The Game is over

Kapitel 3 – LP:n från helvetet

Det var först när Gustav Schanzenfeld satt ensam på sitt tillfälliga kontor i Monte Carlo – en ombyggd flygel av ett gammalt tullhus vid hamnen – som han vågade spela upp skivan. Det röda vinylet, så orimligt oskyldigt, låg varsamt på en gammal Technics-spelare han lånat från stadens polismuseum.

Han torkade försiktigt av skivan med mikrofiberduk. Ovanpå etiketten stod det med snirklig handstil:

“Blue Velvet Jazz Ensemble – LIVE, Nice 1973. M.D.L.”

Initialerna fick hans nackhår att resa sig. M.D.L. Madeleine De La Roche?

Han lät nålen sjunka.

En mjuk saxofon smög ut genom högtalarna. Svängig jazz, ångande av 70-talets dekadens. Röster sorlade svagt i bakgrunden, vilket inte var ovanligt på liveinspelningar. Men något låg gömt där, som ett andetag bakom musiken.

En kvinna började sjunga. Lågmält, vemodigt. Rösten bar smärta – men också elegans. Gustav lutade sig fram. Han kände inte igen sången. Det var kanske aldrig meningen att den skulle nå någon.

Tre och en halv minut in. Något förändrades. I bakgrunden hördes ett skratt – sedan ett ljud av stolsben som skrapade mot golv.

Sedan:

”Gustave…”
En viskning. Nästan kvävd.
”… aide-moi…”
Hjälp mig.

Och efter det: ett pistolliknande knäpp. Inget pang, ingen Hollywood-dramatik. Bara ett skarpt, mekaniskt klick följt av ett lågt duns. Och så tystnad. Musiken fortsatte. Men nu var varje ton ett hån.

Gustav pausade.

Svett rann längs hans rygg.

Han spolade tillbaka. Ljudet fanns där. Äkta. Ingen redigering, inget mixtrande.

Han skickade ljudfilen till Interpols kriminaltekniker i Lyon med begäran om röstanalys. Svar kom två timmar senare:

"Kvinnans röst matchar 89% med tidigare intervjuer med Madeleine De La Roche. Ljudet av vapnet motsvarar en gammal Derringer-modell, ofta använd som dekorvapen eller dolt vapen. Ljudet är äkta, inte lagt i efterhand."

Sången. Rösten. Skottet. Allt pekade mot en sak:

Detta var ett dolt nödrop. En ljudmässig tidskapsel, inbäddad i en jazzinspelning – skickad från en svunnen kväll där någonting gick väldigt, väldigt fel.

Gustav stirrade på LP-fodralet. På baksidan fanns något han inte lagt märke till tidigare: en bleknad stämpel. Han tog fram ett förstoringsglas.

"Hôtel des Ombres – Salle Privée – 2009"

Han kände hur rummet krympte runt honom. Hôtel des Ombres var ett gammalt, halvt rivet boutiquehotell utanför Nice. Det hade varit stängt i över tio år. Enligt polisens register blev det aldrig en brottsplats – men nu hade han skäl att misstänka att det kunde ha varit något mycket värre.

Gustav packade ned skivan, broschen och sedeln i en portfölj och ringde upp sin kontakt på lokalpolisen.

– “Jag behöver tillgång till Hôtel des Ombres. Omedelbart.”

– “Men det är nedlagt, trasigt, farligt...”

– “Det är också ett mordvittne,” sa Gustav och la på.

Tre timmar senare stod han framför byggnaden, nu övervuxen av murgröna och glömska. Dörren var låst med kedjor, men Gustav hade sett värre. Han tog sig in genom ett fönster på baksidan.

Den gamla hotellbaren var fylld av damm och mössens spår. Men inne i vad som en gång varit det privata rummet – Salle Privée – fanns fortfarande en scen, ett piano och… en röd fläck på heltäckningsmattan, djupt inetsad. Nästan svart nu. Inte konstigt att det inte tvättades bort – det hade aldrig blivit undersökt.

På pianot låg ett nothäfte.

Och på sista sidan, med samma snirkliga handstil:

"Om du hör mig – spela sista låten."

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk