The Extreme History The Ice War

PROLOG
Den här historien kommer att bli ganska svår att förstå om du inte läser det här. Den historien utspelar sig på planeten X år 2121. Detta är lång tid sedan människan bodde på jorden. Jorden hade med tiden blivit förstörd, så man befolkade planeten X. Den här historien är verkligen Extrem, den är en blandning av science fiction och fantasy, en spännande och rolig historia. Historien innehåller många olika personer så det gäller att hålla reda på vem som är vem…

Del 1 Den stora upptäckten
Forskarna satt som fastklistrade vid sina skärmar. Det de såg var fantastiskt, eller fruktansvärt. I flera tusen år hade människan inte träffat på något utomxiskt, varelser från yttre rymden. Inte för ens nu. På skärmarna fanns tre stora klot, 2/3s massa av månen, jordens måne. De rörde sig mycket snabbt mot planeten X. Forskarna tog in så mycket information de kunde. Det de såg filmades från rymdskeppet: STARSHIP V-26. Där satt Jim Carter och studerade bilderna från kloten. Han var en utbildad pilot, forskare och expert på rymdteknologi. Hans förfäder, ungefär 7 generationer bakåt i tiden hade varit med i kolonisastionen av X. Carters uppgift var att studera kloten, och kolla om de var utrustade med vapen. Hans bästa vän, Robert Mac Niel kommer in i rummet.
 Jim, hur går re? Ha råm nåra vapen?
 Det ser så ut, säger Jim. Vi måste försöka komunisera med dem. Om dom är fientliga så kan det var Good Bye med oss!
 Va menar ru? Menar ru vi och skeppet eller hela X?
 X! Meddela Presidenten och X, innan det är för sent.
 Ska bli Jim, men ja tror att de redan vet de. Men okej.
Robert lämnar rummet och Jim fortsätter med sina forskningar…

 Ja, vad sa ni, utplåna hela X, ni måste skoja, utbrast Kapten John Porter
 Ja, skojar inte, men de var inte jag som sa de, de var Carter som sa det, sa Robert
 Ni måste skämta, men jag ska meddela presidenten om nyheten.
 Bra sir, vänta ett ögonblick…
Skärmen på Jorden börjar brusa. Kapten John Porter reser på sig och ropar på ett högre befäl, Översten.
 Överste, Överste. Kontakten bröts med rymdskeppet StarShip L-26, sir!
 Vad är det ni säger, Kapten. Jag meddelar presidenten omedelbart.
Översten går iväg, några steg men kapten Porter hindrar honom precis innan han lämnar rummet:
 Meddela Presidenten att Vår planets säkerhet är i fara.
 Vad säger du? Planeten i fara?
 Det var Robert MacNeil på STARSHIP V-26 som meddelade det, och det var Jim Carter som meddelade honom det.
 Jag ska göra som du säger, kapten men jag tror dig inte riktigt. Det får våra 'taktiker' ta reda på.
 Tack Sir!
Översten lämnar rummet och Porter försöker få tillbaka kontakten med skeppet, men misslyckas. Efter en stund lämnar även han rummet och tar en Rymdkapsel och skjuter iväg sig i riktning mot skeppet…

På skeppet är det helt kaos. Folk springer åt alla håll och kanter. Skeppet håller på att krascha. Kapslar skjuts ut från det totalt förstörda skeppet. Det dom inte märker är att deras rymdskepp håller på att dras in i en av utomxiska kloten. Jim sitter fortfarande i sitt rum, inte vid bilderna utan vid en kontrollskärm över skeppet. Han försöker hitta sin vän, Robert. Han skulle kontakta jorden, men han hade inte återvänt ännu. En soldat kommer in i rummet och gapar:
 Jim, vi måste evakuera skeppet omedelbart!!! Kontakten med jorden är bruten, vi måste evakuera nu!!
 Men Robert då?
 Han måste ha åkt ut redan, det är bara vi två kvar och vi håller på att åka in i en av kloten, förstått?
 Ja, åk du, jag stannar några minuter, min skärm visar att det finns 3 huvudkapslar kvar, det betyder att det finns 3 personer kvar ombord!
 Gör som du vill, Carter, men jag stannar inte en minut till på det här förbaskade skeppet!
Soldaten lämnar rummet och springer mot kapslarna. Men Jim stannar kvar i rummet och fortsätter att leta efter sin vän. Plötsligt känner han en isande kyla bakom sig och att hela skeppet skakar till. Han är inne i ett av kloten. Kylan är extrem och han vågar inte vända sig om, så rädd är han. Men så tar han mod till sig och vänder sig om. I samma ögonblick han ser den isande varelsen så svimmar han… I samma ögonblick skjuter soldaten ut alla tre kapslarna, med sig själv i en av dem. Han kan inte ha goda avsikter…


Del 2 Fångade
Kapten Porter färdades snabbt, en aning långsammare än ljuset. De stora skeppen kunde färdas tre gånger snabbare än ljuset hastighet, men nu hade han bara en kapsel som bara kunde åka i den här maxhastigheten. Planeten X låg på andra sidan från jorden räknat, fast mycket långt bort, ca. 2 ljustimmar till jorden. Men Porter hade trimmat sin kapsel så att det bara tog 1 ljustimme. Han visste inte om det fortfarande fanns en chans att rädda dem på skeppet eller möta några av skeppets kapslar, som färdades snabbare än hans kapsel. Plötsligt fick han en anropning från X:
 Kapten, Kapten var är du? Det var Översten som anropade
 Jag är påväg mot dom tre kloten!
 Har du blivit alldeles galen? Återvänd genast! Det är en order.
 Jag kan inte, återvända jag måste undersö…
 Kom tillbaka nu, annars blir du avstängd från det miltära eller så blir du nedskjuten
 Det får det kosta, och föresten finns det inga skepp som kan skjuta ned mig, jag är för långt borta.
 Då låter jag STARSHIP L-26 skjuta ner dig när du kommer fram!
 Tror du verkligen att det skeppet fortfarande existerar?
 Vad säger du? Tror du att skeppet har blivit förintat? Då är du knäpp som försöker åka dit!
 Sir, nu når jag maximalt kontakt avstånd, om en minut1
 Vadå det blir det om 10 minuter!
 Nej jag har trimmat skeppet!
 Vad säger du! Jag… Ett brus hörs, kontakten bryts och Porter forstsätter mot sin destination…

Forskarna hade nu blivit förbryllade över sin nya upptäckt. Den sista informationen de hade fått av skeppet var temperaturer och uppbyggnad. Bakom ytan på kloten fanns det bara:
 Is, utbrister en av forskarna vid namn Harry Jones
 Verkligen utbrister en annan forskare. Alla klot uppbyggda av is. Det är otroligt.
 Det viktiga nu är var StarShip L-26 har tagit vägen…

När Jim öppnade ögonen, frös han, frös så mycket att han höll på att dö av smärta. Han satte sig upp i den så kallade sängen. Det var ett enda stort isblock som han låg på. Täcket bestod av något skimrande, något han aldrig skådat i livet. Han låg i ett rum, eller en isgrotta skulle passa bättre. Elektriska ambérlampor lyste upp rummet.
Han tittade till höger om sig och då såg han utgången. Den var gjord av tunn is och bakom den fanns en sån där varelse som han hade stött på, på skeppet.
Han vände bort huvudet. Den hade ett slags gevär på sig som faktiskt liknade vissa gevär från X. Han tittade till vänster om sig och där fanns ännu ett isblock. Jim utbrister:
 Robert! Och kylan släpper en aning.
Han spriger fram och skakar honom
 Robert vakna, vakna. Du måste vakna annars fryser du ihjäl, snälla!
Robert öppnar ögonen och huttrar till och säger
 Jim va gla ja e å se dej! Var e vi, vet du de?
 Jag tror vi är ombord på ett av kloten, du vet.
 Har ska vi ta oss här ifrån?
 Vet inte jag måste tänka ut något… Nu vet jag! Har du kvar din mega tändare med extra sprutt?
 Klart ja har! Här e ren!
Jim tar emot den lilla tändaren och trycker på avtryckarknappen. En stor eld flammar upp. Vakten vänder sig genast om och ser elden. Denna fruktansvärda varelse närmar sig dem rasande över vad han har sett. Men Jim håller upp tändaren mot varelsen som skriker till så högt att Jim och Robert får rejält ont i ögonen. Varelsen ramlar ned på marken med en duns.
 Ska vi inte granska den, Jim? Undrar Robert
 Självfallet. Jag kollar!
Jim går fram till den döda varelsen och granskar den mycket noga. Den är ungefär två meter lång och har fyra armar med sylvassa isklor längst ut på handen.
 Det är en dräkt, konstaterar Jim
 Va säger ru? En dräkt, hu, kolla innanför rå!
 Just vad jag skulle göra, men först ska jag undersöka hans vapen.
Vapnet är en väldigt gammal modell, som ursprungligen uppfanns på Jorden. Längst ut på vapnet finns en frysarmanick.
 Nu ska jag ta av dräkten, säger Jim
Jim hittar en liten kontroll som sitter på bröstet. Jim trycker på knappen märk 'av'.
 De står ju på engelska, utbrister Robert, precis när Jim trycker.
Dräkten åker på ett magiskt sätt in i kontrollen. Jim och Robert flämtar till när huvuddelen av masken, den mest fruktansvärda delen av dräkten försvinner, men det som finns under är inte så fruktansvärt, det är vitt och blått till färgen och Robert utbrister:
 Jim, de e ju en människa…





Del 3 Ian Moore
Soldaten på StarShip L-26 var på väg mot kloten, eftersom han var en av de onda. Plötsligt drog han av sig en mask, en människomask. Under den dolde sig ett kallt galet ansikte med leendet ännu galnare än ansiktet. Han hade tänkt mörda Jim och Robert men hade misslyckats p.g.a. att ett av hans rymdskepp hade tagit dem. 'Bossens' avsikter var att krossa X så att de kunde få hämnd, de skulle hämnas för det människorna hade gjort för mycket länge sen. Bom, lät det när något träffade honom. Han satte på bakkameran och i den såg han en annan kapsel. Han blev plötsligt anropad av den andra kapseln
 Ge upp utom-xing! Det är kapten John Porter som talar!
 Är du hjärndöd? Jag tänker döda dig precis som jag krossade StarShip L-26.
 Jag har scannat dig, du är en människa!
 Jag är inte människa, jag är Isian
 Kanske det, men från början människa!
Ismannen vände kapseln helt om och sköt som en galning. Johns kapsel blev träffad och föll sakta ned mot planeten Mars yta. Ismannen fortsatte sin resa mot tre klot som kom emot honom…

På X hade alla, absolut alla blivit underrättade om faran som närmade sig hastigt, i form av tre stora isklot. President Gordon hade först blivit underrätad. Så nu Hade X förberett sig. Det menades, laddat alla Joon-Canons, satta alla piloter i stridsskepp, allmänheten hade åkt ned i den innersta kärnan av planeten, som till skillnad från Jordens varma, var kall och hård och de smartaste spionskeppen, som också var de snabbaste hade blivit utskickade for att ta reda på mer om de tre kloten. En av piloterna på de skeppen heter Ian Moore. Han var tränad av det bästa, och ett proffs på spionerier. Han var den första som skickades ut den dagen, och på bara några minuter var han framme vid kloten som rörde sig mot X med en nu mer långsammare fart. Ian satte på kamouflageskölden och flög närmare kloten. I det mittersta klotet fanns en öppning och där innanför stod StarShip L-26. Han försökte anropa X men han var för långt. Han bet ihop och flög in i den stora öppningen…

 Hur kan de vara en mänska? Frågade Robert
 Jag vet inte, men det ser ut som han har levt i en frysbox i mer än tusen år!
 De har han säkert.
 Ta vapnet du så tar jag tändaren. Vi ska ut och jaga ismänniskor!
De två vännerna gick fram till dörren och Jim smälte den i ett nafs. De gick ut genom den och de kom in i en enorm grotta med hundratals utgångar.
Utanför varje isdörr stod en vakt och det verkade omöjligt att komma ut.
De två vännerna hörde vapen som avfyrades och det kom närmare och närmare dem. Vakterna gick in i grottan, men de brydde sig inte om Jim och Robert, utan gick ut genom den dörren skottljudet kom ifrån. De hörde skrik av smärta och efter en stund kom en man in i grottan och han sprang mot dem. Det var:
 Ian Moore, utbrast Jim och Robert i kör.
 Ja det är jag, och mina kollegor väntar utanför i sina skepp, de beskjuter klotet med eldkanonerna.
 De e mänskor, säger Robert!
 Ja, frysta människor!
 Ni måste skämta, människor, det får vi ta sedan, var är den tredje??
 Vilken tredje? Undrar Robert och skjuter på några ismän så de blir till isstatyer.
 Ja i mina papper står det att det ska finnas en soldat med namnet Omero Misa med er.
 Nej, han rymde från skeppet, svarar Jim
 I sådana fall är han borta, för han har inte återvänt hem.
 Här är jag! Säger en röst bakom dem.
De vänder sig om och där står Omero Misa och riktar en fryspistol mot dem…

Skeppet ryker och sanden viner. Mars röda rostsand. Iförd specialrymdräkt ligger John Porter bredvid sitt skadade skepp. Han är avsvimmad. Som tur var har han kraschat bredvid ett kolonisationsområde. Mars har nämligen också blivit koloniserad, fast det bara bor ca sexhundra människor där. Några, ca 10 stycken från det närmaste samhället hittade John och de bar in honom i ett av deras hus. Där låg han lång tid tills han slog upp ögonen och stirrade upp i taket. Han satte sig upp och drog fram sitt tjänstevapen. Precis då kom det in en marsman i rummet. Han stack upp händerna i luften och utbrast:
 Är det här tacken, för att vi har tagit hand om dig, lagat dit skepp och räddat dig?
 Nej förlåt, sa John och sänkte pistolen.
 Ni är inte klok, kommer störtande från himlen.
 Jag blev nedskjuten!
 Av en rymdpirat?
 Nej, av en isman från Jorden! Jag var på väg mot ismännens tre rymdklot för att rädda besättningen på StarShip L-26!!
Nu var det marsmannen som drog fram en pistol och riktade mot John…






Del 4 Dom som blev kvar
Stämningen var otroligt laddad. De två vännerna och Ian stod som fastfrysta i marken. Den första som öppnade munnen var Ian Moore.
 Så här kan ni inte göra!
 Kan jag inte, utbrast Omero och log ett dåraktigt leende. Har jag dödat en, sa kan jag döda 3 till,
 Vem har ni dödat? utbrister Jim
 Inte riktigt dödat, men i alla fall skjutit ned.
 Vem har ru skjutit ner? Frågar Robert som började bli arg.
 Någon Kapten, men vad spelar det för roll?
Omero förde ena handen till nacken och drog av masken. Ian flämtade till, men så tyst att ingen hörde. Jim öppnade munnen men han inte säga något för ens Robert hade kastat sig mot Omero och slagit till honom, men i samma stund som slaget hade träffat honom hade han avfyrat en stråle så att Robert skrek till och blev till is
 Neeeeej! Robert!, skrek Jim av fasa.
 Lugna dig, annars så kanske 'de andra' kommer, sa Ian.
 Han är min vän, tänker du inte på något annat än dig själv? skrek Jim
 Shhhhhhssss, tyst din idiot!
Jim hade kastat sig mot Omeros medvetslösa kropp och tagit upp fryspistolen och riktade den mot Ian.
 Kalla mig inte idiot, Ian för då fryser jag dig till is.
 Nej då
 Vi måste ut ur det här rummet fort och vi måste ta Robert med oss!
 Det går inte, du måst…
ZOOZOOM
Strålen träffade Ian rakt i bröstet, han skrek till och ramlade till golvet samtidigt som han blev till is. Jim blev förskräckt över vad han hade gjort. Han hoppade fram till Ian och försökte väcka honom, men förgäves. Då kom han på det, lösningen. Han drog fram tändaren och höll tummarna medan han tryckte på knappen men ingenting hände. Den hade blivit så kall att en hade gått sönder…

Pistolen glänste i ljuset från lamporna i taket. John var både rasande på sig själv, eftersom han hade sänkt pistolen, och på marsmannen som nu hade kontrollen över honom.
 Så, kapten, du är från X alltså.
 Ja, vart annars ifrån?
 Från mars eller från Jorden, vi slåss fortfarande för dem som blev kvar.
 Vilka som blev kvar? Frågade John som hade börjat fatta.
 Jordborna som blev kvar. Ni lämnade dem där, utan att veta att dom fanns där, struntade i dom. 'EMNAM' kanske du känner till? Experiment Med Nedfrysning Av Människor?
John fattade helt nu, alla pusselbitarna hamnade på plats.
 Du menar att vi lämnade kvar de som var nedfrysta?
 Ja just det. Jorden blev ju helt förstörd med tiden och människorna där var tvungna att flytta till en annan planet, som ni döpte till X. I all hast glömde ni bort de flera hundra människorna som ni hade frusit ned till is i ert experiment.
 Det var inte jag som lämnade dem där, det…
 Det struntar väl dom i, vi också för den delen. Det viktiga är att dom ska hämnas på alla X-bor genom att frysa ned hela X till ett isklot och vi tänker hjälpa dem. Ni lämnade inte ens kvar några skepp, eftersom ni hade glömt dem. Nästan alla flyttade till X utom vi, vi flyttade till mars. Varför, jo vi var de sista som lämnade jorden och vi var arga för att resten av befolkningen inte väntade på oss, och dessutom var vi fattigast, så vi fick de dåligaste skeppen med så lite bränsle att det inte räckte hela vägen till X, så vi flyttade till Mars. Vi tog all teknik som fanns kvar och byggde en anordning så att vi kunde bevaka Jorden.
 Varför skulle ni bevaka Jorden?
 Tyst! skrek marsmannen. Ställ inga frågor!!! I alla fall, vi bevakade Jorden och en dag så såg vi liv! Liv som kunde hjälpa oss att bygga upp ett imperium här på mars. Men det var konstigt, alla utom vi hade flyttat till X. Så vi åkte till Jorden och träffade 'De som blev kvar'. Först var dom fientliga och sköt på oss, men efter ett tag så lugnade de sig. De berättade för oss om vad de andra hade gjort mot dem, de var verkligen arga, men de hjälpte oss att bygga upp städer här på mars. Och nu ska vi hjälpa dem att hämnas. De är redan på väg mot X, men stötte på lite problem, typ rymdskepp.
 Jag var också på väg till skeppet, som du vet, men blev nedsku…
 Tyst! Tyst!, jag kan döda dig när som helst om jag så har lust. Men det vill jag inte. Jag vill döda dig senare.
Marsmannen, som hette Sam R Johnsson skrattade ett iskalt skratt. Någon knackade på dörren och Sam öppnade. Mannen sa kort:
 Mästaren vill träffa honom, kom med.
De tre männen lämnade rummet kom ut i en korridor som de gick igenom, sedan svängde de höger, sedan vänster och sedan kom de fram till en dörr där det stod: MÄSTARE ALFREDO KONTALE:

President Gordon satt i en fåtölj medan han lyssnade på meddelandet gång på gång. Meddelandet löd: Hämnd president, Hämnd. Äntligen hämnd. Väntat i fler år, men äntligen ska få hämnd. Vi ska hämnas för det ni gjorde, lämnade oss kvar på Jorden för så länge sedan, men nu. Ta det lugnt för ni ska frysas så att ni dör…Gordon reste sig lyfte luren och sa:
 Skjut ned dom, skjut ned dom för fan…

Del 5 Mars mästare
Skeppen sköts iväg, en efter en. Först de små skeppen, sedan de större. President Gordon hade en gång i tiden varit rymdpilot, en mycket skicklig en faktiskt. Hans far berättade en gång, När Gordon fortfarande var en pojke att när man flyttade från Jorden så glömde man en stor grupp människor som hade varit nedfrysta. De hade medverkat i ett experiment som man kallade EMNAM. Folk trodde att de inte skulle överleva, men de gjorde de. Med hjälp av människorna som hade flyttat till mars så byggde de en enorm rymdflotta med rymdskepp som de skulle använda till att krossa X och dess befolkning. Så nu till sist, det alla hade fruktat inträffat så skulle Gordon bekämpa dem, eftersom de var det enda han fruktade, och det vill inte säga lite…

Plötsligt stängdes alla dörrar till salen. Jim kände sig ensam och alldeles genomfrusen. Blev det verkligen kallare? Han huttrade till och sa tyst för sig själv:
 Va fan!
Han tittade bort mot de frysta kropparna. Vad nu? Han blinkade till, såg han verkligen rätt? Ena sekunden hade de legat, men nu var de borta. Jim reste sig och började springa runt i salen och leta efter dem, men de var spårlöst försvunna. Han huttrade till igen, det blev kallare, det visse han alldeles säkert nu. Jim kände att han var på väg mot slutet, döden. Han skulle dö och frysas till is, det visste han. Då kom han på en idé, den måste fungera, tänkte han. Han tog upp fryspistolen som nu hade blivit iskall och gick fram till den dörren som Ian hade kommit ut från. Jim drog den slutsatsen att den vägen ledde utåt. Han tog sats och kastade sig mot dörren och:
DONK
Jim svor till. Det gick inte att krossa rutan nu så han tog fryspistolen riktade den mot dörren och avfyrade. Dörrens mittersta parti frös till is. Nu sparkade Jim, trots sin utmattning den hårdaste spark han någonsin hade sparkat på det frysta partiet och det funkade. Glaset sprack och Jim kravlade sig igenom hålet…

Johns hjärta bultade. En av männen knackade hårt på dörren och en röst ljöd inifrån:
 Kom in!
Johns hjärta bultade ännu hårdare. Så gick de in. Rummet de kom in i var mycket stort. På väggarna hängde tavlor som John aldrig skådat i hela sitt liv. Längst in i rummet stod ett mycket gammalt skrivbord och bakom det satt en man. Han såg åt att vara mycket, mycket gammal. Han hade vitt hår och ett skrynkligt. John förstod att det var mars mästare. På andra sidan av skrivbordet stod tre stolar.
 Sätt er ned, sa mästaren
 Ja visst herre, sa Sam och den andra och bugade för mästaren
 Buga, skrek Sam, buga för vår herre!!!
John bugade lite försiktigt och satte sig mellan de andra männen, mittemot mästaren.
 Jaa, sa mästaren, vad har vi här då?
 En X-Ing sa Sam blixtsnabbt
 Jaha, avrättning om, ska vi se tio timmar? Går det bra för dig Sam, för du vill göra det va?
 Självklart Sir, men vi behåller hans skepp, det kan bli användbart i kampen mot de andra X-ingarna!
 Bra Sam. Ja, Mr. Vad heter han?
 Jag heter John Por…
 TYST, skrek Sam, mästaren tilltalade inte dig.
 Han heter John Porter, sa den andre mannen
 John Porter heter ni, vilket vidrigt namn, Jorge ta fram, ja du vet!
 Ja Sir, sa den andre som verkade heta Jorge och tog fram en silverblänkande spruta. John skrek till men det var för sent. Sprutan gled in i armen och rummet omkring honom började lösas upp. Det enda han hörde var att Sam svor till och mästarens lugnande röst som sa att det bara var bedövning och att han skulle få döda honom om tio timmar. Så somnade John in i sin sista dröm…

Ian slog upp ögonen. Runt om honom fanns det bara mörker, som ett svart hål. Han antog att han var i dödsriket, men det fans ju inga andra där. Då plötsligt skakade marken till och han hörde laserkanoner som sköt vilt. Han var inte i dödsriket, han var kvar i ett av iskloten. Räddningen är här, tänkte han.
Han hade inte riktigt vant sig med mörkret, men nu upptäckte han ett mycket svagt ljus i andra änden av rummet. Han tänkte att det kanske var en utgång, mot friheten. Han kröp sakta fram genom mörkret mot ljuset.
 En lucka, utbrast han
En liten lucka satt precis framför honom. Den var precis så stor att en vuxen man kunde komma igenom den. Han tog fram sin pistol och sköt som en dåre mot luckan. Sedan drog han upp den. Han kastade sig bakåt i förskräckelse. Ett bländande ljus mötte honom, och det sved till ordentligt i hans ögon. Nu såg Ian rummet i sin helhet. Rummet var mycket litet. I taket satt en massa sylvassa spikar. Längst bort i andra änden låg en livlös kropp
 Robert, stötte Ian fram. Han kröp fram till Robert och skakade honom, men han vaknade inte. Sedan kände han på hjärtat, men han kände ingen puls.
 Han är död, sa Ian tyst…






Del 6 Det stora kriget börjar
Kloten var nu nästan framme vid X, men de hade stannat. X rymdskepp höll stånd mot kloten, men inte tillräckligt för att få Kloten till reträtt. Man visste att Ian Moore, Robert Mc Neil och Jim Carter befann sig i skeppet. Det hade tagit forskarna en lång tid att räkna ut det men till slut, när man scannat kloten hade man funnit dem. Kaptenen John Porter var försvunnen. Man visste även att Isvarelserna var människor. President Gordon närmade sig skeppen. Och nu, ja nu såg han dem för första gången. Han flög sitt skepp lite närmare och sköt allt vad skeppet orkade. Vid hans första skottsalva avfyrade alla skepp sina vapen. Spänningen var verkligen extrem. Skotten träffade ett av kloten, men vad nu? Skotten bara försvann in i klotet och klotet bara skakade till lite. Gordon väntade och avfyrade ännu en salva, det samma gjorde hela flottan, men det samma hände igen. Gordon anropade StarFigther R-32, en av X största krigsskepp.
 Var är ni? Det är President Gordon som pratar!
 StarFigther R-32 här. Sir vi är på väg, ta det bara kallt.
 Ni måste skynda er hit vi behöv…
Gordon tittade på ett av kloten. En bländande ljusblå stråle sköt ut igenom klotet rakt mot ett skepp. Skeppet stannade helt upp och frös till is och flög sedan rakt ut i rymden.
 Herre gud, utbrast Gordon
 Vad är det Sir? Vad händer?
 Kom int…
Gordons skepp frös till is och han virvlade ut i rymden. Kloten gasade nu på i hög hastighet och prejade några av X skepp i farten medan resten av skeppen sköt hejvilt. Om ca 40 minuter skulle kloten vara inom skotthåll. X har inget hopp…

Jim sprang genom gången, men han stötte inte på några ismän, som han tyckte var väldigt konstigt. Plötsligt skakade hela rummet till och Jim ramlade. Skeppet rörde sig snabbare nu det visste han. Han reste sig och sprang vidare. Bara efter några steg kom han in i en sådan sal han hade kommit från. Även här fanns ett stort antal dörrar, så Jim visste inte vilken dörr han skulle gå ut genom. Varje dörr var av is som alla andra dörrar i skeppet. Just som han stod där kände han ett mystiskt ryck i benet och i foten. Han tittade ned och såg att en isblå han drog honom genom samtidigt som en extrem kyla spred sig från foten och uppåt i benet. Han skrek till och det ekade i hela salen. Plötsligt låg han i ett mycket upplyst rum. Rummet var inte stort och ljuset kom från en liten lucka i andra änden av rummet.





Vid sidan satt en person på huk böjd över livlös kropp.
 Ian, utbrast Jim, var är Robe…
 Han är död, sa Ian
 Vad säger du? Är han dööd?
Jim skrek ut sin sorg och kastade sig fram. Tårarna forsade ner för han kinder medan han slog till Ian och försökte väcka Robert. Han skrek och grät på samma gång.
 Det är för sent, han är död, lugna dig, sa Ian besvärat
 Vad säger du? Vrålade Jim, har du någon gång mist en vän va!
 Nej, samla dig, sa Ian och drog fram en silverfärgad laserpistol och riktade den mot Jim!
Jim tystnade tvärt och såg på pistolen. Den blänkte av skenet som kom från den lilla luckan.
 Nu går vi, sa Ian lugnt och kröp genom luckan och Jim följde skata efter honom mot det starka ljuset…

Alla var svart. Är jag död, tänkte John. Han slog upp ögonen. Han låg i ett svag upplyst rum. Han tittade på sin armbandklocka. Han ryckte till.
 Har jag sovit i tio timmar, utbrast han tyst för sig själv. Ett vagt minne dök upp i hans tankar: avrättning om, ska vi se tio timmar.
Han hörde röster utanför dörren, han kände igen Sams och Jorges men det var två andra som han inte kände igen. Dom pratade upphetsas, men John hörde inte vad de sa. Då kom Jorge in i rummet och sa snabbt:
 Skynda, upp med dig, du vet vad som kommer att hända med dig skynda på!
 Lugna ned di…
 Tyst! Skrek Jorge medan John reste sig upp och gick mot Jorge. Utanför dörren stod Sam och två andra personer. Sam band ihop händerna på John. Sedan gick de iväg genom korridoren, förbi mästarens rum och sedan vänster, vänster, höger, vänster, höger, höger, sedan kom de fram till en stor port som det stod SAMLINGSSAL. De öppnade dörren och trädde in i samlingssalen. Rummet var enormt. Långa bord stod på sidorna om salen, vid de borden satt ett stort antal människor, de flesta svarta och bruna. I andra änden av salen fanns ett podier och på det satt mästaren på en vacker stol. Framför podiet stod ett antal vakter med pistoler i händerna. Sam petade på John och sa tyst:
 Gå framåt och buga för mästaren!
John gjorde som han hade blivit tillsagd. Han gick snabbt fram till podiet och bugade för mästaren. Sam förde upp John för podiet och släppte honom fri, hela tiden med pistolen riktade mot Johns huvud.
 Välkomna till denna avrättning, sa mästaren och det blev tyst i hela salen.
 Varsågod, sa han till Sam. Sam tryckte pistolen mot Johns huvud och sa:
 Hämnden är ljuv…

Del 7 Den blåa energin
Kloten närmade sig stadigt X. Det var bara 30 minuter kvar till att de skulle skjuta. När Gordons skepp hade virvlat ut i rymden så följde en grupp skepp efter honom och samtidigt så kom de större skeppen till krigsplatsen. De följde också efter Gordon och plockade upp honom och flög honom till X, men kloten var steget före. I ledarklotet fanns två levande personer som kunde rädda hela planeten X…

De två männen kröp igenom luckan. Då, när de gjorde det så sögs dom in med en otrolig hastighet och plötsligt stod de framför en dörr av is, eller glas. Ljuset var nästan ofattbart starkt och kylan var nu extremare än någonsin tidigare. Ian sa:
 Ta det bara lugnt. Vi är snart framme!
 Du behöver inte kommendera mig sa Jim retligt.
 Jag är den enda riktiga hjälten här så lyd mig!
 Okey men…
Bakom dörren fanns något stort, de såg inte riktigt var det var eftersom det starka ljuset flödade ut från den här saken. Det såg ut som en stor blå glödande boll. Ian vred på huvudet och upptäckte att på väggen bredvid dörren fanns en panel, med knappar på och bredvid den så hängde ett par glasögon.
 Ta på dig dem, kommenderade Ian och det gjorde dom.
När de gjorde det så blev ljuset från bollen svagt, mycket svagt, så att de såg den ordentligt. Den var ganska stor och lyste i blått. Den var liksom lite sprickig, som om någon slagit på den så den sprack, som ett ägg. Jim upptäckte att på andra sidan av dörren fanns två dräkter som ismännen använde. Jim meddelade Ian, som bara stod och glodde på isbollen. De satte på sig dräkterna, (långsamt, de var mycket invecklade, men mindre avancerade än de dräkterna som försvann in i en låda på magen). När de väl hade på sig dem kände de att kylan avtog, men det blev inte varmt, kanske runt 1°C. De tryckte på panelen på väggen där det stod 'Open', öppna. Dörren åkte upp och de steg in i rummet med den blåskimrande bollen. De stod i ett stort rum, ett runt rum med många dörrar som ledde ut från rummet. De dörrarna var inte av is eller glas, de var av någon slags blåskimrande metall. Där i mot den dörren som Ian och Jim hade kommit från var försvunnen. Men det var inte de blåa dörrarna som upptog de båda männens uppmärksamhet utan den blåa bollen av blå energi. Den glödde, fastän den inte var ett dugg varm. På höger sida om bollen fanns ett stort hål i väggen. Runt hålet fanns några stänger som ledde fram till den blåa energin bollen. Ian sa:
 Nu fattar jag Jim, detta är skeppets vapen som ska användas för att krossa X, vi kan vända kraften inåt så skeppet fryser till is.
 Och detta är även en fälla sa Jim, när alla dörrar i rummet öppnades och
issoldater kom ut genom dem med höjda vapen, riktade mot Jim och Ian…



I samma isklot, isianernas huvudskepp, satt en person i en stor istron, omringad av soldater, som inte bara var män utan även kvinnor. Där fanns även Omero Misa, som blivit uppväckt av en grupp andra Isianer. Den iskalla person som satt i den stora istronen var de tre skeppens ledare. Han ledde och styrde skeppet mot X, och han hade fångat in de två människorna, det var han mycket nöjd med. Han var den finaste på alla de tre skeppen, han var vackrast och kallast och hårdast av dem alla. Han hade en mycket stor dräkt, så han såg ut som om han var dubbelt så stor som en vanlig soldat. Snart skulle han krossa X, det längtade han verkligen efter. Längtade efter sin hämnd. Han hade för bara en liten stund sedan fått ett mycket suddigt och ohörbart medelande från mars, men hans experter hade tydigt meddelandet så här: Käre konung. Vi har träffat på en människa som krashat hos oss. Han sa att han hade blivit nedskjuten av en av dina soldater, men det är inget problem vi har gett honom ett sömnmedel och vi sak avrätta honom snart. Klart slut och som vi säger: Is är kallare en människor, eld är starkare en is, människa starkare är eld, men till slut ska is segra över både människa och eld men eldfolket är starkare än vi, så vi måste ha människorna till hjälp…

Han tänkte mycket snabbt, snabbare en ljusets hastighet, med en pistol mot sitt huvud så blir man rädd. Kapten John Porter var rädd, men han var smart, om han inte var smart så skulle han ju inte vara kapten. Han satsade allt och gjorde det han hade räknat ut på bara några 100 delar. Han kastade sig mot Sams ben samtidigt som han avfyrade vapnet. Vakterna sköt inte eftersom de kunde träffa mästaren. Men Sam struntade i det och söt hejvilt men missade och träffade några i publiken som genast blev till is. Folk började skrika och drog fram små isvapen, men ingen sköt. John slog till Sam med en hård knyt näve, Sam flög bakåt och tappade pistolen. John tog snabbt upp den och riktade den mot Marsmästarens huvud och sa högt så att det hördes i hela salen:
 Lyssna nu noga! Ni vill väll inte att mästaren dör, det vill ni inte va? Det kan jag förstå för annars skulle jag ligga död på golvet.
 Länge leve mars och Ismakten, sa en stor och kraftig afrikan i publiken.
Han tog fram pistolen och sköt, men missade.
John sköt afrikanen som genast blev till is.
 Ett misstag, sa John. Om någon gör så igen så skjuter jag er mästare, lämna denna sal NU!
Han tydligen skrek ut det sista ordet och alla lämnade salen under ett högljut pladder, så fanns bara John, mästaren, Sam och de frysta människorna kvar i rummet.
 Nu, vill jag veta lite om mars, Ismakten och var det finns ett skepp, kanske till och med mitt skepp
 Jag ska berätta sa mästaren tyst…

Del 8 Mars mästaren talar
På X rådde såkallat totalkaos. De vettiga och smarta var lugna, och stannade lydigt i kärnan. De som hade blivit galna, de orkade inte med tanken på att dö, så de blev hysteriska. Upplopp, förstörelse, mord osv. begick på X yta. De extremt duktiga experterna, eller forskarna hade räknat ut att kloten skulle vara framme om en sisådär en 30 minuter, kanske mer, eller mindre, de kanske stannade eller ökade farten, det kunde man aldrig veta. President Gordon hade återhämtat sig och hade fått reda på att det fanns marsmänniskor som hjälpte isianerna. Han hoppades att Ian, Robert och Sam skulle klara av att stoppa kloten, det hoppades han verkligen för annars skulle det vara ute med X för all evighet, slutet för mänskligheten…

Ians hjärta bultade, han hade aldrig varit så rädd. Han tittade på Jim, som också såg livrädd ut. Han vred sakta på huvudet och kollade bakom sig, dörren var försvunnen. Detta var en riktig fälla. Det var det verkligen tänkte Ian. Hans hjärna arbetade snabbt. Han måste finna en lösning. Han hade fortfarande Ispistolen, men den skulle han bli av med, det visste han. Det samma tänkte Jim, fast ingen av dem kunde komma på någon lösning. Då sa plötsligt en av soldatera med en konstig stämma som var kall och ond:
 Shläpp vapnet omedelbart!
Det gjorde Ian, medan han tänkte mycket snabbt. Nu visste han. Han var tvungen att prata högt med Jim, men det måste fungera. Han sa högt:
 Jim, jag skjuta, kasta dörren NU. Detta sa han mycket snabbt, och
innan vakterna hade reagerat så tog Ian upp pistolen, vände sig om och sköt mot dörren. Vakterna avfyrade sina vapen samtidigt som Jim kastade sig mot väggen som genast sprack och han ramlade in på andra sidan. Vapnet kom farande genom luften och fångade den. Jim hörde rop av ilska bakom sig. Han var arg, men Ian offrade sig för honom, för att han skulle stoppa skeppet. Framför sig fanns ett svart hål som han kröp in i och då sögs han framåt och landade i fängelse hålan igen. Nu var det ganska mörkt men han såg framför sig två vakter som stod och pratade. De vände på sig och upptäckte Jim men Han sköt ned dom. De blev till Is omedelbart. Han kollade på Ians pistol. Det fanns tre små knappar på den. På de stod 'Vanlig' 'Is' och 'Eld. Knappen märkt 'Is' var intryckt. Han undrade hur Ian kunde ha en Ispistol. Han tänkte att spioner som han hade special vapen, men det var ändå konstigt. Han tryckte på knappen 'Eld' och pistolen knäppte till och han tryckte på avtryckaren. En eldsflamma kom fram ur pistolmynningen. Nu var Jim tvungen att stoppa skeppet och i huvudet hörde han Ians röst: Nu fattar jag Jim, detta är skeppets vapen som ska användas för att krossa X, vi kan vända kraften inåt så att skeppet blir till is.
Jag måste gå tillbaka, tänkte Jim…


Mars-mästaren började berätta allt i detalj om marskolonisationen, isfolket, EMNAM, och resten som John hade hört förut, men han mindes inte riktigt för han hade ju bliv nedsövd.
 Vi byggde tillsammans tre stora Isklot för att hämnas på människorna, och vi utsedde en ledare so…
 Varför tystade du? Frågade John
 Jag får inte berätta om den ledaren, för då dör jag!
 Jag kan rädda dig, prata på nu!
 Så du ska alltså inte döda mig???
 Om det behövs så gör jag det, pratar du inte så skjuter jag nu omedelbart!
 Okey! Vi bestämde en ledare, jag vet inte vad han heter, han var anonym för alla på mars, men inte för sitt folk, det verkar som han inte litade på oss. I alla fall så byggde vi in en stor iskanon i varge skepp, så vi kunde frysa X.
 Vem gav ordern?
 Ishärskaren så klart, vem annars?
 Var finns han, Ishärskaren, som jag uppfattar som om han är ledare för hela isarmén, eller har jag fel?
 Nej, han är härskare över alla isfolk, kloten, mitt folk, men jag vet inte var han befinner sig, kanske på Jorden, vad vet jag?
 Vad heter han?
 Jag vet inte, jag har aldrig träffat honom, han hade alltid den där ledare för kloten som budbärare, han åkte mellan Jorden och mars och meddelade mig med information.
 Hur gammal var du när Ni började bygga skeppen?
 Jag var omkring 40 år, kanske mer men vad har det med saken och göra?
 Hur gammal var den där ledaren för kloten?
 Han var kanske 20 år eller nåt, alla ismänniskor hade ju varit nedfrysta så der var egentligen mycket äldre än vi vanliga människor, och nedfrysningen har gjort något så de inte åldr…
 Du får prata mer sedan, nu sticker vi, visa vägen till mitt skepp, jag ska till Jorden för att finna Härskaren!
Mars Mästaren reste sig och gick sakta iväg, men meddelade John att hans stol hade inbyggda hjul, som John fällde ut och drog iväg med en snabbhästig het medan mästaren skrek att han skulle stanna, men det gjorde han inte. Han höll fortfarande pistolen mor mästarens huvud, men pistolen var säkrad. Mästaren talade om vilken väg, efter att pistolen hade blivit hårdare tryckt mot hans huvud. Tillslut kom de fram till en stor sal där skeppet stod. De två männen satte sig i det och John flög i väg med riktning mot Jorden…




Del 9 De tre klotens herre
Ian var is, nedfryst, men inte dödligt. Han hade gett sin specialpistol till Jim, hur dum kunde man vara? Den var ju värd flera tusentals dollar. Han var tvungen att få tillbaka den sedan, om han överhuvudtaget överlevde. Hans dräkt hade skyddat honom, annars skulle han redan vara död. Han undrade när han skulle väckas igen. Han försökte röra på sig men det var totalt omöjligt. Det gick att tänka när man var nedfryst, det gick det men allt var så trögt. Han kände att han blev buren, men mer som om han svävade. Jag slöt ögonen i tid, tänkte han, men nu kan jag ju inte se vad som händer. Plötsligt öppnade han ögonen. De hade säkert gått 5 minuter eller nåt, jag måste ha somnat tänkte. Nu kunde han röra sig, han tittade sig om kring i rummet. Där fanns en del soldater med vapnen riktade mot honom. I andra änden fanns en stor istron. I den satt en stor varelse, nästan dubbelt så stor som han själv. Detta måste var skeppets ledare, tänkte han. Bredvid tronen stod en vanlig människa, in ismänniska, men utan dräkt. Denna person kände han igen. Det var Omero Misa. Ian utstötte:
 Lever du? Jag trodde du var död!
 Nej, Ian. Mina vänner hjälpte mig och upptinade mig. Nedfrysningen verkar inte på oss, visst vi blir stela och till is, men kroppen påverkas inte ett dugg. Jag ser att du har en av våra dräkter på dig, inte sant?
 Det är sant! Vem är det som sitter i tronen?
 Passa dig, sa Omero med väsande stämma dig. Fråga inte om vår herre! Han är chef för dom här skeppen, och han är mycket mäktig, han har fryskrafter i bara händerna. Han lyder bara order frå… AAAAAAA
Varelsen i tronen hade petat på Omero som skrek till av smärta och ramlade ned till golvet och började kräla sig medan han skrek:
 Hjäääälp mig, snäääla mästare! Förlååt miig herre!
Plötsligt så blev han alldeles tyst och låg helt stilla på golvet. Han var död. De andra vakterna verkade alldeles oberörda.
 Jag har mer än bara fryskraft i mina fingrar, sa varelsen i stolen med dov
stämma.
 Döda mig någon gång, sa Ian hysteriskt.
 Nej, lilla människa, vi behöver dig, du ska hjälpa oss!
 Med vad ska jag hjälpa dig? Jag tänker minsann inte hjälpa någon som ska utplåna min planet!
 Ha Ha Ha, sa varelsen, du kommer att hjälpa oss det ska du nog få se!
 Vad är du egentligen?
 Jag är de tre klotens herre och jag är isian precis som mina soldater!
 Jag vill se dig utan mask!
 Det tror du va? Du var dummare än jag trodde. Du ska hjälpa oss med hur man krossar eldfolket…


Jim tittade sig om i rummet, hans döde vän Robert var borta! Det var väldigt konstigt, det betyder att någon hade varit här, precis innan han kom tillbaka, men det fick han tänka på sedan. Han kröp igenom luckan och väntade på att få sugas igenom till vapenrummet, men det hände ingenting. Jim svor till. Han stod i ett likadant rum som han hade kommit från. Detta rum var en aning mindre än det andra. Men vad var det där. Det låg något på golvet framför honom. Han gick närmare och såg att det var en människa. Han tänkte och hoppades att det inte var Ian, men att det skulle vara Robert. Han såg ned på personen som låg med ansiktet. Han satte sig på huk och rullade runt kroppen. Jim skrek till av fasa. Ansiktet var fördrivit i smärta och ögonen var vitt uppspärrade. Ansiktet var vitt, eller ljusblått. Jim skrek till en gång till när han såg vem det var. Det var Omero Misa. Plötslig så lyfte Omero på armarna och grep tag om Jim hals, och han var på väg att kvävas. Han började slita och dra i Omeros händer när han hörde Omero Misa skrika:
 Länge leve mig! Och så spottade han på Jim, i nästa sekund hade Jim tagit
fram Ians pistol och tryckt in knappen ELD och avfyrade mot Omero. Han skrek det mest fasansfulla skrik Jim någonsin hade hört. Sedan dog Omero. Han var stekt över hela kroppen, förut armarna som nu låg på golvet. Bakom Omero fanns en till lucka som han smälte med några eldskott. Han gick in i nästa rum. När han kom in kräktes han nästan. Lukten var vidrig. Framför sig låg en hel hög döda isianer. Detta rum var större, men mycket lågt till tak. Plötsligt hörde han steg bakom sig och reste sig men slog i taket och då som en blixt låg han i en stor sal, ungefär en sådan sal som han för första gången hade träffat Omero Misa i. Framför honom fanns en grupp med skyltar, men det var bara en som drog till sig Jims uppmärksamhet. På den skylten stod: VAPENRUM och Jim började springa ut genom en gång som ledde i pilens riktning…

Skeppet närmade sig Jorden. Så plötsligt hade de rundat mars och såg nu jorden. Den var otroligt vacker, alldeles blå och vit, men inget grönt.
 Var på Jorden lever Ishärskaren?
 Jag tror på sydpolen, men jag är inte säker.
John satte kurs mot Sydpolen. När de kom närmare såg de stora kupoler av någon slags metall. John landade mjukt på den mjuka snön. Han satte på sig en specialdräkt mot kyla och öppnade dörren. Utanför var det extremt kalt. Han vände sig mot mars Mästaren och sa:
 Du stannar här! John tog fram fryspistolen och avfyrade ett skott mot
mars Mästaren som frös till is. Han stängde luckan och gick iväg mot kupolerna. När han kom fram stod han framför en isdörr av tjockt, tjockt lager is. Han tryckte på en igenfrysen knapp vid sidan av dörren och då frös John till is. Några issoldater kom och bar in John i kupolen…



Del 10 Slutet
Ian fattade inte riktigt vad de tre klotens herre menade. Vilka var eldfolket? Ha var tvungen att fråga:
 Vilka är eldfolket?
 Jasså, ni har inte utforskat universum ordentligt? Då kan du inte hjälpa mig, det kan du inte men d…
 Vi har struntat i utomxigt liv och koncentrerat oss på vår miljö, det var ju så vi förlorade Jorden, men vad finns på Jorden nu?
 Tyst! Skrek de tre klotens herre. Du som är en ynklig människa ska inte ifråga sätta mig. Jag ska i alla fall berätta vilka eldfolket är, eftersom du ändå ska dö snart.
De tre klotens herre sa något till en vakt som sprang iväg och efter en kort stund stannade skeppet. De skulle vänta.
 Nu så. Jag ska berätta. Eldfolket lever långt utanför galaxen i Andromedagalaxen. Där finns eld, folket eld, som består av eld, men de liknar inte alls oss. De består av eld, det är det enda vi vet, men hur ska vi stoppa dem?
 Hälla vatten på dem, sa Ian och spottade på De Tre Klotens herre och
hoppade bakåt, slog till några vakter och tog ett frysgevär. Det blev en enda kalla ballik i rummet. Vapen avfyrades, herren som skrek DÖDA HONOM NU, och en Ian som smet ut genom dörren och såg en skylt där det stod Vapenkontrollrum. Han visste att där, där fanns Jim och X räddning.

Jim Carter stod nu utanför en dörr av järn. Bredvid dörren hängde ett par glasögon som han satte på sig. Där fanns även en platta av något skinande material. På den fanns en hand. Jim fattade. Han tog sin hand som var täckt av dräktens handske och lade den mot plattan och dörren öppnade sig. Jim klev in i det rum han hade befunnit sig i tidigare. Här fanns ett antal issoldater som Jim sköt ned utan tvekan. Han stod nu en bit över den blåa energin, på en platå som ledde runt i en cirkel över den stora blåa bollen. Plötsligt hörde han en dörr som öppnades i andra änden av rummet. Jim siktade med pistolen och väntade på att få se en annan issoldat. Men in i rummet kom:
 Ian, utbrast Jim av glädje!
 Nu är det bråttom. Vi måste antingen stänga av den här saken eller vända kraften inåt.
 Jag föredrar att stänga av den här ja, sa Jim
 Varför då?
 För om vi vänder kraften precis innan de avfyrar kommer vi att dö och det vill jag verkligen inte!
 Vi kanske måste Jim, sa Ian bekymrat, vi kanske måste stoppa utloppet så att vi fryser, det kanske är vår enda chans!
 Eller stannar en kvar och vänder kraften och…
 Å nej, utbrast Ian, det finns tre andra skepp, som troligen har denna funktion de med.
 Då tar vi dem först okey?
 Okey!
De två personerna sprang runt i rummet och letade efter avfyrningskontrollen. Då plötsligt ropade Ian till och Jim sprang fram till honom. De stod framför en dataskärm. På skärmen fanns endast tre objekt. Tre klot.
 Det är en skanner! Utbrast Jim, sånt här kan jag!
 Okey men skynda dig, vi måste hinna ut också.
Jim tryckte på några knappar vid sidan av skärmen och då plötslig började den stora blå bollen snurra runt, med en otrolig hastighet. Jim drog i en liten spak och ställde på så sätt in siktet, men då skakade hela skeppet till. Skeppet hade startat igen. Jim reste sig upp och hjälpte Ian upp och så när Jim hade laddat vapnet så kom det fram en stor isknapp. Jim visste och Ian visste. Jim tryckte på knappen och vände sig mot den stora bollen. Ur bollen och genom rännan mot rummets ena vägg rann en flod energi och sedan skakade allt till mycket häftigt och bollen hade blivit normal igen. Jim reste sig åter en gång och kollade på skärmen. Nu fanns bara två objekt på skärmen men ett klot långt borta som virvlade iväg. Han upprepade proceduren och skött ned ännu ett klot och Ian bara höll tummarna. Nu var all annan fara borta, bara ett skepp kvar.
 Nu måste vi vända kraften inåt, sa Ian, och jag vet hur vi ska göra!
 Hur då?
 Kom jag ska visa dig, här nere.
De gick ned till botten och fram till hålet der energifloden hade runnit ut. Där fanns en lucka som Ian drog ned och han tog tillbaka sin pistol och med hjälp av värmen smälta han luckan så där hålet hade varit så fanns nu en bastant järnvägg. Efteråt frös han lite också, för säkerhets skull.
 Så där Jim, nu är det klart, bara att trycka på knappen igen, så kommer skeppet att frysas till is.
 Men då dör vi, sa Jim förskräck.
 Gå du, sa Ian lugnande. Jag stannar. Någon måste offra sig, och jag gör det!
 Okey sa Jim och omfamnade Ian hårt och sa sedan adjö och gick upp för en
trappa och öppnade en dörr. Jim grät men visste vad han måste göra. Han träffade på några soldater på vägen men dem sköt han ned. Han sprang mot hangaren, där förmodligen STARSHIP V-26 fanns. Tillslut kom han fram och öppnade skeppet sprang in i det och sattes sig vid spakarna och lyfte och flög ut i rymden mot X och bakom sig såg han klotet frysa till is och virvlade sedan ut i rymden…




EPILOG
På X jublade man. De var räddade. Inget kaos förekom längre. President Gordon hade blivit frisk igen. På alla Tv-kanaler på hela X sändes det och pratades det om hur X hade blivit räddad. Alla var glada. Innan kriget mot isfolket hade börjat fanns ett antal personer, John Porter som hade såkallat rymt iväg mot de tre kloten och som nu var försvunnen, Jim Carter som hade återvänt och var kallad hjälte, Ian Moore som hade räddat hela planeten, enligt Jim Carter, Robert Mac Neil som Jim påstått sig hade blivit ihjälfryst på kloten, Omero Misa som också var försvunnen. Man hade börjat söka efter John och Omero. Jim hyllades men Ian blev ännu mer hyllad. Många, många år efter den här händelsen skulle man minnas Jim Carter, inte som en berömd forskare utan en hjälte och Ian som den viktigaste personen i X och Jordens historia.

Denna bok var verkligen extrem, eller hur? Detta är den första boken av tre stycken, alla skrivna av William H. Läs även nästa bok The Invisible Fire som är mycket, mycket mer extrem och mer spännande än någonsin. Och ni vill väll veta vad som hände John Porter på Jorden? Läs då nästa bok. Det rekommenderar jag verkligen

Skriven av: William Hemmingsson