The Game is over

Kapitel 1 – Schanzenfelds återkomst

Regnet föll i smala strålar över Paris, ett monotont trumspel mot fönsterrutorna på kaféet vid Rue de la Montagne Sainte-Geneviève. Inne i värmen satt Gustav Schanzenfeld, kriminalinspektör – pensionerad, sa han till sig själv – och rörde tanklöst om i sitt kaffe. Den svarta vätskan snurrade i koppen likt tankarna i hans huvud. Hans blick var frånvarande, fäst på regndropparna som slingrade sig som tårar längs glaset.

Det hade gått över ett år sedan han lämnade polisen. Inte i vrede, men i tomhet. Efter ett misslyckat fall som slutade i självmord – en kvinna han trott han kunde rädda, men vars namn nu förföljde honom i drömmar. Inga fler offer, sa han till sig själv. Inga fler fel.

Men nu låg ett kuvert framför honom på bordet, blött i kanterna, med Interpols emblem stämplat i blått. Han hade fått det av en man i trenchcoat som inte sagt sitt namn, bara lämnat det med orden: "Du vet varför du behövs."

Inuti låg ett fotografi. En dollarsedel. En barnteckning. Och en brosch i form av en nyckelpiga.

Schanzenfelds hjärta slog ett slag för mycket.

Det var exakt samma smycke som Madeleine De La Roche bar på sin sista bild, tagen utanför Hotel Hermitage i Monte Carlo, den där kvällen 2009. Kvinnan som försvann utan ett spår under en privat pokerturnering bland Europas mest inflytelserika.

Han hade varit ung då, ivrig, för smart för sitt eget bästa. De avfärdade hans teorier om mord. Kallade det självmord. Eller frivillig försvinnande.

Men kroppen hittades aldrig. Och smycket var borta.

Tills nu.

Han reste sig från kafébordet, tryckte ner dokumenten i innerfickan på sin slitna trenchcoat, och började gå i regnet, utan paraply. Han kände hur livets tyngd lade sig som en våt yllefilt över axlarna, men det bekom honom inte. Hans steg var redan riktade mot Quai des Orfèvres.

Polishögkvarteret var sig likt. Samma grå väggar, samma korridorer, samma doft av kaffe och cigaretter, trots att rökning varit förbjuden i åratal. Det var som att byggnaden bar sina synder i väggarna.

Där väntade kommissarie Laure Meunier, nu chef för internationella utredningar inom Interpols Europasektion. Hon tog honom i hand som om inget år passerat. I ögonen fanns dock den där blicken: lätt skuld, men också hopp.

"Vi trodde du ville se detta själv," sa hon och lade fram en plastpåse.

Inuti: en dollarsedel, kraftigt sliten. Med handskriven text i bläck:

Möte i Los Angeles. Kom. Det är viktigt.

Det fanns fler föremål: en barnteckning föreställande en parkbänk i Jardin du Luxembourg, en röd LP-skiva i ett fodral märkt “Blue Velvet Jazz Ensemble”, och en brosch i form av en nyckelpiga, med rubiner till prickar och guldfattning.

"Vem hittade det?" frågade han.

"Ett barn. Tio år. Hon var med sin klass på utflykt. Hon sa att 'det glittrade som en saga' under bänken."

"Har du analyserat sedeln?"

"Ja. Äkta. Tryckt 1986. Har tillhört Madeleine De La Roche enligt en privatrapport från hennes förvaltare – hon samlade på amerikanska sedlar med serienummer som stämde överens med familjens födelsedagar."

Gustav satte sig, lät tystnaden tala en stund.

"Madeleine försvann från Monte Carlo 2009," sa han till slut. "Det finns inget i det där fyndet som är slumpmässigt. Någon ville att det skulle hittas. Och att det skulle nå mig."

Laure nickade. "Det var min första tanke. Och varför nu? Sexton år senare?"

Han tog ett djupt andetag. Långsamt reste han sig.

"För att någon vill att jag gräver där jag slutade. Och jag kommer inte låta dem vänta."

Tåget mot Nice gick redan samma kväll. Gustav reste i tystnad. Utanför fönstret svepte landskapet förbi i skuggor och konturer. Han blundade inte. Han ville minnas varje kurva, varje ortsnamn.

Monte Carlo väntade.

Men kanske var det inte en återkomst.

Kanske hade han aldrig lämnat det bakom sig.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk