Publicerat
Kategori: Novell

Three Ducks Hostel

THREE DUCKS HOSTEL


- Vive L´Anarchie! vrålade gatmusikanten, men ingen hann med att bry sig, alla hade så bråttom till sina jobb, från sina fruar, från sina feta katter och ylande hundar. Vinet var billigt, bensinen dyr och skatterna höga. Folk drack bensin i månljuset och dog på intensivvårdsavdelningar landet runt och ingen sörjde dom.
Själv satt jag naken på ett fyrbäddsrum i vandrarhemmet och räknade silverfiskarna på golvet. De var roliga att räkna, för rätt som det var så for det stora stimmet runt och bildade mönster, som kunde få fantasin att sätta i sken, och så tappade man räkningen och fick börja om.
- OK. En, två, tre...
- Tjena Ziggy. Vad är klockan?
Calle stack in sitt tryne genom dörren och han var nog rätt full fortfarande.
Jag undrade just vad klockan kunde vara.
- Jag vet inte. Vet du? sa jag och såg väl fromt på honom.
Undrar om det var morgon? Kanske var det kväll. Kanske dansade jag iväg genom parisnatten med mina drömmars kvinna.
- Mina drömmars kvinna saknar ansikte, sa jag och såg mig om i rummet.
(Theralenetäppa och Risperdalfetma, Stesolid och sexsvettma.)
Meskalinet hade suttit fint, jag hade ingen aning om vart jag var i tid och rum. Det fanns opium också - det hade en snubbe från Birmingham fixat, han sålde långtradare som han snodde på tyska Autobahn eller något i den stilen, lite satt var han hur som helst, kommer inte ihåg vad han hette.
Barry?
- Nähä, sa plötsligt Calle och bubblan sprack.
Kall förvåning rann ner över mig och jag skulle senare förstå att det var svett.
Jag fann en vinare och öppnade den med en bläckpenna - blå - som jag förvarade i min nessessär. Jag var ännu naken och stod nu där mitt på golvet och halsade billigt rött vin från Eds. Jag klädde mig aldrig utan gick och la mig på sängen med vinaren, satte på mig min freestyle och somnade senare.

En annan dag var vi ute och gick. Det var hundskit överallt.
- Fan, vad hundskit det är överallt, sa Calle småirriterat och jag tänkte att det kanske var relaterat till mig.
En annan gång, ett annat år, kanske i ett annat liv - vi var i alla fall mycket yngre - så hade jag tänt av stenhårt på Stesolid och skakat hela vägen från La Tourangeau till Three Ducks, vandrarhennet alltså.
- Ja, det är det, sa jag torrt och märkte hur törstig jag var.
Jag hade mina skinnbyxor på mig, en svart T-Shirt och min gråa kavaj. Jag visste inte vilken dag det var, men dag var det - för solen sken och strålade radioaktivt och explosivt ner på oss som ett hällande regn av guld - och jag smackade med munnen och kände att jag var törstig.
- Jag går in här. Köper lite vatten, smackade jag och gick in på ett boulangerie.
- OK. Jag väntar här, sa Calle, som hade en F 4:a för flera tusen på magen.
Jag visste inte hur jag vaknat eller var, eller hur jag kommit i kläderna, och kuken kändes märkligt svullen och jag mindes plötsligt en norska, som en gång bitit mig rejält i ballen, då hon skulle suga av mig.
- Bonjour. De l´eau, sil vous plait, sa jag och fiskade i fickan efter pengar.
Och jag fann mynt av alla möjliga och omöjliga valörer - exempelvis ett guldmynt från Maximinus Thrax regeringstid (235-238 e. Kr.) - och allt ramlade ut ur fickorna och ut på disken och ner på golvet.
- Excuse moi, sa jag och såg blekt på damen i kassan.
Hon blängde ilsket på mig.
Jag tittade ursäktande tillbaks.
Jag såg ner på golvet. Mynten.
Solen strålar in genom jalousierna.
Damen tittar åt höger. Där står en hund. En stor jävla hund - dobberman, killerdog, queen bitch, vad fan vet jag - en stor, äcklig jävla hund helt enkelt.
Hunden blänger på mig.
Jag gör en ansats att plocka upp mynten från golvet.
Hunden öppnar sina käftar.
Saliv rinner ut.
Jag tittar upp på gumman.
Hon är förbannad.
Hunden gläfser till och jag rusar ut ur affären.

Senare satt jag och sket någonstans. Utanför var det liv och rörelse - folk partajade. Jag var yr i huvudet och mådde lite illa. Jag hade mina Elvis-solglasögon på mig, fast här sa folk mest att jag liknade Jim Morrisson. Naturligt kanske i denna stad.
Jag klämde på ett gäddhuvud och insåg att det var kväll och att ruset släppt och att jag nu sonade mina synder. Den där tjejen från Nya Zeeland som masserat min rygg var ful som stryk egentligen, men här såg jag chansen till ett skjut. Jag vände mig om och spydde.
Efter en stund var magen tom.
- Jag behöver påfyllning! skrek jag sjukt och reste mig upp, drog upp brallorna utan att torka mig, gick ut på vandrarhemmets lilla utegård med spysträngar hängande nerför hakan. Jag knäppte brallorna där ute. I den ljumma augusti-parisnatten.
- Ziggy, my man! vrålade någon och där stod plötsligt en sedan länge utdöd ödla framför mig och jag gjorde en äcklad grimas.
- Hi there, fick jag fram till slut.
Jag rapade till lite försiktigt.
Det var lite sjögång här och nu hörde jag vågorna - hela distriktet måste fått fötter och seglat iväg ut mot Seine, och jag jag undrade vad vi skulle göra åt det.
- Are you OK tonite? sa ödlan.
Jag såg stint på honom. Mina ögon smalnade till små springor.
- Säg inte det här till någon, viskade jag.
- Men jag tror vi är på drift ut till havs.
Ödlan såg oförstående på mig.
Så sprack dess ansikte upp.
Från höger kind brast ett stort, varigt sår upp och jag såg hur huden revs sönder och rullades upp, och ödlan kreverade och skrattade och jag backade bort från honom. Han skrattade ännu hysteriskt - ett av många glada skratt här - när han så sakteliga upplöstes i tomma intet och utraderade sig själv.
- Bara naturligt, sa en mörk skugga, som nu stod bakom mig i trapphuset.
Utan att vända mig om skrek jag:
- Och vem fan är du?
Men det var tyst, tyst, tyst.
Det var mörkt också. Bara neonljus lyste upp natten. Och julgransbelysningen som hängde över gården här.
Jag hörde röster prata på gården, vågor slå och trafik bråka.
- En oljerigg! Jag måste hitta en oljerigg!
Svart.

Jag satt och reciterade ett Hitler-tal så gott jag mindes det inne i ensamheten på mitt rum. Hela tiden vrålade röster åt mig att hålla käften. Men jag gav mig inte. Jag hamnade i handgemäng med en amerikan som höll hårt på NRA och jag sa åt honom att:
- Dom där jävlarna som förser era massmördare med vapen är också massmördare. Hitler dödade själv aldrig någon och...
Rummet kastades runt - inte som av en jordbävning, utan som vore vi inuti en tärning som just kastats.
...till yttermera visso...
- Oj, jag tror att jag...
Spyan kom över hans bröst och jag kände en knytnäve i magen.
Jag fick tag i hans skalle och petade med fingrarna mot där jag trodde hans ögon satt.
Då slet han sig loss och jag såg att han blivit ett vilddjur, ett rovdjur, en rövare, som nu stod framför mig - redo att hugga.
- Lugn! Lugn, för fan! skrek jag, med mina freestylehörlurar hängande nerför mitt ansikte.
100 000 elgitarrer brölade i min skalle.
Iggy Pop.
Odjuret grinade mot mig med sina väldiga huggtänder.
Jag ser då att en flicka håller honom i ett koppel.
- Plats! Fin hund! skriker hon - hans dominanta kvinna.
- Ursäkta, jag visste inte att ni var sådana, sa jag, tog mitt täcke och gick och la mig i trapphuset.
Sedan kunde jag inte somna förrän framåt morgonen, för den där bruden piskade och smiskade honom natten lång.

Jag satt i baren, trots att klockan var två på dagen - det fick man numera, det var andra tider. Mörka tider. Jag drack sakta en öl och visste att jag inte kunde gå härifrån. Därute var bara maskar och ormar, insekter och spindlar, och allsköns odjur i vår Herres lustiga hage.
- Så Ziggy, när sticker du till Israel?
Det var Yael som frågade och därför behöll jag mitt lugn.
- På lördag, sa jag och såg ut genom fönstret.
Därute stod en gatumusikant och vrålade:
- Vive L´Anarchie!
- Härligt, fortsatte Yael och log och jag kände hur rösten därute drog iväg mig - drog mig i smutsen, i skammen, blodsskammen, incest till häst och jag räknade till alla fyra och blew my mind med en cigarrett.
- Ursäkta? sa jag och skakade på huvudet, men då var det tomt i baren.
Lite senare hade jag tömt min öl, gått in bakom bardisken och snott en vinare, som jag tog med mig in på toaletten. Där drack jag den och läste på väggarna alla visdomsord folk klottrat ner på dom. Jag var olyckligt kär, i vem visste jag inte riktigt, men så var det och då läser jag i svart bläck och med flygande handstil:
'Where ever you go - there you are'.

Jag badar i svett. Har spytt ner min säng. Vin har jag spillt ut också - säkert en halv flaska.
Jag reser mig upp, slår hårt huvudet i slafen ovanför och svär.
- Fan!
Jag letar rätt på mina piller och tar dom - och några till. Vankar ut mot gården och går in i en dusch. Klär av mig medans vattnet strilar över mig. Jag hör bortom bruset fåglar kvittra - det är gryning i Paris. Jag är på väg. Likt fåglarna skall jag flyga.
Jag runkar av mig och låter rännskitan rinna nerför mitt vänstra ben och spolas bort av det kalla vattnet.
Senare.
Vi äter frukost ute på gården och Calle verkar trött.
- Vad ska vi göra idag då? säger han och äter sin bagett.
Med röd sylt på.
- Vet inte. Kanske gå till någon park och kollapsa. Jag känner för att kollapsa.
Jag röker en Marlboro.
- Tja, varför inte, säger Calle utan den där riktiga entusiasmen.
Vatten.

Jag åkte taxi och RER ut till Charles de Gaulle och väntade på att något av planen uppe i himlen skulle störta. Men det gjorde de inte. Jag räknade då snabbt ut att sannolikheten för att mitt plan skulle störta ökade.
Jag hade en flaska billigt rött vin från Eds kvar, och öppnade den där jag satt på flygplatsen. Fan så mycket folk här var! Och djur - hästar, kameleonter, enhörningar, noshörningar, dinosaurer, elefanter, kackerlackor och allehanda ormar, insekter och spindlar. Bredvid mig satt en snubbe i Dahab-jacka, med en gitarr på ryggen.
Han bar solglasögon - liksom jag.
Vi såg nog rätt coola ut där vi satt.
Han och jag.
- Så vart en du på väg då, grabben? sa jag på engelska, varpå snubben reser sig upp, gör peacetecknet med vänster hand och skriker:
- Vive L´Anarchie!

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking