The Game is over

Kapitel 10 – Ligne Noire

Det fanns inget officiellt tåg med det namnet. Ligne Noire – den svarta linjen – existerade bara som viskning bland samlare, excentriker och spelvärldens mest skuggiga figurer. Ett rullande kasinotåg som endast dök upp när spelet krävde ett nytt offer. Eller en ny vinnare.

Gustav anlände till Ventimiglias gamla godsbangård vid halv nio, med endast en liten portfölj och alla fyra symbolerna i innerfickan. Inget vanligt tåg syntes till. Inte ens en lokförare. Bara mörker, rost, och en sömnig hamnstad i skymningen.

Men 20:45 började spåren vibrera.

Från tunneln i öst gled ett tåg fram tystare än vinden. Svart, skinande, utan ljus. Bara en enda vagn syntes i början – gammal, men magnifik. Den påminde mer om Orientexpressen än något modernt. Ett förgyllt spaderess på lokets front.

En dörr öppnades. En uniformerad värd – maskerad, med silverhandskar – nickade mot Gustav.

– “Spelaren Schanzenfeld?”
– “Ja.”
– “Välkommen. Du är den sista att anlända.”

Kupén var överdådig. Mörkröd sammet, kristallkronor, spegelpaneler. På bordet framför honom: en drink han inte beställt. En whisky, utan is. Exakt som han drack den.

Gustav tog den utan att dricka. På glasets fot stod ett ingraverat ord:

“Val.”

Det var början.

Kupén fylldes av gäster under tystnad. Inga namn, bara nickningar. Alla bar symboler – diskreta pins, fickur, smycken. Han kände igen minst två av dem från gamla bilder: arvtagaren till en schweizisk bankdynasti, en rysk diplomat, en kvinnlig IT-miljardär som officiellt var död sedan två år.

Ingen talade.

Förrän tåget rullade ut.

När de passerat Menton tändes en klocka på väggen. Den räknade ner:

1 timme 59 minuter 59 sekunder.

En ny figur trädde in i salongen. En kvinna – iklädd en klänning som skimrade i svart och guld. Hennes ansikte var dolt av en slöja med nyckelpigemönster i rött. Hon förde sig med en blandning av teater och domstol.

– “Välkomna,” sa hon, med len, hotfull röst. “Jag är Lady Luck. Och detta är ert sista spel.”

Gustav frös till.

Det var inte Madeleine. Men hon bar hennes röst – på något vis. En imiterad ton. En förstärkt närvaro. En skugga av den kvinna han sökte.

Lady Luck svepte över bordet med handen. Där låg en kortlek. Men inga vanliga kort.

Symboler.

Djur.

Initialer.

Och fyra kort lyste svagt: exakt de symboler Gustav bar.

– “En av er bär hela nyckeln,” sa hon. “Och därmed… ansvaret att stänga spelet. Men först måste ni spela.”

Korten delades ut.

På varje kort stod ett val:

Offra sanningen – behåll livet
Avslöja spelet – förlora allt
Välj en – förrädaren
Spegelvänd – slå tärningen

Spelet var inte logiskt. Det var psykologiskt. En test av moral, lojalitet, rädsla.

En kvinna bröt ihop efter sitt första val. En annan försvann mellan två vagnar – bokstavligen. Inget ljud, inget skrik. Hon var bara borta.

Gustav höll kvar sina kort tills han såg Lady Luck gå bakom spegelväggen i vagnen. Han följde efter henne. Bröt reglerna. Klev genom en dold dörr och in i en smal korridor.

Och där...

En spegel.

Inte av glas, utan av polerad obsidian. Framför den – ett bord. Fyra symboler inlagda i marmor.

Han lade ner sina egna ovanpå.

Spegeln sprakade till.

Ett fält öppnades i väggen.

Inuti: en röstinspelare. En gammal. Med ett band som redan snurrade.

“Om du hör detta, Gustav… då har du förstått. Spelet är inte att vinna. Det är att avsluta. Jag förlorade för att andra skulle vinna. Avsluta vad jag inte kunde. Riv reglerna. Bränn spelet.”
– Madeleine

När tåget stannade i Toulon två timmar senare var alla tysta.

Lady Luck var borta.

Och Gustav bar nu på något större än bevis.
Han bar på slutet.

Men först – han behövde förstå vad det kostade att avsluta ett spel som aldrig var tänkt att sluta.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk