The Game is over

Kapitel 8 – Casinots bikt

Det började med spegeln.

Inte vilken spegel som helst. En väggspegel i Salle Privée, specialbyggd med en envägsreflex, bakom vilken en gång fanns ett övervakningsrum. En funktion som officiellt aldrig existerat. Gustav visste nu att det var därifrån Lady Luck betraktade spelet. Hon deltog aldrig – hon styrde från sin spegeltron.

Gustav återvände till kasinot i Monte Carlo med en plan. Han hade mutat en nattvakt, fått tillgång till det avstängda övre galleri som låg dolt bakom det storslagna rummet där Les Ombres d’Or spelats. Med ficklampa och försiktighet gick han in i ett förrum där tiden stått stilla. Dammiga skärmar. Ett ljudsystem. Och i centrum – en gammal rullbandspelare.

Och ett kassaskåp. Låset var av äldre modell, mekaniskt. Han använde sin klassiska metod – stetoskop och tålamod. Efter tjugo minuter klickade det till.

Inuti: fyra band, märkta med initialer.

M.D.L., V.M., S.H., V.C.
Madeleine De La Roche. Vittorio Mancini. Sebastian Hart. Valentina Courtois.

Det var inspelningar. Av samtal, tankar, och… bikter. Spelarna hade uppmanats att tala in sina innersta rädslor före spelet. En sorts psykologisk säkerhetsåtgärd – eller utpressningsmaterial.

Gustav kopplade bandspelaren till sin medhavda inspelningsenhet.

Han började med Madeleines band.

”Mitt namn är Madeleine. Jag går in i detta spel frivilligt. Men jag vet att jag kommer förlora, även om jag vinner. Jag gör detta inte för att bli fri. Jag gör det för att bevisa att frihet existerar – ens som illusion.”

”De andra tror det handlar om pengar. Men Lady Luck… hon söker kontroll. Och hon söker sin arvtagare. Jag tror inte det här spelet har ett slut. Det går vidare. Från spelare till spelare. Från offer till nästa utvalda.”

”Om någon hör det här… leta efter spegeln. För i spegeln finns inte bara reflektion. Där finns en öppning.”

Gustav kände håren resa sig på armarna.

Han spelade in det hela och tog foton av rummet. Men han noterade något annat. En panel bakom bandspelaren – lossad, öppen. Där fanns ett dolt fack.

I det: ett pass. Ett amerikanskt. På Madeleines namn – men med annan bild. Någon som försökt smuggla ut henne under annan identitet?

Och ett sista objekt.

En ring.

En massiv guldring med ett ingraverat spaderess, svart emalj i centrum. Samma symbol som på Vittorio Mancinis arm.

Och därunder, en lapp:

“När kortleken är komplett, faller spelet. Fyra symboler – fyra nycklar.”

Nyckelpigan. Korpen. Ugglan. Ormen.

Han hade tre nu.

Det sista kortet – ormen – var ännu borta.

När Gustav lämnade kasinot låg natten tjock och tyst. Han såg ut över havet och tänkte på Madeleines röst. På vad hon lämnat efter sig. På varför någon som kunde ha försvunnit, valde att stanna kvar – och bli en legend bland spökturneringar.

Det var mer än skuld.

Det var ett kall.

Och Gustav visste att han inte längre var åskådare.

Han var spelare nu.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk