The Game is over

Kapitel 2 – En nyckelpigas tunga

Monte Carlo.
En stad där solen aldrig riktigt går ner, bara byter färg i takt med drinkarna som serveras på terrasser högt ovanför havet. För Gustav Schanzenfeld var det en plats fylld av minnen – de flesta obekväma, alla olösta.

Det hade gått sexton år sedan Madeleine De La Roche försvann härifrån. Sexton år sedan ett pokerbord i ett ljudisolerat rum på Hôtel Hermitage slutade vara en plats för spel och blev en scen för tyst tragedi.

Och nu var han tillbaka.

Han stod framför samma hotell, med samma vita fasad och blomsterlådor av pelargoner som svajade i havsbrisen. En detaljskarp minnesbild svepte förbi honom – det svagt blå ljuset från kristallkronan, doften av dyr cigarr, och Madeleines röst i ett radiointervjuklipp han lyssnat på otaliga gånger:

“Det verkliga spelet är inte vad du spelar, utan vem du spelar för.”

Den nyckelpigsbrosch han fått i händerna i Paris, låg nu i en vadderad ask i innerfickan. Den glimmade när ljuset träffade den. Röd, rubinbesatt, och skrämmande lik den han sett på gamla bilder.

Gustav hade en plan. Han behövde svar, och det fanns bara en person som kunde ge honom dem: Jeanne-Marie d’Aubigny – smyckeshistoriker och konservator vid Musée National de Monaco. En gång hans informella kontakt, alltid på jakt efter historier som glimmade under ytan.

Han klev in i den svala marmorlobbyn till museet och bad att få träffa henne. Fem minuter senare kom hon mot honom, klädd i linneklänning och med glasögonen i pannan som alltid.

– “Gustav. Jag trodde du var död, eller förälskad.”

– “I bästa fall det andra. Men det här,” han tog fram asken och öppnade den, “väckte mig igen.”

Hon stirrade. Länge.

– “Herregud…”

– “Du känner igen den?”

– “Inte bara känner igen. Jag katalogiserade den 1998. Van Cleef & Arpels, specialbeställd till Madeleine De La Roche. Tre exemplar tillverkades. Enligt katalogen såldes en till en grevinna i Belgien, en annan till en rysk konstdonator… och den tredje – till Madeleine.”

Gustav kände hur en frusen rännil rann längs hans ryggrad.

– “Är det här... originalet?”

– “Om det är äkta – vilket jag tror det är – så är det Madeleines. Den ska ha varit på henne kvällen hon försvann.”

Han sänkte rösten.

– “Då kanske hon aldrig lämnade rummet.”

Jeanne-Marie såg upp på honom. Hennes leende var borta.

– “Du tror att hon... blev mördad?”

– “Jag tror aldrig hon lämnade kasinot levande. Och någon har hållit den här broschen gömd i sexton år – tills ett barn hittar den i Paris med ett meddelande skrivet på en dollarsedel.”

Han såg hur färgen försvann från hennes ansikte.

– “Gustav,” viskade hon, “du måste förstå – alla som var med den kvällen, de hade makt. Rikedom. Några har blivit politiker. Några är döda. Andra… är farliga.”

Gustav nickade. Han var van vid farliga människor. Det var de tysta, osynliga farorna som oroade honom.

Han fick adressen till en arkivvakt vid Hôtel de Paris – en man som en gång visat Gustav den privata spellistan för turneringen. Gustav gick dit omedelbart.

Men när han kom fram var rummet låst. Arkivvakten, Henri Dufour, var inte där. Istället stod en ny receptionist i dörren.

– “Herr Dufour gick i pension… förra veckan. Hans kontor är tömt.”

– “Och var är filerna från turneringen 2009?”

– “Vilken turnering?”

Han kände igen tonen. Polerad. Programmatisk. Någon hade redan varit här och rensat.

På väg ut gick han förbi en spegel och såg sin egen spegelbild – tröttare, äldre, men fortfarande i jakt.

Han visste att det inte fanns några officiella svar kvar.

Det som återstod nu… var de hemliga samtalen, de gömda bilderna, de tysta hoten.

Och det lilla rubinprydda djuret i hans ficka.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk