The Game is over

Kapitel 7 – Rivierans tystnad

Tillbaka på Franska Rivieran.
Tillbaka i den ljusblå illusionen av semester, rikedom och diskretion.

Men Gustav Schanzenfeld visste att tystnaden här inte var vacker. Den var välregisserad. En mask av solkräm och mousserande vin, under vilken gamla skulder viskade likt havsbrus mot klipporna.

Han stod vid utkanten av Nice hamn, med utsikt mot en elegant våning på fjärde våningen i ett kalkstenshus. Fönstren var stängda. Persiennerna neddragna. Där inne bodde Marc Veyron, före detta ordförande för Société de Jeux Privés, det slutna sällskapet som kontrollerade de privata spelborden mellan Cannes och Genua.

Mannen som en gång höll i reglerna. Mannen som nu förnekade att spelet ens existerat.

Gustav försökte nå honom på officiellt vis. Dörren öppnades av en hushållerska som såg på honom med sorgset förstående ögon.

– “Monsieur Veyron tar inte emot besök,” sa hon milt. “Han... lider av selektiv minnesförlust. Han minns bara det han vill.”

– “Då ska jag hjälpa honom minnas,” svarade Gustav och lämnade sin karta: en nyckelpigsbrosch på en sammetskudde.

Innan han gick, såg han hur kvinnans ögon smalnade. Hon kände igen den.

Dagen därpå började telefonsamtalen.

Först en anonym röst som föreslog att Gustav kanske borde återvända till Tyskland.
Sedan ett handskrivet brev på hans hotellkudde:

“Det finns skäl till att vissa dörrar förblir stängda. För din egen skull – stäng denna.”

Han rev det i två delar och lade det i eldstaden.

Men det värsta var inte hoten. Det var tystnaden.

Han började söka upp de familjer som förlorat någon i anslutning till spelet. Självmord. Försvinnanden. “Kryssningsolyckor”. I alla fall samma berättelse: en älskad släkting som "råkade illa ut" efter att ha deltagit i en viss exklusiv turnering.

Gustav fann mönster.

Alla hade lånat pengar från samma obskyra lånebolag – Février Capital. Ett namn som inte existerade i några riktiga register men vars kontor fanns i samma byggnad där Veyron bodde. Alla spelare hade undertecknat tystnadsavtal. Och alla hade fått symboler.

När Gustav försökte ta sig in på kontoret blev han nekad. Två män i svarta kostymer blockerade honom. En av dem sa utan ironi:

– “Vi säljer inte spel, monsieur. Vi säljer kontroll.”

En kväll, ensam på sitt hotellrum, spelade Gustav återigen LP-skivan. Han lade märke till något nytt i bakgrunden av rösten. Ett kodord, viskande – nästan maskerat av musiken:

“Valentina.”

Han letade. Det visade sig att det fanns en kvinna med det namnet som en gång arbetat som croupier under Les Ombres d’Or. Hon hade försvunnit från spelvärlden helt, men efter tre dagars spårande hittade han henne – som florist i Antibes.

Hon var först rädd. Sedan rörd.

– “Jag trodde ingen... ingen mer mindes,” sa hon, med händerna i jorden, bland rosor och lavendel.

– “Jag letar inte efter spelare,” sa Gustav. “Jag letar efter sanningen.”

Hon såg på honom länge. Sedan tog hon fram en gammal ask från under disken. Inuti: ett smycke – ett halsband med en silveruggla. Och ett foto. Madeleine och Valentina, i kvällsklänningar, leende. Bakom dem: spegeln från Salle Privée.

– “Hon visste att något var fel,” sa Valentina. “Hon förstod att spelet var riggat. Men hon spelade ändå – inte för att vinna pengar. Hon spelade för att visa att reglerna kunde brytas.”

– “Och vad hände?”

– “Hon vann. Och... hon försvann.”

Tårarna låg bakom ögonlocken, men kom inte fram.

– “Marc Veyron höll i nyckeln. Men det fanns någon ovanför honom. Någon vi aldrig såg. Någon som kallades... Lady Luck.”

Gustav andades in djupt.

– “Lady Luck var inte bara ett smeknamn?”

– “Nej. Det var en person. Kanske fortfarande är.”

Valentina räckte honom ett kuvert. Inuti: en liten papperslapp med tre ord:

“Se dig i spegeln.”

Och ett datum.

16 november 2009.

Madeleines sista kväll.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk