Publicerat
Kategori: Novell

The last generation

En journalist upptäcker att han drabbats av världens vanligaste sjukdom.

– Provsvaret har kommit, sa Linda med dyster min och jag förstod resultatet.
Framförallt för Linda var det katastrof som mest av allt hade velat bli mamma. Själv hade jag väl funnit mig i ödet att mina dåliga gener stannade där de hörde hemma i pungen.
Vi hade länge försökt få barn och ingen visste var felet låg, hos mig eller hos Linda även om jag misstänkte att det var hos mig. Jag hade haft en del förhållanden innan utan försök att avla vidare så hade man ju inte alltid slagit i backen tillräckligt snabbt men trots detta hade aldrig något frö slagit rot.
Visst hade man undrat och skyllt på att man jobbat för mycket även med högerhanden eller att man inte var motiverad. Tillhörande den generation som aldrig blir vuxen utan gjort andra prioriteringar än pollineringen för framtida generationer så bekymrade jag mig inte från den dagen då jag träffade en yngre kvinna som var mer vuxen än jag.
Linda visste var som var viktigare än jobb och nöjen och ville till varje pris ha barn och förväntade sig nog mer engagemang av mig än bara som en överårig avelstjur. Nu dög jag inte ens till det.
Som journalist får man ta del av så många människoöden att man inte prioriterar sitt eget.
– Du får väl byta karl, sa jag och försökte lätta upp situationen även om jag insåg att skämtet kanske inte var väl valt tidsmässigt.
– Det är fel på oss båda, sa Linda.
– Va? var allt jag fick fram.
– Ja, ingen av oss kan få barn.
Sannolikheten måste ju vara fruktansvärt liten att båda är infertila, tänkte jag.
– Både spermier och ägg är improduktiva, står det, sa hon och började gråta.
Jag försökte i bästa stil trösta Linda trots att det inte är en gren jag skulle ha ställt upp i OS med. Empati är väl inte en journalists starkaste sida men jag förstod hur mycket det betydde för Linda.
Vad gör man i ett sådant läge? Känner sig ännu mera värdelös än man är? Alla försök med hormoner och insemineringar hade misslyckats och nu tittade vi på papperet som innehöll den slutgiltiga domen.
Det var väl bara att finna sig i ödet att Peter Lorin aldrig skulle få en avkomma.
Och för de flesta som jag terroriserat med mina artiklar var det väl bara en välkommen nyhet men för Linda var det en tragedi.
Jag måste göra något, tänkte jag och uppsökte kliniken i rent journalistisk syfte; det enda jag inbillade mig att jag kunde här i världen. Men jag ville ha tag på en riktig forskare i ämnet.
Själv kunde jag inget om infertilitet och hade mycket väl kunnat ställa den föga intelligenta frågan om sterilitet är ärftlig.
– Vi har märkt en dramatisk ökning av infertiliteten här, sa akademiskt och stramt en professor, med det passande namnet, Hane.
– Jaha, sa jag, och hur kan det komma sig?
– Vi står faktiskt helt undrande. Det är ganska oroväckande utveckling.
Det luktade sensationellt, som min chef brukade säga och reportern i mig väcktes till liv.
”The Last generation” var redan rubriken i min tänka artikel, skriven av en som ansågs tillhöra The lost generation.
Det kanske inte skulle vara någon hjälp för Linda men en artikel om barnlöshet inbillar jag mig ändå kan vara en klen tröst för de som drabbas och kunde väl i alla fall inte skada – trodde jag då.
Vad var det då som gjorde att allt fler blev ofrivilligt barnlösa?
Professor Hane trodde att den minskade fertiliteten berodde på allt äldre mammor och en ökad stress och en mängd andra orsaker som man inte kände till kunde påverka.
Jag kollade upp med flera andra och problemet var långt värre än jag trodde.
Ju mer jag undersökte saken desto mer skrämmande verkade problemet vara. Vår fortlevnad här på jorden verkade hotad.
Under min uppväxt hade vi blivit bombarderade med propagandan att det snart bara återstod ståplats om inte befolkningsmängden slutade öka och nu verkade vi snarare dö ut.
Jag skrev ner professor Hanes oro och materialet från min egenhändigt gjorda undersökning i en artikel och gensvaret blev enormt. Mängder av kvinnor och även män hörde av sig och längtan efter barn var tydligen stor i hela västvärlden.
Linda lusläste alla mail jag fick men tycktes vara otröstlig i sin bedrövelse. Inte ens den hundvalp jag gav i present lindrade.
Själv hade jag aldrig saknat barn och heller inte önskat några men det gjorde ont att se Linda. Mitt arbete var mitt liv och mina artiklar var väl det enda telningarna som jag efterlämnar. Men nu var jag kanske till någon nytta ändå.
Jag gick vidare i mitt sökande efter varför så många är barnlösa och tog kontakt med fler forskare på området. Det jag fick se var oroväckande.
Allt kunde för en medicinsk amatör som jag tolkas som en ren epidemi.
Min artikel hade uppmärksammats i hela västvärlden och allt fler forskare oroades över barnlösheten. TV tog upp problemet i flera dokumentärer och kvinnor intervjuades.
Som vanligt uppstod allahanda vansinniga domedagsprofetior och konspirationsteorier om var orsaken låg. Onanisällskapet, jo det finns tydligt ett sådant också, blev grundligt förbannade på min artikel då dess medlemsantal drastisk sjönk.
En del skyllde på mobiltelefonernas strålning påverkade fruktsamheten och mycket annat tills chocken kom: Inga barn alls hade fötts de sista fyra månaderna i västvärlden! Professor Hane kunde efter att ha kritiskt studerat statistiken bara konstatera att uppgifterna var korrekta.
Vad hade hänt? Sedan min artikel publicerades hade problemet eskalerat till en pandemi av barnlöshet. Var vi den sista generationen?
Först tog inte folk problemet på allvar men efter ett tag började man komma till den fasansfulla insikten att mänskligheten skulle komma att gå under om man inte hittade orsaken.
Optimister som inte gav upp gökade på som kaniner och p-piller blev lika nödvändiga som den Schweiziska flottan men något resultat syntes inte.
Konspirationsteoretikerna hade högkonjunktur då alla trodde på att folk undanhölls den egentliga sanningen. Makthavarna och forskarna attackerades och alla skyllde på alla. Alla maskiner och hushållsapparater misstänktes vara orsaken och det gick inte en dag utan en ny pryl var boven som steriliserat mänskligheten.
Linda tycktes må bättre av att hon nu delade problemet med några miljarder andra men bekymret kvarstod ju. Och tycktes bara bli värre.
En insikt spred sig, att om hundra år finns inga människor kvar och att vi som lever nu är de sista som vandrar här på jorden.
Många manade till fred med det klarsynta budskapet att i denna av de yttersta dagarna borde alla människor sluta fred den lilla tid vi har kvar. De som inte höll med skulle min själ med våld tvingas till det. De enda som andades optimism var pessimisterna då de äntligen kunde utropa: vad var det vi sa”.
Själv fattade jag inte något av vad forskarna höll på med när de letade orsaker till problemet och antagligen fattade de inte själva det heller. Aldrig tidigare hade mänskligheten stått inför ett sådan dilemma tidigare.
Kunde det vara kemiska ämnen, strålning, mutationer eller var det helt enkelt Guds straffdom som nu verkställdes över en vresig mänsklighet? Media överskylldes av teorier om orsaken till att vi inte längre var kapabla att sprida våra gener vidare men ingen tolkning tycktes vara bättre än någon annan. Det såg mörkt ut.
Märkligt nog hade folk mest förtroende för oss journalister och de såg inte längre oss som de lägre stående varelser vi egentligen är. Kanske berodde vår popularitet mest på att politikernas och forskarnas gunst devalverats högst betydligt den senaste månaden.
Själv försökte jag jaga sanningen bakom fenomenet överallt men var lika frågande som alla andra. Varför hade fruktsamheten upphört?
– Ah, det är bara inbillning, sa en av mina kollegor som inte skulle oroas om man så apterade en kärnladdning i hans bakficka.
– Alla forskare är ju eniga och statistiken bevisar tydligt…
– Att folk är lättledda idioter och det är det vi lever på, fyllde han i.
Antagligen var hans lugn bara en försvarsmekanism för att jaga bort skräcken som fanns.
FN:s generalsekreterare skulle hålla ett TV-tal till hela världen och allt stannade upp:
– Det finns idag ingen lösning på problemet med ofruktsamheten hos mänskligheten men forskare jobbar oförtrutet vidare. Vi är alla chockade och oförstående till fenomenet. Jag har precis talat med världens samlade expertis på området och tyvärr verkar alla eniga om att vi måste inställa oss på det värsta – vi är den sista generationen!
Vad fan är det karldjävulen står och säger? tänkte jag. Inger han inte ens hopp? Har alla gett upp? Han hade väl kunnat fejka en optimism åtminstone. Om till och med en makthavare som han inte ens anstränger sig att ljuga… så måste loppet vara kört.
TV-tittarnas intresse för kändisarnas bröstimplantat, antirynkkrämer, självutnämnda sexologer och andra väsentligheter hade plötsligt överskuggats av infertiliteten och då var det verkligen allvar.
Under tiden hade jag på egen hand undersökt fenomenet på bästa sätt och kommit fram till att jag inte kunde komma fram till något alls. All information var helt enkelt drunknad i all information uppblandad med en stor portion desinformation.
Lögner baserade på sanningar som baserades på lögner, ja, ni vet Internet.
Men mitt i all information och statistik hittade jag något intressant. På några få ställen på jorden rapporterades det om att kvinnor blivit gravida och att det fortfarande föddes barn.
Dessa rapporter drunknade dock i mediabruset och ingen tog notis om dem. Jag försökte förgäves publicera dessa iakttagelser men ingen var intresserad då hopplöshetens budskap alltid haft större genomslagskraft och varit högsta prioritet på redaktionerna.
Jag beslöt mig för att resa till en liten by på Nya Guinea där det påstods finnas flera havande kvinnor för att på plats se om det stämde.
Efter en lång och svår strapats som föregåtts av en flygtur runt halva jorden kom jag fram till byn och kunde med egna ögon se miraklet.
En ung flicka som bevisligen var på smällen och inte bara en utan flera. Jag blev glad och ringde hem till professor Hane som glatt svarade att han nu funnit viruset som orsakat allt.
Ett virus som orsakat allt! Jag reste hem otålig att få höra sanningen och om de nu kunde hitta ett botemedel.
Hemma tog professor Hane emot mig och sa att han hade en god nyhet och en dålig. Den dåliga var att min flickvän Linda inte längre var min flickvän utan hade hittat en annan. Jag förstod att hon kanske ville ha en yngre man och en man som var hemma oftare än två gånger i veckan. Den glada nyheten var att jag inte ens blev ledsen vilket nästan var pinsamt.
– Har du ett botemedel mot det där viruset? frågade jag professor Hane.
– Nej, men du har, sa han pillemariskt. Du har skapat sjukdomen och du kan bota den.
Jag fattade inget, vilket en bra journalist inte ska göra, vi ska ju bara citera.
– Viruset var din artikel som satte igång världens vanligaste epidemi – inbillningssjukan. Endast de som inte kom i kontakt med smittspridaren, media undkom. Skriv nu ett motmedel.

Skriven av: boksidan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck