The Game is over

Kapitel 6 – Mötet i Los Angeles

Los Angeles doftade som han mindes det – av bensin, salt, och plast. Staden var ett mirage av neon och bortglömda löften. Gustav Schanzenfeld anlände tidigt en måndag morgon, med ett enda mål: att hitta mannen som enligt ryktet varit Madeleines förtrogne – eller något mer. Hans namn stod inte i några register. Han existerade bara i skuggor av berättelser, gamla anekdoter, och ett avlägset vittnesmål från en tidigare butler:

“Hon lät honom inte kalla sig tjänare. Hon sa: ‘Du är min tystnad, min skyddsmur.’”

Hans namn var Sebastian Hart.

Gustav fick tag i honom genom ett halvt förtäckta forum på darknet där folk diskuterade försvunna personer kopplade till europeisk överklass. Hart arbetade nu som restauratör av antikviteter i ett lagerutrymme bakom en bokhandel i Silver Lake. Det var där Gustav hittade honom: grånad, mager, men med ögon som inte glömt.

– “Du letar efter Madeleine,” sa Sebastian innan Gustav ens hunnit presentera sig.

– “Jag letar efter sanningen,” svarade han.

– “Det är samma sak,” viskade Hart, och låste dörren bakom dem.

De satt mitt bland förgyllda speglar, avskavda byster och dammiga musikinstrument. Sebastian förde Gustav till en skrivbordslåda, och tog fram ett gammalt kassettband. På omslaget: en nyckelpiga, handritad.

– “Det här är hennes röst. Och... hennes testamente.”

Gustav höll det varsamt i handen.

– “Varför kom det aldrig fram?”

– “Därför att det avslöjar allt. Inte bara vad som hände henne, utan vem som ägde henne. Och vem som äger hela Monte Carlo.”

Sebastian satte sig, långsamt, som om varje rörelse gjorde ont.

– “Madeleine föddes in i en rikedom byggd på spel. Hennes far var grundare till ett privat nätverk av kasinon – inte för allmänheten, utan för eliten. De kallade det bara Cercle du Sort. Cirkeln av Ödet. En plats där man inte spelade för pengar. Man spelade för framtid, frihet, arv. Den som förlorade, förlorade en bit av sig själv.”

Gustav lyssnade, tyst.

– “Hon försökte dra sig ur,” fortsatte Hart. “Men man drar sig inte ur ett spel man inte kontrollerar. Så hon skapade en plan. Ett kodsystem. Hon gömde sin röst i musik, sina instruktioner i symboler, sitt testamente i en nyckelpiga. Allt du hittat är inte slump – det är en karta.”

– “Möte i Los Angeles…” mumlade Gustav.

Hart nickade.

– “Det var för dig.”

– “Men jag kände henne inte.”

– “Nej. Men du var den ende hon litade på ändå. Hon hade hört talas om dig under din tid i Monaco. ‘Den enda polisen som spelar utan att fuska’, sa hon.”

Det blev tyst en stund. Utanför rullade en buss förbi. Sirener i fjärran.

– “Vad vill du att jag gör med allt detta?” frågade Gustav.

Hart reste sig, med händerna darrande. Han räckte Gustav ett litet kassaskrin. Inuti: en nyckel, ett gammalt polaroidfoto på Madeleine framför Hôtel des Ombres, och ett visitkort med ett namn:

“Marc Veyron – Société de Jeux Privés”

– “Han var spelets mästare,” sa Hart. “Och han är fortfarande aktiv. Han bor i Nice. En våning med utsikt över gamla hamnen. Men tro inte att du kan arrestera honom.”

– “Nej,” sa Gustav. “Men jag kan få honom att spela igen.”

Hart log, sorgset.

– “Då varnar jag dig, inspektör. I det här spelet förlorar ingen på slump. Bara på ödet.”

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk