthyrt. Lya ringde ytterligare två gånger till numret som återigen gick direkt till röstbrevlådan.

När klockan sedan närmade sig incheckningstid så var Lya Scott tvungen att ringa till Macaley Towre, han svarade i vanlig ordning ganska omgående. -Miss Scott? sade han bara. -Vi har en gäst som inte checkat ut, vi får inte tag i henne. Jag har ringt, men får inget svar. Alla saker är kvar på rummet! -Jaha? sade Towres bara. -Vad ska jag göra? -Plocka ut sakerna och få rummet städat. Vi kan inte ansvara för folk som inte kan ha koll på sina tider. Behåll sakerna i någon dag, och släng det sedan. Detta är väl ändå inte något du behöver ringa mig för. -Okej, så jag ska inte kontakta någon, något kan ju ha hänt! -Var det inte en vuxen kvinna? undrade Towres. -Jo. -Då är det inte vårt ansvar. När klockan är tre så ska det rummet stå till en betalande gästs förfogande. -Ja sir! sade Lya och lade på. -Jag ska bara gå på ett ärende! Men hyr inte ut 636! sade hon till sin kollega. Lya försvann sedan ut ur hotellet och gick rakt över gatan.
-Är han här? frågade hon den höggravida Sharon Morrisson, chef över Morrissons. -Ja, ute på lagret. sade hon och Lya nickade och gick bort emot lokalens ände. -Rob, är du här? Hon knackade på den halvöppna dörren till Morrissons lager och gick in. -Hur fan ser du ut? sade Robert James och höll upp en ficklampa emot hennes kind. -Jag kom inte hit för att prata om det! -Bra, låt oss göra något åt det istället! Lya suckade, diskussionen var gammal. -Det gäller en kvinna som var en gäst hos oss, en svensk kvinna!-Menar du Miss Wester? frågade Rob och Lya nickade. -Vad är det med henne? -Har du sett henne? undrade Lya och Robert skakade på huvudet. -Hon var här igår, gick ganska tidigt. -Men inte efter det? Robert tänkte efter, men skakade på huvudet. -Hon har inte checkat ut, alla hennes saker är kvar, jag vet inte vad jag ska göra! Robert James pekade ut emot dörren och de satte sig ut i kylan. -Jag måste snart gå tillbaka! sade Lya. -Så klart du måste, du vill väll inte att fel person ska åka förbi! Sade James och tände en cigarett, Lya reste sig. -Jag vet någon du kan ringa! sade James sedan och hon vände sig om. -Welton. Han är en riktig jävla pina, nogrann och petig! Jag skulle kunna skicka numret till dig, men du tar det kanske hellre på en lapp? sade James, och han gav henne sin cigarett som hon höll på ett längre avstånd eftersom hon inte gillade lukten. James kom ut med en lapp. Han tog henne i handen och tittade till hennes kind. -Jobbar du? Lya nickade och James släppte henne.














KAPITEL 6

-Nu är jag mig själv igen! sade Geller, men Welton svarade inte. Han läste de delar av brevet som familjen Andersson hade översatt. De hade struckit under och skrivit på ett annat papper vad som gick att utläsa. Det var inte särskilt mycket, bara ett par meningar;

“...men jag har lika stor rätt att ha fel, om jag nu har det, som andra…”
“...jag lämnar mitt barn i händerna på min bror.”
”...Pussa mitt barn, berätta att hans mamma tagit all smärta i världen för att få vara med honom…”

-Det är talande ord! sade Geller och Welton höll med. -Jag ska jobba imorgon, jag antar att du har komptid att ta ut? sade han sedan och Welton nickade. Han hade massor av komptid att ta ut. Han hade kunnat ta en hel veckas semester. -Du borde åka hem och njuta av din lediga dag. sade Welton sedan och Geller prostesterade. Men Welton skakade på huvudet. -Jag ringer dig vid behov. Vi kan behöva ögon på stationen imorgon. Sedan reste han sig och tog en promenad i ett snöblandat väder som var just så kyligt som Belfast borde vara under nyårsdagen.

Han kom in på hotellet och såg att Lya verkade vara i farten med att organisera expeditionen. Ett helt onödigt arbete. -Låt oss ta något att dricka! sade han och hon nickade. Han unnade sig själv en whiskey eftersom han faktiskt var ledig, hon tog bara en sockerfri red bull. Welton tittade på datorn och öppnade den. Den var fulladdad men naturligtvis låst. Det var ingen överraskning. De satt tysta en stund, men tillsist började Lya prata. -Har konstapel Welton någonsin hört historien om när en pojke möter en flicka? -Många gånger, men den brukar variera. Lya nickade. -Det är konstigt, förr så brukade bomberna smälla här, folk var arga, vi fick lära oss vem som var på vår sida och vem som inte var det. Folk dog. Men det minns du nog bättre än mig. sade hon och Welton nickade. Han mindes det mycket väl, tiden då Belfast varit som Emelie Wester beskrivit sig själv, splittrad. -Det konstiga, Mr Welton, är att vi ändå levde mitt i det. Jag kände mig alltid som bara en vanlig flicka. -Du bär ett kors kring halsen, i guld. Ett sådant som ofta är vanligt att få i gåva i katolska familjer. Lya tittade ner på halskedjan. -Du är observant! Han nickade. -Mina föräldrar är stolta irländska katoliker. Kyrkan varje söndag. Resten av veckan var det bråk, varvat med sprit, varvat med bråk med andra. Men jag var helt vanlig. Jag har tre yngre syskon, ingen av dem har något särskilt att stoltsera med. Inte jag heller för den delen, jag gick in i precis samma fälla som min mamma gjorde. -Inga fällor behöver vara eviga Miss Scott. Lya funderade. -Nej, men jag hade alltid trott att jag lärde mig något, men det visade sig att jag bara blev en spegelbild av min mamma, medan min partner sakta blir en spegelbild av min pappa. Det var inte så från början så klart. Men det är det väl aldrig? Welton svarade inte, det behövdes inte. -Vet du vad jag tycker mest om med att arbeta här? Welton skakade på huvudet. -Frukosten. Hur folk kommer ner efter en natts god sömn och äter sin frukost i lugn och ro. Så var det aldrig hemma, och så är det inte nu heller, jag har förståss min del i det. Jag flyr ju hit! Skillnaden är att vi åtminstone inte är hycklare, vi sitter inte i kyrkan söndag efter söndag och låtsas vara något som vi inte är. -Vad är du då? undrade Welton medan han drack upp sin whiskey. Lya reste sig för att hämta en ny åt honom. -Tillåt mig, fundera på min fråga under tiden. Welton gick fram till baren och Liam gav honom påfyllning, han hade blivit som den alla verkade leta svar ifrån, han hade bara inga ännu. -Naiv! Jag tror ordet är naiv. Jag trodde jag kunde ändra Hugo, jag trodde att vi kunde få det att bli bra. Ignorant är kanske ett annat ord, jag missade inga röda flaggor, jag bara struntade i dem! sade hon. -Så ignorant, naiv, men knappast någon man trampar på. Vad håller dig kvar? Hoppet? undrade Welton, men Lya skakade på huvudet. -Nej, hoppet har jag inte. Men jag har väl säkerheten kanske. Jag är inte rädd för honom, jag skräms inte så lätt. Men jag är rädd för att vara ensam. -Det betvivlar jag att du är. Du visste vart du skulle gå när du behövde hjälp. Lya log. -Du kanske känner till henne, hon hette Lilly Carter? Welton tänkte efter. -Nej, jag har inte hört om henne. -Hon var vår granne, en samhällets stöttespelare, god kristen kvinna som tog emot barn att bo hos henne. Hon fick betalt så klart. Hon fick dit en liten tanig kille, från Dublin. Robert James, han kom hem i en polisbil första veckan, jag tror han hade snattat cigaretter. Lilly Carter var nog chanslös, sträng men inte så rättvis. Hon kunde dock inte matcha Robert James, och det känner väl du om någon till. Han gick inte i skolan, men han brukade vänta på mig och gå med mig hem. Det var ingen som märkte att han var där eftersom alla var så upptagna med sitt.
Jag vet inte så mycket om honom egentligen, men han har bara varit där, tills han skickades in i armén. Jag såg honom inte på flera år. Men vi brukade prata, både förr och sen. Men så började det gå ner för Hugo. Welton nickade. -Hon lämnade sin son till sin bror, det var en av få saker som gick att översätta. -Jag måste gå hem! sade Lya. -Eller inte, det finns alltid ett val. sade Welton, då Lya lämnade honom i rummet.

Welton plockade upp sin telefon. -Pieter Mcfarley, Scotland Yard! Welton log. -Det är Welton igen. Vad är oddsen att ni kan öppna en dator som är låst? -Höga… fast då ska det nog gälla prioriterade fall. Welton nickade. -Du skulle kanske kunna försöka spåra hennes trafik om hon surfat från sitt hotellrum dock. -Går det? undrade Welton. -Det borde gå! sade Mcfarley. De lade på och Welton reste sig och öppnade dörren. Han fann att Lya faktiskt verkade ha gått. Liam fanns i baren dock. -Påfyllning? undrade han, men Welton skakade på huvudet. -Har du Miss Scotts nummer? Liam nickade och letade fram det i sin telefon. Welton satte sig ner i en fotölj och ringde Lya som svarade efter några signaler. Det lät som om hon var ute någonstans, kanske på en kvällspromenad för att rensa sitt huvud, Welton gick rakt på sak. -Går det att spåra vilka sidor hon har var inne på om hon surfat på sitt rum? -Ja, jag tror det. Ska jag komma tillbaka? -Nej. Vi tar det imorgon. Jag antar att du jobbar då? -Ja. Welton lade på luren och lämnade sedan hotellet för denna dag.













KAPITEL 7

2 januari
Varje morgon de senaste 15 åren hade Maggie Sher gått samma promenad, fast inte med samma hund. Så också idag, men då hade plötsligt hunden fått spel och sprungit bort emot vattnet. -Stopp! Stanna! beföll Maggie Sher, men hunden hade inte lytt henne och det var ändå en av hennes mest lydiga hundar någonsin. -Stopp, sade jag! Vad gör du? sade hon när hunden väl hade stannat. Och den stannade precis vid kanten vid kajen. Det betedde sig fortfarande märkligt dock, skällde! Det brukade den aldrig göra. Maggie Sher skulle just till att ge hunden en rejäl avhyvling när hon tittade ner i vattnet och där... rakt nedanför henne... alldeles när så flöt en kvinnokropp. Maggie blundade och öppnade sakta ögonen, övertygad om att hon sett ett kriminalshowsavsnitt för mycket.
Men hon hade inte sett fel, hon hade sett alldeles rätt. Det var inte så att hon såg i syne. I vattnet låg vad som en gång varit en levande människa. Maggie släppte kopplet, men hunden stannade vid henne. Efter det minns hon inget mera... inte förrän hon satt tillsammans med en polisman som hette Geller.

-Mrs Sher? -Hm.. sade hon och vaknade liksom upp. Hon såg ett händelseförlopp framför sig, och troligtvis var det verkligheten, men hon kunde inte säkert veta. -Jag frågade om du vill ha någonting… kaffe eller te? Maggie Sher funderade med en tom blick. Sedan skakade hon på huvudet. -Brukar du gå där med hunden? Maggie Sher nickade. -Varje dag. -Men ingenting konstigt under de senaste dagarna? Maggie skakade på huvudet. Det knackade på dörren och Maggie Sher hoppade till. -Welton är här! sade en annan polisman och Geller nickade. Maggie Sher reste sig. -Får jag gå nu? undrade hon och Geller verkade fundera. Han tittade ner på sina anteckningar om vad de sagt, men som hon redan hade glömt vad hon sagt. Geller nickade, men bad om hennes telefonnummer. Hon skrev snabbt ner det och krockade med en man i dörröppningen.
-Jag är just på väg till bårhuset! sade Geller innan Welton hann sätta sig och han följde därför efter Geller ut.

-Var det hon? undrade Welton, som blivit ringd av Geller klockan 6 i morse. Han hade svarat nästan direkt. Geller nickade. -Jag är faktiskt övertygad.

De satte sig i en bil och körde genom ett Belfast som höll på att vakna. -Hur reagerades det på din kompledighet? undrade Geller och fick sedan ställa sig på bromsen för att inte missa avfarten. -Med förvåning. svarade Welton bara ärligt. Han hade bara haft ett mycket kort samtal med deras gemensamma chef. Geller parkerade rakt framför ingången till bårhuset.

Det var något med bårhus, förutom de döda människorna alltså. Det fanns en känsla av dysterhet, av tragedi. Och då var långt ifrån alla döda fall för en polis. De flesta inväntade begravning och hade dött naturligt. -Hon dog av drunkning. sade en monoton rättsläkare och Welton suckade. -Hon hade en mobiltelefon, ett foto, och ett nyckelkort från Clayton hotel på sig, men det var allt. Det går kanske att få liv i telefonen igen, allt verkar ju gå numera. Inga id handlingar dock. Welton och Geller nickade bara. Återigen, det var något med bårhus, och just nu var det också mycket smärtsamt. -Det är nog inte så mycket att prata om dock, inte efter att jag såg detta. sade rättsläkaren och visade upp det som Jimmy Lee hade beskrivit. Självskador från topp till tå, dock enbart på ställen där de kunde döljas av kläder. Hon var inte dum nog att skada sig där någon kunde se. Men när hon landat i Belfast så hade hon inte behövt dölja något längre, hon hade redan bestämt sig. -Hon har en tatuering… sade rättsläkaren, som uppenbarligen inte kände igen kvinnan från efterlysningen som hade gått ut. -Vi vet vem hon är! Det är den svenska kvinnan som försvann för några dagar sedan. -Åh fan! Hur gör jag då? undrade rättsläkaren och Welton tittade upp. -Vad? -Ja, behåller jag henne här? -Hurså, har du ont om plats? frågade Welton irriterat och rättsläkaren skakade på huvudet. -Klarade sig fotot? frågade Geller sedan, och det var tur det. Welton hade nästan glömt bort det! Rättsläkaren nickade och pekade på en bricka. Han hade kunnat vänta sig att bilden skulle föreställa sonen, det gjorde den också. Men inte bara. Det var ett dopfoto, där den unge pojken hölls i armarna på sin mamma, medan en annan man (troligen hennes bror, de hade några liknande drag) hällde dopvatten i funten. Geller tittade på bilden. Det var meningen att den skulle klara sig, den hade legat i en genomskinlig platspåse. De tog med hennes saker och lämnade sedan bårhuset för att åka mot Clayton Hotel igen, de skulle komma nästan samtidigt som Lya.

-Mr Welton! Jag skulle just ringa er! hördes en stämma som Welton kunde räkna ut vem den tillhörde. Han såg Lya stå på sin plats, hon tittade på dem, hennes ena hand verkade dock en aning svullen. -Mr Towres, det var ett tag sedan! Detta är min kollega Geller! sade Welton när han vänt sig emot rösten. -Jaså, ni är två? Det var bra, för då kanske ni kan dela på de dagar som vi inte kunnat hyra ut ett rum eftersom ni ansåg att vi inte kunde flytta sakerna, eller har Miss Scott uppfattat fel? frågade Towres irriterat. -Är detta verkligen något som du vill ta här ute, eller kan vi kanske gå in dit? frågade Welton och pekade emot det kontor där de hade hållt till, det bakom receptionen. Towres suckade och gick in först. -Miss Scott, du ser lite trött ut, vi behöver dock dig! sade Welton och Lya nickade. Towres muttrade medan han satte sig ner. -Hon är död! sade Geller då, högt och tydligt så att Towres slutade muttra. Lya bet sig i läppen. -Hon drunkade! Towres såg helt förstörd ut, men Lya skakade bara på huvudet. -Inte här naturligtvis! sade hon och Towres återgick till att se irriterad ut. -Okej, försvunnen kvinna, nu funnen död, kan vi städa ur hennes rum. -Vi ska bara ta oss en titt till! sade Welton och Towres ville hemskt gärna protestera, men valde att faktiskt vara tyst. -Inget är rört? undrade Welton och Lya skakade på huvudet. -Om hennes internettrafik då? frågade Welton och Lya tittade på Towres. -Om det verkligen anses nödvändigt så antar jag att det går! Men jag vet faktiskt inte! sade han. Geller tittade på Welton. -Jag går upp, du har nog ett samtal att ringa! sade han och Welton nickade. Towres reste sig ilsket och klistrade på en leende då han nådde receptionen. Lya lämnade också rummet. Welton valde dock också att lämna rummet, han lämnade till och med hotellet för att ringa det där samtalet.

-Jag tänker faktiskt använda mig av argumentet att du är här, jag är här och jag behöver det! sade Welton när han smugit in i den öppna dörren på Morrissons. Robert James hade nästan tappat en back med glas. -Du har visst blivit mera lättskrämd! -Jag är inte van att vara den någon smyger på! sade han. Welton pekade på en av whiskeyflaskorna. Robert hällde upp ett större glas än brukligt och Welton gick och satte sig vid det bord som kvinnan hade suttit vid enligt Robert James. Han väntade ett ögonblick, men ringde sedan ett nummer som ringt honom och som tillhörde en bror och en son. -Mr Wester? undrade Welton. -Vänta… sade han och kunde höra hur det talades på svenska, ett språk som inte tyckte sig ha många ord som liknande engelska. Kvinnan han förut pratat med kom till luren. De hörde även hur ett barn verkade bli tagen bort ifrån rummet, då barnets röst blev svagare. En ytterdörr hörde gå igen och barnet var förmodligen ute. -Vad har hänt? frågade kvinnan. -Vi hittade henne. sade Welton dystert och det var tyst en stund. Kvinnan översatte, men hade samma ton så att alla förstod. Snart hördes ett skrik som bara kunde komma ifrån en mamma som insett att hon förlorat sin dotter.. Brodern hördes försöka trösta, men höll knappt ihop själv. Kvinnan tog ett djupt andetag. -Vad hände? -Hon drunknade. Han hörde hur ordet olycka nämndes på engelska av den hysteriska mamman. Luren togs sedan bort och mamman, vars engelska var dålig, men förståelig hördes. -Hon har ett barn, det är väl klart att det var en olycka, inte sant? sade mamman och Welton tvingades dricka lite av sin whiskey. Kvinnan han ursprungligen talat med återkom. -Ursäkta… sade hon. -Hon kan ju inte göra så, hur tror hon att hennes son ska kunna förlåta henne? hördes mamman skrika. Det var tyst för ett litet tag. -Varför åkte hon över julen? frågade Welton sedan och fick två olika svar. Det första han hörde var från kvinnans mamma. -Hon behövde ledigt bara! Nu hördes dock brodern säga något, som han fick översatt. -Nej. hon mår skit på julen, men ville att han skulle få en äkta jul. -och med honom menar ni sonen? undrade Welton och fick det bekräftat. -Var sonen tre år? undrade Welton, och kunde inte minnas om han hade fått veta det innan. Men det hade han nog, för sonen var tre. -Och hon är ensam med honom? undrade Welton och fick återigen två olika svar. Brodern svarade bara Ja, medan mamman sade -vi finns ju här! Hon kunde ju ha flyttat hem hit igen! Broderns flickvän förklarade att kvinnan för många år sedan flyttat 50 mil hemifrån, och att hon valt att inte flytta tillbaka när hon fick sin son och det stod klart att hon skulle få vara själv med honom. -Och på senaste tiden har hon verkat glad? frågade Welton och alla var denna gång överens. Brodern harklade sig dock. -Det var ju lite konstigt. Men jag antog att det var hennes jobb först, tills jag fick veta! översatte flickvännen. -Veta vaddå? undrade Welton. -Hon blev uppsagd från jobbet, hon gick in i väggen. Hon berättade inte det förrän vi kom upp till henne och vi trodde hon skulle med hem. Men jag trodde att det var det som gjorde att hon var glad, samtidigt som hon var trött och sliten. Welton drack upp resten av whiskeyn och pekade emot sitt glas. Robert James kom dit med flaskan och fyllde på. -Hon har setts här, och alla har sagt samma sak, hon skriver. Vet ni vad hon skriver? frågade han. -Allt. svarade flickvännen och alla höll med. -Hon skrev först, och tänkte sedan! sade mamman och återigen var alla överens. -Hon bar på ett brev som hon postade… vi såg det i kamerorna från hotellet. Det är troligen skickat till er. Vet ni om hon hade någon sida där hon lade upp saker som hon skrev? -Ja. Eller hon berättade att hon hade en blogg, men vi har inte sett den. sade flickvännen. -Och lösenordet till hennes dator? frågade Welton. -Nej, det har vi inte. Welton nickade och kände sig emotionellt tom, och hade svårt att tänka sig hur familjen hade det i detta nu. Han bad att få återkomma.

Efter en stund kom Geller in och Robert James suckade. -Har du inte ett jobb att sköta? undrade Welton och drack upp sin whiskey. -Jo. Jag hittade det här, men det var väl ingen överraskning kanske! sade Geller och höll upp en blodigt rakblad som han funnit i necessären som Welton sett första gången han varit i hennes rum. Han skakade på huvudet. -Jag gör mitt bästa för att förstå det här, och vet du vad jag kommer fram till? undrade Welton och Geller skakade på huvudet. -Jag kommer fram till att hon gjort rätt, trots att det går emot varenda cell i min kropp, så är det något som gör att jag känner att hennes beslut inte var fel. Det är det som irriterat mig! Gellers telefon ringde. -Ursäkta mig, vem och vad sade du att han hade? Gellers ögonbryn gick högt upp i hans pannan. -Jag tror du vill se det här! sade han och Welton var inte lika säker men han följde ändå med.

-Mr Lambert! sade Geller högt när han och Welton klev in i ett förhörsrum på polisstationen efter en mycket tyst bilresa. -Man brukar ju ibland säga, det var inte igår, men i ditt fall var det inte det, det var väl mitt senaste nattpass vi sågs på inte sant? Rhys Lambert svarade inte. Han skakade, han hade abstinens. Åren av missbruk hade tärt på honom. Hans kläder stank av urin och hans plastpåsar låg framför honom. -Vad för dig hit? frågade Welton, som också kände Rhys Lambert mycket väl. -Kvinnan! sade han och Geller och Welton tittade på varandra. Lambert var känd för att ibland blanda ihop saker, men han hade låtit tämligen säker på sina sak. -Hon från tv:n! sade Lambert. Welton satte sig ner. -Hon gick förbi mig flera gånger, tittade alltid tomt. Ungefär som när man vet vad som väntar! sade Lambert. -Sen när de slängde ut mig från härbärget så såg jag henne igen. Hon satt på bänken borta på flodpromenaden, den där bänken som jag brukar sova på! sade han och både Geller och Welton visste vilken bänk han menade. -Hon satt där, men reste sig när jag kom. Jag trodde hon blev rädd först, jag hade nog blivit det. Men hon stod kvar, och sen sade hon att hon sett mig ligga här. Jag sade att det var lite som mitt hem! Ett kallt sådant dock! Hon nickade bara först. Sedan ursäktade hon sig, hon sade att där hon kom ifrån där bar man sällan kontantanter, så hon hade inga att ge mig. Jag frågade vart hon kom ifrån, och hon undrade om det var viktigt. Jag skakade mest på huvudet. Hon sade då att ursprung inte spelar någon roll när man vet var man ska. Det fastnade i huvudet på mig. Har ni hittat henne? frågade Lambert. Geller och Welton visste inte vad de skulle svara. Det undrade ens varför Lambert var här. Han plockade då upp något ur sin ficka. -Jag fick det värderat idag, det är äkta. Hon sade att jag fick det, eftersom hon inte hade några kontanter. Jag kunde inte med att panta det! sade han och reste sig sedan. Han lade det han plockat upp på bordet, plockade upp sina påsar och skulle just gå. -Mr Lambert… sade Welton. -En pojke har just fått tillbaka något av sin mamma som han aldrig mer skulle fått se. Welton plockade upp plånboken och räckte över en bunt med pund åt Lambert som först tvekade. Men han tog dem sedan och lämnade dem. Welton och Geller stirrade på guldsmycket som låg på bordet. En tunn guldkedja med en bricka ingraverat med namnet Emilie.


















KAPITEL 8

-Är du här? undrade Welton när han fann Lya utanför Morrissons. -Jag tänkte att du skulle komma hit! sade hon och Welton satte sig ner. -Hoppade hon? undrade Lya. -Jag tror det. sade Welton. -Fryser du inte? undrade Welton, för Lya hade inte speciellt mycket kläder på sig. -Jag var på väg hem! sade hon. -Men idag gick du inte hem? Lya skakade på huvudet. Weltons telefon ringde. -Gå in och beställ något åt mig. sade Welton och svarade. Han hörde Emil Wester och flickvännen. -Du sade något om ett brev? sade flickvännen. -Ja. sade Welton. -Vi har fått det! sade kvinnan, det är skrivet både på svenska och engelska. Vi mailar över den engelska delen till dig. sade kvinnan. -Om du vill? frågade hon sedan. -Ja det vill jag. Hon hade ett foto på sig när vi hittade henne. Det var dopfotot, jag antar att det är du och din pojkvän som är gudföräldrar. -Ja. sade kvinnan. -Och jag antar att det i brevet står något om vart hon önskar att vårdnaden ska gå? -Ja. sade kvinnan och tog ett ögonblick för att översätta vad som sades. -Vi kommer att se till att det blir så, sade brodern på den knackiga engelskan. Welton nickade. -Vi hade en av våra kändisar på stationen idag. Han lämnade en guldkedja som hon gett honom att pantsätta. Han gav oss tillbaka halsbandet. Vi ser till att alla saker skickas till er. -Tack. sade kvinnan och hörde hur brodern återigen bröt ihop innan de lade på.

Welton gick in på Morrissons och fann Lya vid ett bord i närheten av bardisken. Han satte sig vid henne och sade inget. Lya reste sig och hämtade en penna och en servett. hon skrev ner sin adress. -Han har gått för långt! sade hon bara och Welton nickade bara, han iaktog också hur Robert James tittade på henne. Det plingade till i Weltons telefon, han hade fått ett mail och han öppnade det, han lät Lya läsa det med honom.

“Det finns så mycket här, så många drömmar jag borde genomföra. Jag tror att folk är rädda för mig. Hur är det möjligt att ensam sitta på en pub i Belfast, en fullsatt pub, men ändå inte lyckas få någon att tala med dig. Det är så det är att vara mig.Jag ska läsa en låttext för er, men innan jag gör det så vill jag förklara. Vackra ord kan vem som helst sätta samman, men att kompositera ihop meningen med det man vill säga. Meningen med att ha en splittrad själ, ett splittrad hjärta. En diagnos på gränsen - borderline.

Ni är säkert många som undrar, som tycker jag gör fel. Men jag har lika stor rätt att ha fel, om jag nu har det, som andra. Det blev inte som jag hoppades, det blir så många berg och dal banor att jag inte orkar. Det gör för ont. Mitt hjärta svider, det finns kärlek där, men den kan inte komma ut. Istället är jag alldeles lam, apatisk, ledsen och tom... framför allt tom. Ett eko går genom min kropp och jag har så många gånger hotat att ta mitt liv. Så många gånger att ingen längre tror att jag gör det, det är bra... för jag är här för att dö
Vilken självisk mor lämnar sitt barn att klara sig själv? Ja, vilken typ av mor lever vidare under själlöshet och apati? Jag lämnar mitt barn i händerna på min bror, ett beslut jag tagit och som jag hoppas ni följer. Jag gör inte detta för att ni gjort något fel, det är bara jag som inte är lagbar. Pussa mitt barn, berätta att hans mamma tagit all smärta i världen för att få vara med honom... men nu känner jag istället inget. Så är varje dag, ofta så smärtsam att du vill dö, den här gången kommer jag även att dö.”

Skriven av: Emelia Wärme