The Game is over

Kapitel 4 – Spelarnas syndikat

Monte Carlo sov aldrig. Stadens själ pulserade ständigt i tärningskast, viskningar, champagnekorkar och förlorade förmögenheter. Men bakom glitter och gardiner fanns något annat – något mycket äldre än kasinohistorien, något mycket tystare än roulettekulan.

Det var där Gustav nu rörde sig. I marginalerna. I skuggorna.

Efter fynden i Hôtel des Ombres hade han en ny hypotes: Madeleine De La Roche blev aldrig mördad i klassisk mening. Hon offrades – symboliskt eller bokstavligt – under en spelritual. Något som hade pågått i det fördolda. Ett syndikat där man inte bara spelade för pengar – utan för makt, kontroll och ibland… blod.

Hans första mål: att hitta de andra spelarna från Les Ombres d’Or, den ökända men officiellt "obekräftade" pokerturneringen från 2009. Det var inte lätt. Turneringen hade aldrig officiellt ägt rum, och kasinot där den påstods ha hållits, Hôtel de Paris, hade inga register kvar. Någon hade rensat.

Men Gustav hade kvar ett gammalt namn i sitt anteckningsblock: Vittorio Mancini. En gång en firad italiensk pokerspelare med rykte om sig att kunna läsa motståndares andedräkt. Numera en enstöring. Alkoholiserad, enligt ryktena. Boende vid kusten i Menton.

Gustav åkte dit i gryningen.

Han fann honom på en terrass med utsikt över havet. En kropp sliten av för mycket sol, sprit och skuld. Vittorio låg tillbakalutad i en solstol med en karaff konjak vid sidan. När Gustav presenterade sig log han utan humor.

– “Jag trodde de hade glömt oss.”

– “Någon har kommit ihåg dig, Mancini. Madeleine De La Roche.”

Vittorio stelnade till.

– “Hon borde inte ha varit där. Hon var ingen spelare.”

– “Men hon blev ändå en pjäs.”

Vittorio drack djupt och reste sig med möda.

– “Vi var sex den natten. Madeleine, jag, en schweizisk bankir som dog i en jaktolycka året därpå, en rysk oljemiljardär som ’försvann’ i Sankt Petersburg… och två fransmän jag aldrig såg igen.”

– “Vilket spel spelade ni?”

Vittorio såg på honom, nästan beklagande.

– “Poker, officiellt. Men reglerna förändrades. Alla fick ett djur. En symbol. Det sades att det skulle bringa tur. Madeleine hade nyckelpigan. Jag fick en korp.”

– “Och vad var insatsen?”

Tystnad. Sedan:

– “Det du inte har råd att förlora.”

Gustav förstod. Det här var inte pengar. Det var något värre.

– “Vad hände med Madeleine?”

Vittorio tog ett djupt andetag.

– “Hon vann. Hon vann över den som inte fick förlora. Och då... då förlorade hon allt.”

– “Vem var det? Den som inte fick förlora?”

– “Lady Luck, kallade vi henne. En kvinna med vita handskar och ögon som aldrig log. Jag tror inte hon finns i några register. Hon satt aldrig vid bordet. Men alla spelade för henne.”

Gustav såg honom i ögonen.

– “Vad händer om man vinner mot Lady Luck?”

– “Man vinner inte. Om man gör det – dör man.”

Vittorio drog upp skjortärmen. Över hans arm löpte ett ärr – inte självförvållat, utan märkt. Som ett brännmärke. En symbol: ♠ – svart spader.

– “Det här var min påminnelse,” viskade han.

Gustav reste sig.

– “Jag behöver veta vilka som lever. Vilka som fortfarande spelar.”

– “Ingen spelar frivilligt längre. Men en sak kan jag ge dig.”

Han tog fram ett gammalt foto från ett cigarrskrin. En suddig bild från turneringskvällen. Sex personer vid ett bord. Madeleine längst till höger. I mitten: en kvinna i vitt.

Kvinnan log. Men ögonen gjorde det inte.

På baksidan av fotot stod:

"De verkliga spelen slutar aldrig."

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk