The Game is over

Kapitel 5 – Dolt i sidorummet

Gustav stod ensam i det privata sällskapsrummet på Hôtel de Paris. Det var här Les Ombres d’Or hade hållits. Ett rum dolt bakom sammetstunga gardiner, diskret från alla gästers ögon. Det var så diskret att det knappt existerade i planritningen längre. Men rummet fanns. Och något i luften där inne kändes fruset i tiden.

Möblerna var borta. Väggarna nyrenoverade. Men när Gustav knackade lätt med fingrarna mot ena panelen lät det ihåligt. Ett falskt väggparti. Möjligtvis ett dolt skåp.

Han böjde sig ner, drog med ficklampan längs listen, och hittade det: en liten metallspärr, väl dold. Han tryckte in den med spetsen av en penna. Ett klick.

Panelen gled upp med ett stumt frasande.

Där bakom: ett sidorum. Smalt, trångt, bara ett par meter djupt. Det luktade damm, gammal parfym och något annat… metalliskt.

Ljuset från ficklampan föll på ett bord.

Ett pokerbord.

Oöverdraget, nött. På det låg fortfarande kort, spridda som efter ett abrupt avbrutet spel. Markörer. En tänd cigarettfimp. Ett glas som en gång varit fyllt med cognac, nu fyllt av tidens spindelväv.

Men det var något annat också.

På bordets mitt låg en bok.

En spelbok. Inbunden i röd sammet, med förgylld titel:

"LES RÈGLES DU DESTIN – Règlement Privé"

Gustav slog upp den. Handskriven. Inga tryckta sidor. Det här var inte något kommersiellt spel – det var en ritual. Varje kapitel beskrev symboler: djur, färger, dragningar som betydde något mer än poäng.

”Nyckelpigan – lycka eller död.”
”Korpen – budbärare.”
”Svalan – tystnad.”
”Orm – förädling.”
”Ugglan – det avslöjade ögat.”

Det var en tarotinspirerad kod, ett system av mening där varje drag var ett val, varje val ett test.

Och på sista sidan:

“Den som slår Lady Luck – frigör sig från ödet. Men priset betalas med blod.”

Gustav satte sig. Hjärtat bankade. Det var inte längre bara en turnering. Det här hade varit ett konstruerat psykologiskt fängelse. En kult – kamouflerad som elitspel.

Han tog upp LP:n ur portföljen. På baksidan av fodralet, som han nu såg med ny blick, var något mer än stämpeln: en präglad kod – tre siffror inetsade i pappret:

“C9A”

Han jämförde med spelboken. Kapitel C. Avsnitt 9. Paragraf A:

“Vid tyst vittne ska skuggan bära ljudet. Låten ska spela domen, ej domaren.”

Han förstod. LP:n var en bikt. En ljudlig bön för den som hörde. Ett sätt för någon att be om räddning – eller rättvisa – utan att riskera sin röst.

Gustav samlade ihop allt. Boken. Kortleken. Spelmarkörerna. Han tog ett sista foto av bordet och gick ut.

Men när han vände sig om för att stänga panelen såg han det. Något han missat.

På den nedre delen av väggen, nästan dolt bakom damm, fanns ett märke – en inristning. Inget stort. Bara tre bokstäver:

M.D.L.

Madeleine hade varit där. Hon hade spelat här. Eller… blivit spelad med.

Och nu ropade hon från tystnaden.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk