Thurnemans misstag

Reflection of the svn



…något drar i min drömlösa natt, någon stör min sömn. Märkligt men jag vet att om jag vaknar så får jag aldrig mer någon vila. Jag kämpar emot. Ett hånskratt. Jag slits ut i en rödskimrande ödemark, en gassande öken utan slut. Karavaner av trasiga människor som släpar sig fram på led. Vissa känner jag igen men kan inte placera namn. Tror att jag till och med har glömt min egen historia. I fjärran, väldiga skål-liknande rundlar, nedsänkta i marken som begravda mortlar. Däruti roterar massiva stenklot runt, runt. Det tunga, malande ljudet av sten mot sten försätter det översta lagret sand i en vibrerande dans. Känner reflexmässigt efter min kniv men den är inte där. Någon kraft drar in mig i ledet och tvingar oss skoningslöst fram emot mortlarna. Luften är fylld av klagosång. Sen träffar ljuset mig. Jag vrålar som besatt. Ljuset som äter mig inifrån ut… बोरिस





जागीर घर: Herrgården कहानी शुरू होती है


Han vaknade med ett ryck. Först visste han inte vad som väckt honom. Om han nu var vaken och inte fortfarande drömde. Ibland kan det vara svårt att veta. Men sömnen jagades bort av fem hårda knackningar på ytterdörren en trappa ner. Förvirrat tände han lampan och sträckte sig efter sitt armbandsur som låg på sängbordet, den visade 00:15.
"Vem kan det vara så här sent" hinner han tänka innan ytterligare tre hårda knackningar hörs. Han tar sig snabbt ur sängen, får med sig morgonrocken som han sömndrucket tar på sig medan han går ner för trappen till bottenvåningen. Han gäspar och gnuggar sig i ögonen innan han öppnar dörren. Utanför i mörkret står det en lång, bred man som John tycker sig känna igen.
"Herr Hanson, dina tjänster behövs på Herr Thurnemans herrgård" säger mannen bryskt.
"Eh självklart, men kunde det inte vänta tills imorgon?" svarar John.
Mannen svarar: "Du behövs nu, omedelbart. Och ta med din son"
John: "Lucas? Får jag fråga varför?"
Mannen:" Det är av yttersta vikt att din son följer med. Allt efter herr Thurnemans önskemål"
Det mustaschprydde mannen bar en tredelad kostym med tillhörande långrock och plommonstop. Han hade en rak och fast kroppshållning och höll armarna bakom ryggen. När John mötte hans blick så fanns där något som kändes både lugnt och uppspelt på samma gång. Men det var endast i ögonen som denna paradox ens kunde anas. För övrigt stod mannen närmast i givakt.
"Men..." försökte John.
Han blev snabbt avbruten "Hämta er son så väntar jag i bilen"
Utanför står en Chrysler av senaste modell.
John som endast hade pyjamas och morgonrock på sig huttrade till, det var nog bara några plusgrader utomhus.
Han drog morgonrocken hårdare runt sig och sa trött "ett ögonblick".
När han stängde dörren muttrade han: "Vem det än är så är han väl död imorgon också".

Begravningsentreprenör John Hanson suckade och gick tillbaka uppför trappan. Han kände sig irriterad över att ha blivit väckt mitt i natten och sedan blivit tilltalad på ett sånt bryskt och ohyfsat vis. Men han höll sina känslor för sig själv, familjen Thurneman var allt för mäktiga och rika för att komma i kläm med.
Släkten Thurneman var gammal, med pengar som ärvdes vidare generation efter generation. Några år tidigare hade den nuvarande familjen gjort sig en förmögenhet på att sälja gummi och tyger till den blomstrande bilindustrin. När första världskriget startade hade det varit ett lysande tillfälle för affärer. Medan miljontals liv släcktes gjorde kriget familjen väldigt rik. Därefter hade de investerat stora summor i industrin, banker och inrättningar runt om i trakten, så nu några år senare fanns familjens närvaro varhelst man befann sig i staden. Patriark och familjens överhuvud var Francis Thurneman. Han var en man med stor pondus och karisma. Lika omtyckt som han var i vissa kretsar, lika fruktat var han i andra. Oliktänkande såg han inte med blida ögon och han hade inga problem att förgöra en man för det. Hans makt över staden var närmast fullkomlig.

Men för något år sedan hade något hänt. Ingen visste varför men hans närvaro på stadens gator och i olika finrum hade plötsligt avtagit. Han började att kalla sig forskare och doktor, men ingen visste i vad. Snart började rykten spridas. Rykten om att han knappt lämnade hemmet och spenderade stor tid nere i herrgårdens källare. Hans fiender såg så klart chansen att smutskasta och spekulerade om vad han gjorde där nere. Ibland var förslagen överdrivet fantasifulla och närmast komiska. Men det var helt klart att något hade hänt.

Lucas Hanson sov djup när hans far ruskade på honom. Halvt i drömmarnas värld mumlade han "låt mig sova". Men till slut fick sömnen se sig besegrad när hans fars stränga röst sa "upp med dig pojk, vi har jobb att göra". Mycket motvilligt satte han sig upp på sängkanten och gned sig i ögonen: “Ska vi jobba mitt i natten?”
Svaret var som vanligt otåligt: “Tjafsa inte så mycket. Sätt fart nu.”

Det var en klar och fin natt i slutet av september, precis då nätterna började bli kalla efter en lång sommar. Bilen hade lämnat stadens ljus för mörkret och stillheten på landsbygden. Vid ett fåtal tillfällen hade de kört förbi några hus som fortfarande var tända men annars var nattmörkret kompakt. John tyckte inte om att åka bil i mörker, när man inte såg vad som fanns runt om. Om något skulle slänga sig framför bilen, skulle man hinna stanna? Han skulle aldrig erkänna det men han var mörkrädd. Det var ju något som småungar var men så var det. Och han visste varför han var mörkrädd. När han för 15 år sedan hade återvänt från Europas fastland bar han med sig skräckfyllda minnen om leran och råttorna, stanken och kylan. Om fiendepatruller som om natten smög sig på med sina långa bajonetter, som slängde skafthandgranater in bland hans slutkörda kamrater. Han hade själv blivit överrumplad av en tysk som dök upp med dragen kniv. Under stort tumult var det till sist John som långsamt pressade in kniven i sin fiendes bröst. När livet långsamt sipprade ur tysken var det samtidigt något som dog inom John. Sedan dess hade mörker förknippats med fara. Han bar mörkret som en rock. Han skakade av sig tankarna och lutade sig fram:
" Ursäkta, kan du berätta vad som har hänt? Jag antar att det är någon som har lämnat jordelivet?
Ett snabbt svar från chauffören: "Ni blir underrättade när vi kommer fram".
Med irritation i rösten svarade John: "Ni kan väl i alla fall vara så vänlig och presentera er själv?"
I det svaga ljuset från bilens panel möttes deras blickar i backspegeln.
Det tog några sekunder innan han svarade "Mitt namn är Boris. Jag är Dr. Thurnemans personliga assistent".
Sen var det slutpratat.
Även Lucas satt och funderade. Allteftersom sömnen hade släppt hade hans mörka tankar vaknat till liv.
Han hade alltid varit fåordig och blyg, så skolgången hade stundtals varit utmanande. Det hade aldrig varit lätt att skaffa vänner och finna sin plats socialt. Hans stora stöd hade varit hans föräldrar som gav honom allt stöd och kärlek han behövde. Att han efter avslutat skolgång skulle arbeta i familjeföretaget var en outtalad självklarhet. När dagen väl kom så fick han utbildning inom gravering och färdigställande av gravsten. Han fann arbetet både givande och intressant. Han gillade att arbeta med händerna och det konstnärliga i gravyr passade honom perfekt.
Sen kom kriget. Han var otröstlig när hans far lämnade hemmet för att delta. Men den stora sorgen kom när han återvände. John Hanson var en spillra av hans forna jag. Känslomässigt var han sluten och inkompabel att släppa in familen som han gjort tidigare. Det blev en spänd tillvaro för dem alla.
Nådastöten kom en kall vintermorgon. Hans mor avled hastigt i en trafikolycka. Modern som var klistret i deras numera sköra familj. Far och son begravde henne och sedan sig själva i arbete. Död och sorg var nu konstant, inte bara i yrket, utan även i hjärta och själ. Varje sekund doftade av det. De arbetade nära varandra men relationen hade blivit strikt yrkesmässig. De åt kvällsmat under tystnad, sedan tillbringade de kvällarna isär, själva på sina rum. Enstaka försök till försoning gjordes av Lucas men de nådde inte fram till varandra och för honom var ensamheten total.

Efter vad som kändes som en evighet så svängde bilen in på en grusad allé. John tyckte att skenet från bilens lyktor fick de raka rader av träd att förvandlas till soldater i givakt. Kriget var alltid med honom. Efter några minuter gled bilen upp bredvid den väldiga herrgården. Far och son tittade på varandra när bilen bromsade in och blev stående. Chauffören klev ur och höll upp bildörren åt dem. Mörk var natten, kall var marken. Endast några lampor var tända runt om huset så väldiga skuggor reser sig upp längs husfasaden. John Hanson och hans son tittade upp på det stora huset. Speciellt Lucas blir imponerad, hur kan man bo i något så här stort? Hans tankar skenade: hur mycket möbler går det inte åt? Och städningen? Han blir avbruten av hans far: “Var med här nu.” De går upp mot ytterdörren. John hinner se att det är märkliga symboler ditritade runt dörren innan dom går in.



तहख़ाना: Källaren मृत्यु की उपस्थिति


Sällskapet kommer in i en stor hall med en lång, bred trapp i mitten som leder upp till övervåningen. Väggarna är täckta med oljemålningar av allvarliga män och kvinnor med bistra ansikten. Korslagda sablar och gamla gevär och musköter var uppspikade tillsammans med huvuden av diverse jakttroféer. Hela rummet kändes hårt och kallt. Lucas kunde inte låta bli att gapa över intrycket rummet ger. Familjen Hanson var inte fattig men de var arbetarklass och vana med enkla uttryck. Även John blir imponerad men han biter ihop, fortfarande irriterad över hela situationen. Men de båda känner av en tryckt och dunkel täthet i luften, nästan som att de vill vända sig om och titta efter en annalkande fara.

Inifrån en mörk korridor hörs snabba fotsteg som närmar sig. Snart uppenbarar sig fyra personer som rutinerat ställer sig i bredd. John antar korrekt att de äldre männen är butler respektive gårdskarl.
Lucas tittar lite blygt på de båda yngre kvinnorna som helt klart är tjänsteflickor. Bägge är de i hans ålder, den ena är rödhårig, den andra mörk. Den spända stämningen syns tydligt i deras ansikten. De ser nervösa och stressade ut, kanske till och med rädda. Blickarna håller de fästa på en imaginär horisont, men John får en snabb blick från den rödhåriga kvinnan. När den träffar honom ryggar han nästan tillbaka. Hur kan en blick som varar någon sekund vara fylld med så mycket? Vädjan, rädsla och ilska. Vad är det som pågår i detta hus?
"Det här är herrgårdens personal" säger Boris.
"Ni kommer inte att ha något med dom att göra. Följ mig" avslutar han.

Men istället för att leda dem upp för trappan till ett förmodat sovrum så leder han dem längre in i huset, ner för en lång trappa och ner till källaren. Luften i undervåningen är instängd och bär med sig en doft som de är alltför bekanta med. Det finns en död kropp någonstans nära. I slutet av korridoren står en dörr på glänt. Den släpper ut ett svagt men varmt ljus. Boris stannar till vid dörren och säger högtidligt: “Beskåda, den avlidne Francis Thurneman!” Han svänger upp dörren och där på ett bord omringat av flämtande stearinljus, ligger mycket riktigt den fruktade affärsmannen. Kroppen var lindad i en röd mantel så att endast hans huvud var synligt.
John: “På så sätt. Det var inte vad jag väntade mig. Vad hände?”
Boris svarade korthugget:”Hjärtat”
John: “Jag antar att en läkare har bekräftat det? Jag vill inte att det finns några otydligheter i hans bortgång innan begravningen”
Boris: “Han är död. Han behöver begravas.”
John: “Jo det ser jag. Men jag förstår inte vad du vill att jag ska göra här i natt? Du får komma ner till mitt kontor i morgon bitti så får vi planera en begravning.”
Boris: “Det kan vi göra här och nu. Jag har inte tid för en massa tjafs. Gör ditt jobb så ska din son få påbörja sitt. Lucas, följ mig.” Han lämnar snabbt rummet. Lucas tittade förbryllat på sin far. John funderade kort innan han svarade med en suck: “Följ med honom, annars kommer vi väl aldrig härifrån.”
Tillbaka i korridoren stannar Boris vid en dörr längre fram. Han går in med Lucas tätt bakom sig. Det råder oreda i rummet. Bokhyllor med böcker huller om buller täckte bägge långsidorna. På ena kortsidan fanns något slags laboratorium med en härva av bunsenbrännare, pipetter nedstuckna i kolvar och diverse glaskärl. En öppen spis brann i den andra kortsidan, skuggorna låg täta runt om. Mitt i rummet, på en pulpet, låg en stor, oval sten. Boris drog med sig Lucas framför stenen.
“Detta är herr Thurnemans gravsten. Du ska göra klar den.”
En stor cirkulär yta var nedslipad i stenens mitt. I den var märkliga tecken och symboler ritade med någon slags oljekrita. Varken namn, datum eller någon annan traditionell gravskrift fanns med.
Förvånat frågade Lucas: “Vad är det här? Ska stenen se ut så här?”
Boris svarade: “Den ska se ut exakt så här. Detaljerna är oerhört viktiga.”
Lucas svarade förvånat: “Men inte ens hans namn är med?”
Boris: “Det finns med, fast skrivet i sanskrit.”
Lucas: “Sanskrit? Vad är det?”
Boris svarade irriterat: “Det är ett gammalt indiskt språk. Men nu vill jag att du gör ditt jobb, vi har ont om tid!”
Lucas: “Eh ja visst, självklart. Det borde inte ta så lång tid.”
Boris svarade kort innan han lämnade rummet: “Mycket bra. Sätt igång.”


Både moderna verktyg som drevs med tryckluft samt äldre traditionella såsom mejsel, järn och hammare låg prydligt upplagda på ett litet bord bredvid. Lucas ville helst arbeta med sina egna verktyg, men de som fanns här var av god kvalitet. Han granskade de konstiga krumelurer som han fått order om att gravera. Den nya funktionella stil på gravsten som under åren växt sig populär hade gjort hans jobb enformigt. Numera ville alla ha en enkel sten utan några som helst utsvävningar, varken poesi eller personliga dedikationer. Ingen ville sticka ut. Förr fick han alltid beröm för sin konstnärliga ådra och om hur han med exakthet fick till minsta snirkliga detalj. Det var det han älskade mest med sitt jobb, att skapa något personligt och vackert. När han såg ner på stenen väcktes hans hunger och skaparlust till liv med våldsam kraft. Det här var något annorlunda. Må hända att han inte förstod vad symbolerna representerade men det spelade ingen roll. Kunden hade gett honom en uppgift som han skulle göra sitt bästa att uppfylla. Han började jobba direkt.


पत्नी Frun डरकर चुप हो गया


Samtidigt, i en annan del av huset, hördes upprörda röster. Det annars så prydliga köket var i oordning. Vanligtvis skulle disken ha varit gjord, matrester antingen slängda i komposten eller förpackade och inlagda i kylen. Så var det inte nu. Marie satt nedsjunken i kortändan av personalens matbord. Hennes röda hår hängde över händerna som hon begravde ansiktet i. Den andra tjänsteflickan, Ester, stod i andra änden av bordet och gormade på butlern, Philip.
Ester: "Jag anklagar dig Philip! Du vet något om min brors försvinnande. Erkänn!”
Philip: “Du är galen, flicka! Vilka anklagelser!” Svettpärlor hade börjat glänsa på hans flint.
Ester: “August, kör mig till polisstationen, nu omedelbart.”
Gårdskarlen stod med sänkt blick. Han tittade snabbt på butlern innan han mumlande tog bilnycklarna och lufsade ut ur rummet.
Marie hade tröstad Ester flera gånger efter hennes brors mystiska försvinnande några veckor tidigare. Ingen av dem trodde på förklaringen att han lämnat herrgården för att söka lyckan på en annan ort, Ester och Jonathan var så nära varandra som två syskon kunde vara. Han var dessutom omåttligt stolt över att få chansen att gå bredvid Philip och lära sig yrket. Philip med sin strama och tillknäppta stil hade varit hård och sträng mot sin lärling. Att arbeta som butler var inte för alla. Men allteftersom hade hans attityd långsamt ändrats när han såg den unge mannens framsteg och dedikation för yrket. Det var nästan som att man kunde se stolthet glimra i hans ansikte när han trodde att ingen såg.

Allt hade ändrats när Jonathan försvann. En morgon var han bara borta. Den gamle mannen hade blivit ostadig i humöret. Inför sin arbetsgivare var han som vanligt men de andra i personalen fick ta hans ilska och missnöje. Han slutade att äta med dem och åt istället ensam på sitt rum. Alla trodde så klart att han sörjde att Jonathan var borta men det var något som inte stämde. Minsta fråga om sin lärling fick Philip att börja svära och stressat lämna rummet.

Ester: “Du är den sista som såg honom i livet. Ni gick ner till källaren tillsammans sista kvällen. Jag såg er. Jag såg er tillsammans!”
Philip: “Du ljuger, jag vet ingenting om Jonathans försvinnande!” Marie såg paniken i hans ögon. “Du kan inte bara lämna herrgården. Du måste sköta ditt jobb!”
Ester: “Vilket jobb!? Herr Thurneman är död och frun har inte lämnat sitt rum på veckor. Hon har slutat prata för guds skull!. Fattar du inte att allt har gått åt helvete! Och det är ditt och Boris fel. Jag har nog sett hur ni står och viskar.”
Butlern var likblek. Fanns det någon sanning i Esters anklagelser? Marie började tro att det kanske fanns det. Philip såg plötsligt väldigt skyldig ut.
Ester: “Marie, ser du efter fru Thurneman? När jag kommer tillbaka med polisen så måste vi få henne härifrån, hon måste till ett sjukhus.”
Marie drog en djup suck: “Jag håller henne sällskap och gör henne iordning. Skynda dig tillbaka Ester, jag vill bara komma från detta dårhus.”
“Snälla Ester, åk inte. Vi kan lösa detta själva. Jag ber dig!” kved Philip ynkligt. Han sjönk ner på knä och tittade vädjande på Ester. De båda kvinnorna tittade på varandra. Aldrig hade de sett Philip så sårbar. Men det bet inte. Ester fnös: “Jag åker nu. Jag föreslår att du funderar på vad du ska säga till polisen!” Hon stormade ut. Den gamle mannen frös till, tillsynes fast i tankar, innan även han hastigt lämnade köket.

Marie drog ytterligare en djup suck innan hon sakta reste sig och sedan gick mot personalens lite mindre trapp som ledde upp till övervåningen. När hon med tunga steg tog sig upp för trappan föll hennes tankar på fru Thurnemans tragiska öde. Tidigt en morgon, en dryg månad tidigare, hade ett fasansfullt skrik fått personalen att sätta morgontéet i halsen. Alla hade de tittat oroligt på varandra innan de skyndsamt lämnat köket för att se vad som stod på. Skriket hade kommit från källaren och det var där som Philip hade hittat frun i huset liggande medvetslös halvvägs upp i trappan som ledde dit ner. Herr Thurneman hade dykt upp inifrån källarens mörker med galen blick. Marie själv hade bevittnat hur butlern burit upp den bleka och tomt stirrande kvinnan i sin famn. Hennes make hade gått tätt bredvid och utstrålat både oro och ilska. Om Marie inte hört fel så tyckte hon sig ha hört ett tyst “förlåt mig” komma ifrån hennes arbetsgivares läppar. Vart kom hans ilska och ånger ifrån? Men framför allt: vad hade frun sett som fått henne att kollapsa? Många gånger hade Marie och Ester tyst diskuterat det.
Familjens läkare hade genast tillkallats. Han hade tagit god tid på sig inne i frun Thurnemans sovrum innan han svettig och med en viss tvekan rösten diagnoserat det som en stroke. Men han höll för sig själv att det verkade mer vara chock av någon slag. Men att föreslå en psykolog vågade han inte göra. Han ville inte riskera att familjens status och rykte i stadens societet skulle ta skada om det kom fram att de hade kontakt med psykiatrin. Men främst vågade han inte riskera att Francis Thurneman skulle vända sin ilska mot honom och hans fortsatta anställning. Så han ordinerade lugn och ro och att patienten skulle förbli sängliggandes. I och med att den gamla kvinnan inte fick rätt behandling så vart hon inte heller bättre. Sedan dess hade hon tyst tillbringat sin tid nedbäddad i sin säng med en blick fäst i fjärran. Alla pratade med henne men hon gav aldrig något svar. Men när butlern några timmar tidigare denna kväll hade lämnat herr Thurnemans dödsbud hade kvinnan för en kort stund vaknat till liv. Hon skrek till av sorg och smärta medan tårar trängde sig upp. Men snart svalnade glöden och hon gled sakta tillbaka ner i sin sjukdoms tysta, dimmiga värld.
När Marie nu, efter en försiktig knackning, gick in i fru Thurnemans dystra sovrum fann hon henne sittandes i sängen. Skenet från stearinljuset på sängbordet gav hennes ansikte ett kusligt intryck. Men vad som faktiskt fick Marie att rysa till var kvinnans blick.
De tidigare tomma och livlösa ögonen var nu fyllda med något som bäst kunde beskrivas som ilska och beslutsamhet. Som om hon i sin ensamhet kommit fram till ett svar och en lösning på ett svårt problem.



परछाई Skuggan प्रतिशोध का प्रकोप


John gned sig i ögonen och blinkade hårt några gånger. En titt på armbandsuret visade att han väntat i fyrtio minuter på att assistenten skulle återvända. Han var själv med kroppen som närmast kändes uppdukad. Han fick det inte att gå ihop. Varför skulle de göra det här mitt i natten? Och varför skulle en gravsten göras klar här och nu? En begravning kräver tid och planering, kanske speciellt för en så uppburen man som denna. Det var något som kändes mycket märkligt över hela situationen. Han såg ner på kroppen. Givetvis så kände han igen patriark Frances Thurneman, den gänglige mannen med de buskiga ögonbrynen, kroknäsan och den sura munnen. Men något härjat och slitet gav ton över kroppen. Den lite skräckinjagande pondus han burit i livet var nu utbytt mot något litet och skört. Det var i och för sig inte något ovanligt att när döden sög ur själ, tankar och känslor så var det bara skalet kvar, John såg det nästan dagligen. Men här var kontrasterna nästan uppseendeväckande. Den tidigare stora magen fanns inte kvar, Thurneman hade gått ner rejält i vikt. Ansiktet var slarvigt rakat och håret var ovanligt långt och närmast kritvitt.
Vad hade hänt gubben egentligen?

Han lämnade rummet och när han kom ut i korridoren ropade han: “Lucas, är du här?” Inifrån ett angränsande rum hördes: “Här inne.” Bakom dörren John öppnade fanns ingen arbetande son. Det var något slags kontor. Han gick in. Det var mörkt men en bankirlampa lös upp ett skrivbord längst in. På det stod flertalet böcker i skinnband med ryggarna ut. John ville inte snoka men tog ändå några steg fram till bordet för att se bättre. En stor skrift låg uppslagen under lampans sken. Den var skriven på ett för honom främmande skriftspråk men vissa tecken var understrukna med en förklaring bredvid:खून का जादू : blodmagi, नेक्रोमन्ट: nekromant, रस-विधा: alkemi: पुनर्जीवित: återuppliva.
John gav det inte så mycket eftertanke: “Kanske Thurneman var språkintresserad?” Över en stolsrygg hängde en smutsig röd sidenhalsduk med broderade tecken. En staty av en blåmålad kvinna med fyra armar stod uppställd i skuggan på bordet. Han lyfte fram den i ljuset. I en av händerna höll hon ett svärd och i en annan ett avhugget huvud. Hennes röda, spetsiga tunga stack ut som en orms. John skakade på huvudet och suckade: “Nån har för mycket pengar. Vilket trams.” Nedanför, i en papperskorg, stack ett bränt pappersark upp. John böjde sig långsamt ner och plockade upp det. Det var bara en överskrift som gick att läsa tydligt: “Bekännelser: F Thurneman.” resten var förkolnat. Han höll pappret närmare lampan men något mer gick inte att läsa. Han la tillbaka den i papperskorgen och lämnade rummet.

Lucas tittade inte upp när hans far öppnade dörren och klev in. Hans arbete med symbolerna hade gått väldigt bra, nästan hälften av krumelurerna var redan klara. Någonstans kände han att det nästan gick för lätt, han borde inte ha kommit så långt redan. Stenen han graverade kändes kompakt och väldigt tung men ytan gav med sig av verktygen som om den nästan var porös. Hur kunde det vara så?
En gravsten ska klara tidens oförlåtliga malande i väldigt många år så rätt stensort var väldigt viktigt. Men han gav inte sina undringar allt för mycket utrymme, det var länge sedan han fått en sådan spännande och udda uppgift. Tänk om varje gravering kunde vara så här. Han hoppade nästan till när han hörde sin fars röst tätt inpå: “Vad i helsike håller du på med?”
Lucas: “ Eh,vaddå?"
John: “Skulle inte du förbereda herr Thurnemans sten? Vad är det här för trams?”
Lucas: “Ja fast han mannen sa att det skulle se ut så här.”
John ilsknade till: “Vad skulle folk säga om vi ställer ut en gravsten som denna? Att både vi och Thurnemans har förlorat vettet!? Nej, nu räcker det! Vänta här så går jag och säger åt den där Boris att han får hitta någon annan att driva med!”
Han stormade ut ur rummet och slängde igen dörren med en smäll. Lucas stod kvar med hjärtat dunkandes i bröstet, det var länge sedan han sett sin far så upprörd. Han kunde väl hålla med om att situationen var underlig och långt ifrån ordinär. Men när hade de fått rätt att ifrågasätta en kunds önskemål? Jobb som jobb. Nog överreagerade han lite.
Han sneglade ner på stenen. Det var ju inte så mycket kvar att gravera. Han skulle kunna göra klart ifall hans far och den där Boris kom fram till en lösning. Han tog upp hammare och mejsel och började knacka i den hårda mjuka ytan.
Sen hände allt så fort. Plötsligt tjocknade luften samtidigt som temperaturen föll flera grader. Lucas drog ett djup andetag men hela rummet kändes syrefattigt. Små synrubbningar likt spektrumet i en diamant började dansa i hans synfält. Panikkänslor steg upp och slet hårt i hans sinne.
Det kändes som om att det var han som skulle begravas och rummet blev till en krypta. Var det någon som iakttog honom? Där, i skuggorna bredvid den öppna spisen? Han ryggade förskräckt tillbaka, något hade beordrat honom att backa. Det fanns inget att se eller höra men inombords kände han en sådan olust att han stapplade bakåt. Elden i spisen vrålade till och hårdnade till blåvita, fräsande svetslågor. Skuggorna i rummet jagades bort av det starka skenet men mörkret vid ena sidan om spisen förblev kompakt. Någonting lurade kvar därinne. En skarp huvudvärk slog in vassa istappar i hans skalle. Lucas skrek när spasmer började slita i hans armar och händer och han greppade krampartat verktygen. Ögonen vred upp sig och blev vita. Ett mörker fyllde honom som ett sjunkande skepp, svart vatten drog honom ner. I mörkret fanns en skugga av en man. Han väste till honom på ett främmande språk.
Med ett ryck var han tillbaka i det dunkla, ostädade rummet. Han släppte ut ett förtvivlat “Aahh” och drog girigt efter syre.
“Va..vad är det som händer?", stammade han. Snabbt tittade han sig runt i rummet, letade efter mannen i mörkret. Allt var tyst och stilla. Till vänster om elden var det fortfarande svart, vem visste hur långt in? Lucas rös till. Han drog ytterligare några andetag och kände snart att den skenade pulsen långsamt sjönk. Han skrattade osäkert: "Jag kanske inte var riktigt vaken ändå.” Men när hans blick föll på gravstenen så svartnade det nästan för honom. Där på stenen fanns nu nya inhuggna tecken.
Tecken från en för länge sedan glömd värld.


कब्रिस्तान: Kyrkogården रक्त बलिदान



Boris var nervös. Han hade lämnat herrgården och gett sig ut i natten. Ljuskäglan från ficklampan vaggade fram och tillbaka på den mörka grusgången som ledde honom genom trädgården. Nedanför låg en privat liten kyrkogård där tre generationer av pengahungriga och maktgalna Thurnemans låg begravda. Han tog till vänster och gick till en liten dunge träd som sånär dolde ett omkullvält ringkors. Boris brukade gå hit för att samla tankarna eller för att frigöra lite av den starka vrede han bar på. Framför korset hade han tidigare gjort iordning en eldstad av några stenar som låg i cirkel. Däribland veden låg en skalle av någon av herrgården tidigare ockupanter. Boris varken visste eller brydde sig om vem skallen tillhörde. Han grävde upp den en kväll när hans inre kokade av ursinne över hur saktfärdigt och trögt hans planer framskred. Han fick snabbt igång en eld och såg länge in i skallens brinnande ögonhålor.
Han svor åt sig själv: vilken jävla amatör han var! Så mycket arbete hängde plötsligt på om grabben i källaren faktiskt var så bra som alla sa. Om han hade kunnat hade han gjort jobbet själv men detaljrikt hantverk var knappast hans starka sida och just detaljerna var det viktiga. Självfallet var det inte så här som det var planerat. I Kairos undre värld hade han fått kontakt med en hantverkare av ockulta artefakter som var villigt uppgiften. Mannen skulle flygas in från sitt hemland för att sedan få arbeta ostört i herrgårdens källare. Allt i största hemlighet. Men den flygresan gick inte först om tre veckor. Sen hade Boris gjort något korkat och impulsivt som förändrade allt. I och med det så var nu tiden knapp och grabben var nu den avgörande faktorn.

Med blicken fastnaglad i elden knäppte han långsamt upp
först kavaj och sedan skjorta. Den barbröstade mannens överkropp såg ut att glöda i eldens sken. Ärr tjocka som maskar täckte mestadelen av hans bringa. Vissa ärr var bara raka, vita streck men andra var skurna i mönster misstänkt lika de symboler som Lucas Hanson i samma stund ingraverade i Frances Thurnemans gravsten.
Boris förde högerhanden till sitt ryggslut och drog fram en lång kniv med böjt blad. Han höll kniven rakt ut från kroppen innan han vände den inåt och drog eggen i ett djupt snitt över bröstkorgen. Han frustade som en ilsken tjur. Blodet välde upp och färgade kroppen röd. Han kupade ena handflatan mot såret och lät den fyllas. Handen vreds över elden. Det fräste och spottade vildsint när han hällde blodet i elden. Han tog en djup inandning och drog in den härskna stanken. Sedan lade han knivbladet i elden.


सीढ़ियां: Trappan टूटा हुआ शरीर

Marie satt i köket och bet på naglarna. Hon märkte inte att naglarna hon spottade ut hamnade i kaffekoppen på bordet. Djupt inne i tankarna tog hon en klunk men spottade genast ut kaffet med de vassa bitarna. In i tankarna igen: Vad var det för blick frun hade haft? Givetvis var hon glad att det apatiska var utbytt mot något mer energifyllt, men hon såg så bestämd ut. Vad hade hon bestämt? Hon var på väg att ta en ny mun ur kaffekoppen när någon ropade inifrån huset: “Hallå, är det någon här?” Kanske det var Ester som var åter med polisen? Hon reste sig så snabbt att koppen välte.
John stod i den stora hallen. Han ropade. Nästan direkt hörde han snabba fotsteg och en kvinnoröst: “Ester, är det du?”
“Nej fröken. Det är jag, John Hanson, från begravningsbyrån.” Marie hade nu hunnit ut i hallen när hon svarade: “Oh förlåt, jag trodde att det var min kollega. Hon är i staden.”
John: “Jag förstår. Förlåt om jag frågar men du ser lite skärrad ut?
Marie svarade lite för snabbt: "Nej, allt är bra!.... Eller, det har varit en konstig dag…tid…jag menar natt”
John såg lite misstänksamt på den unga kvinnan: “Vad är det som pågår här egentligen? Vi blir tillkallade hit mitt i natten av en ohyfsad främling, min son står nere i källaren och gör i ordning något som verkligen inte är en gravsten och personalen ser minst sagt chockad ut. Är det dödsfallet eller något annat du är upprörd över?”
Marie bet igen. Hon visste mycket väl att familjens privata angelägenheter höll man tyst om. Men det gick inte att hålla det inombords, hon brast: “Förlåt, förlåt mig. Men du får inte tro något illa om familjen Thurneman!”
“Eh nä inte alls.” svarade John förvånat innan Marie fortsatte:” Herr Thurneman var en respektingivande och noggrann man men skötte man sina uppgifter korrekt så hade man inget att frukta. Vi trivdes alla här. Men sen dök Boris upp och Jonathan försvann och fru Thurneman… jag vet inte, allt vart så konstigt. Herr Thurneman förändrades. Han vart så tystlåten och disträ. Han lämnade knappt huset. Gick runt i morgonrocken dagarna i ända och hela tiden gick Boris bredvid med sin ormtunga. Fru Thurneman tyckte inte om Boris, hon sa det rakt ut. Men herr Thurneman försköt henne, de var så osams. Det var hemskt att se! En massa främmande män kom om nätterna och bar ner lådor i källaren. Herr Thurneman förbjöd oss att gå ner dit.”
Marie tystnade och föll i tankar en kort stund.
“Men det värsta är detta. Hela mitt liv har jag varit djupt troende. Min tro har varit min ledstjärna och stöttepelare i livets svårigheter. Men jag känner att detta hus nu bär på en onämnbar ondska som strider mot allt jag tror på. Något iakttar mig med förakt. Skuggor så djupa att knappt solens strålar kan jaga bort dem. Det känns som att denna svarthet hånar mig, det jagar mitt förstånd. Trädgården här utanför var tidigare välbesökt av fåglar, räv, hjort, kanin. Vi är ju på landet. Men nåt har skrämt dom härifrån. Skogen har tystnat, det är knappt man hör vinden blåsa. Herr Hanson, jag är rädd. Riktigt rädd!”

John visste inte vad han skulle tro men det var helt klart att den unga kvinnan kändes uppriktigt skrämd. Han ville bara ta med sin son härifrån men kvinnans vädjande blick fick honom att hejda sig. Han skulle precis fråga vad som hänt fru Thurneman när ytterdörren for upp.
Boris stod där med nattens mörker hängande över sig. “Stör jag?” frågade han med sammanbiten stämma. Han klev in i hallen och både Marie och John reagerade på mannens förändrade framtoning. Den kalla, återhållsamma aura han tidigare burit var nu bytt till något betydligt mer energiskt och och kusligt. Det bakåtkammade håret stod nu på ända och svett rann ner förbi den hårda blicken. John fnyste till: “Det är faktiskt dig jag söker. Jag vet inte vad som försiggår i detta hus men jag tänker inte godta denna behandling. Du tvingade ut oss hit mitt i natten och sen försvinner du bara utan att förklara dig. Vad du än har lurat i min son att knacka in i gravstenen där nere så lurar du inte mig. Jag känner igen en skojare när jag ser en.” Inte för en sekund vek han undan blicken när han sa detta. Men det gjorde inte mannen framför honom heller, om möjligt blev hans blick ännu hårdare.

Boris talade med en röst som inte stämde in på vad hans ansikte utstrålade.
“Jag antar att jag är en enkel man med komplicerade behov.”
Lugnt fortsatte han: “Får jag fråga dig en sak John? Är det ok att jag säger John?”
Johns puls hade gått upp men den lugna frågan fick honom att sansa sig smula. Han svarade: “För all del.”
Boris: “Var du måhända delaktig i kriget, John?”
John såg lite misstänkt på mannen innan han svarade kort: “Det var jag.”
Boris: “Jag trodde väl det. Får jag fråga vart du var stationerad?”
John gillade inte vart samtalet var på väg men svarade ändå: “Mestadels i Belgien. Flandern. Varför undrar du?”
Boris: “Ah skyttegravarna! Mänsklighetens innersta väsen koncentrerat på några kvadratkilometer. Då har du sett din del av död och misär. Död och kaos du var delaktig i. Har du nånsin önskat att få dina gärningar under kriget ogjorda?”
John surnade till igen: “Vad som hände under krigsåren tillhör det förgångna. Vi hade ett jobb att göra, det var vårt fokus. Jag tänker inte prata mer om saken med någon som jag antar inte var där.” Han kände att sin orm av blodiga minnen började ringla runt i bröstet.
Boris svarade med en antydan till leende: “Jag var där och lärde mig ingående fakta om liv och död. Tro mig, vad du än tror dig kunna om döden så är ditt kunnande vid ytan av en bråddjup ocean”.
John ilsknade till rejält: “Vad fan snackar du om?! Om du inte förklarar dig så ringer jag polisen!”
Boris ögon mörknade: “Jag behöver inte dig, jag behöver din son. Men skulle du ha släppt iväg honom själv mitt i natten? Jag lovar, så fort han är klar så kan ni båda dra åt helvete!”

Johns slag kom snabbt och omedelbart var han fylld med endorfiner och rädsla, precis som under kriget. Båda männen grymtade till. Boris svarade direkt genom att ta tag i Johns huvud med båda händerna och skalla honom över näsbenet. Samtidigt som John vacklade bakåt gick Marie framåt och attackerade Boris med slag. Som svar fick hon ett knytnävsslag mot ansiktet som tur var inte blev någon vidare träff. Hon stapplade bakåt med ringande öron. Världen gungade till i en sekund, sen satte hon fart genom hallen och ner genom korridoren.

Hon visste att hon var för svag för att ro på Boris men kanske Philip kunde? Marie kom med full fart runt ett hörn och sprang in i en ny korridor. Ilsket muttrade hon: “Den där jävla Boris!” Några dagar tidigare hade hon stått i köket när hon plötsligt känt en närvaro. Någon stod tätt bakom henne. Hon hann precis vända blicken innan Boris händer hårdhänt tog i henne. Hon hade skrikit och kämpat emot när hans händer letade sig in under hennes kjol. Det låg en kniv i diskhon som hon greppade och i blindo högg hon den bakåt. Kniven mötte motstånd och Boris frustrade till. Han greppade hennes hand och slog den hårt i diskbänken. Kniven skramlade ner i diskhon. Bladets topp var blodig. Han hade vänt runt henne för att slå när en röst avbröt tumultet: “Boris det räcker. Släpp henne!” Boris hade vänt sig om för att se Philp stå i dörröppningen. Han såg väldigt orolig ut när han sa: “Inte hon också.” Ett leende hade spridits i Boris ansikte: “Och vad ska du göra åt det, lilla gubbe?”
Philips svar kom snabbt: “Jag skjuter dig. Gå härifrån, nu direkt!” Boris leende bleknade långsamt när han insåg att Philip höll i ett vapen. Han stod tyst och funderade en stund innan han stormade ut. Marie var så tacksam men innan hon hann säga något hade även Philip försvunnit.
Slutligen var hon framme. Andfådd hon bankade hårt på butlerns dörr: “Philip, är du här!? Jag behöver din hjälp!” Hon vred på handtaget och dörren gled upp. “Phil….”
Där hängde han från en snara i taget. Kroppen var vänd från dörröppningen. Döden måste ha tagit honom nyligen för han gungade fortfarande lätt fram och tillbaka. Marie höll omedvetet andan, hon hade aldrig sett en död människa förut. Hon snörvlade till: “Åh Philip, vad har du gjort!” Försiktigt gick hon in i rummet, som att hon inte ville störa. När hon kom runt kroppen tittade hon upp. Marie grimaserade illa när hon såg Philips ansikte: den rödlila huden, den vita fragman, de blå läpparna, blodsprängda ögon. Hon vände bort blicken och såg en lapp på golvet under kroppen. Hon ville inte läsa den, vad som än stod så skulle hon bära med sig orden resten av sitt liv. Men kunde man ens förneka en människas sista ord? Hon tog upp lappen och läste: “Förlåt mig för mina fruktansvärda svagheter. Boris är djävulen. Stoppa honom!” Tyst stod hon där och stirrade på lappen. En enda liten tanke tog form: “Jag måste få ut fru Thurneman från huset.” Kroppen svarade och hon rusade ur rummet och sprang mot personalens trappa till övervåningen.

Boris släpade John uppför den långa trappan med lätthet. Johns huvud satt fast som i ett skruvstäd i Boris armar. Han fick in några slag i sin fiendes överkropp men de gav ingen verkan. Han skrek: “Släpp mig, för i helvete! Jag ska fan döda dig!” Mitt i hans kamp för att komma fri så kände han hur förvånad han var. Hela sitt liv hade han haft tungt kroppsarbete, lyft kroppar, kistor och gravsten. Han var en krigsveteran för guds skull. Men ändå hade han inget att sätta emot, mannens styrka var häpnadsväckande. Syrebristen fick det att blixtra i ögonen. Ormen i bröstet vred sig frenetiskt.
För ett kort ögonblick fick han syn på sin motståndares ansikte och det var då som skräcken begravde sig i hans bröst. Mannen han kämpade emot var tysken från skyttegraven. "Ja… jag …dödade dig! Det här h-h-händer inte", stammade han. Nu var de nästan uppe på trappavsatsen och paniken fick John att gny som ett litet barn: “Nej nej. Snälla släpp mig!”
Ett sista steg och de var uppe. Boris ställde John bryskt ner vid kanten och sa: “Nu, fall mot din död:” En hård knuff i brösten och John började sin ödesdigra färd. Han kände den hårda misshandeln mot trappan och hur ben bröts som torra kvistar. När han slog i stengolvet en våning ner svartnade världen en stund. Men han levde och på något sätt fick han viljan att bevisa det. Långsamt fick han in en armbåge under kroppen och började försiktigt pressa sig uppåt. Genast hördes steg i trappan. John tänkte bara på sin son i källaren. Händer slöt sig över skjortans tyg och drog upp honom. Den här gången var förnedringen total. Han var buren som en säck potatis, uppslängd på Boris axlar. Johns blod bildade mönster på Boris skjorta. Uppe på trappavsatsen var han åter förd till kanten. Hans ben bar inte så han var hängande i Boris stenhårda grepp. John mötte kort sin banemans iskalla ögon och tänkte: “Lucas.” Men inget hände. Istället blev han åter förvånad. Djupt inifrån Boris bröst bubblade det mest barnsliga fnitter upp och fick hela situationen att kännas absurd. Fnittret växte och snart skrattade han så han grät. “Din jävel” muttrade John torrt. Den här gången vart han slängd ner för trappan och när han slog i trappstegen knäcktes ryggraden och ena nackkotan splittrades. Döden var omedelbar. Kroppen stannade halvvägs ner i trappen och där fick den ligga till beskådan för rummets tavlors bistra miner. Boris skrattade och skrattade.


अंतर्दृष्टि: Insikten प्रतिरोध

Var det någon som skrattade? Hon måste ha hört fel. Marie stannade till utanför fru Thurnemans rum och lyssnade. Hon skakade på huvudet och öppnade dörren. När hon kommer in ser hon ett stearinljus som snabbt rör sig genom det dunkla rummet. Den tunna volang av spets som hängde framför de tunga gardinerna blev en snabb förrätt för den hungriga elden. Elden spred sig snabbt in i gardinerna och upp i taket. Marie stirrade hypnotiskt på infernot innan synapserna i hjärnan fick henne att reagera: “Fru Thurneman!” Men när hon vände blicken mot kvinnan så förstod hon inte vad hon såg. Frun stod med en flaska symaskinsolja som hon tömde över sin kropp. Innan Marie hann reagera så förde hon beslutsamt stearinljuset mot sin nattsärk.
Hon flammade upp som det begravningsbål det var. Med lätt förvånad blick stod hon först alldeles stilla. Sen vacklade hon till och föll baklänges in i gardinerna.
Gardinerna rasade ner och skickade ut en smärre explosion av gnistor och eld. Hettan och röken fick Marie att hostande backa ut ur rummet. Hon visste inte om hon skrek, scenariot var allt för vansinnigt att ta in. Med rök i lungorna viskade hon tårögt: “Jag måste ta mig ut.” Hon slängde igen dörren och började springa mot den stora trappan.


Några minuter senare stod Marie tyst och tittade ner på kroppen som låg i trappan. Den gråvita döden som hade sänts ut gled ljudlöst in i hallens övervåning. Dess moder vrålade segervisst när den åt sig genom rum efter rum. Hettan tycktes stiga för varje sekund.
Men Marie var bara kall inombords. Känslorna hon bar på fick henne att minnas barndomen i Belgien. Det glada och lätta livet med barndomsvänner och hennes föräldrar som var så stolta över sin dotter, inte enbart på grund av hennes prestationer utan bara för att just hon var deras dotter. Marie var bara tio år gammal när tysken gick över gränsen.
Hon hade försökt att förtränga minnena från krigsutbrottet men de var för evigt intatuerade i hennes själ.
Det var inte bara landet som invaderades utan även folkets personliga sfär av trygghet.
Allt det förvandlades till kaos och skräck. Och i det kaoset förlorade hon bägge föräldrarna. Ensam i en värld som brann var hon tvungen att fly tillsammans med en av grannfamiljerna några dörrar bort. Först tog de sig igenom Belgien på bästa sätt de förmådde, sedan på ett fraktfartyg över Engelska kanalen och in i England. Övergiven, hjälplös och förkrossad fick hon starta om sitt unga liv i ett främmande land hos en fosterfamilj. Det var exakt samma känslor som nu hade belägrat henne. Överallt: död.
Hon tänkte: “Ester borde vara tillbaka med polisen snart men jag stannar inte en sekund till, det klarar jag inte”. Hon rusade ner för trappan men gick försiktigt förbi kroppen för att sedan skynda sig ner. Ytterdörren var inte långt borta när en man skrek någonstans djup inne i huset. Marie stannade tvärt: “Vem var det som skrek?” Hon tog sakta några steg till mot dörren medan tankarna snurrade, "De var ju två män från begravningsbyrån, var det den andra som skrek?” Vem som låg bakom all terror behövde hon inte fundera länge på: “Den där jävla Boris, hade han attackerat den unge mannen nu?” Vad skulle hon göra? Så vitt hon visste så var hon ensam i huset, förutom vad som nu hände i källaren. Hennes blick fastnade på ena väggen och hon visste. Hon ville bara fly men skulle hon kunna leva med sig själv om hon gjorde det? Motvilligt sprang hon fram och drog åt sig en sabel som hängde på väggen. Var detta en utmaning att visa sitt mänskliga värde och försöka fördriva ondskan? Kanske ett sätt att hedra sina föräldrars minne? Några djupa andetag och sen gick hon mot trappan som ledde ner i huset.


प्रकाश: Ljuset कयामत का दिन


Dörren for plötsligt upp. Lucas fick ur sig ett kort “Ah!” Boris kom in i all hast.
“Unge herr Hanson, jag pratade precis med din far. Han beslutade sig för att återvända till staden för att fortsätta förberedelserna inför begravningen. Jag skulle meddela att han förväntar sig att du tar arbetet på största allvar.”
“Va har han åkt? Lämnade han mig här själv?” svarade Lucas förvånat.
Boris: “Du är väl vuxen nog att klara dig själv på egen hand? Tvivlar du på dig själv?”
Lucas svarade försiktigt: “Nä men..”
Boris lät sträng: “Du känner att han gör det?”
Lucas svarade inte på frågan: “Han kunde väl kommit och sagt själv att han åker”
Ett snabbt, hårt svar: “Du behöver ingen utom dig själv. Var inte så svag!”
Lucas ryckte till. Vad skulle han svara på det?
"Eh, gravstenen är klar. Det gick fortare än jag trodde.” Boris vände blicken mot stenen och nickade gillande.
“Jag är rädd att jag har fört dig bakom ljuset, Lucas. För att slutföra mitt arbete så behövde jag ett altare, inte en gravsten. Och det är det som du har hjälpt mig med.
Lucas fattade inte vad han pratade om. Ett altare? För vad då? Han började bli rädd på allvar. “Eh jaha? Jag lägger mig inte i vad stenen är till för så länge du är nöjd. Men det var fina verktyg jag fick låna.”
Boris svarade med ett flin: “Vill du se mitt verktyg?” Han drog fram sin kniv från ryggslutet.
“Det här är en indisk khukuri-kniv. Den har löst många problem för mig:”
Han höjde kniven långsamt över huvudet och Lucas skrek. Ett hårt hugg och Boris begravde kniven i Lucas hals. Blod sprutade en krigsmålning i Boris ansikte. Med kniven som handtag drog han den döende mannen mot altarstenen och lät blodet rinna över symbolerna.
Med ett ryck fick han loss kniven och Lucas föll på det kladdiga golvet. Han rörde sig ett ögonblick innan han föll i den eviga sömnen.
Boris tog ett djupt andetag och drog fingrarna genom håret. Han lämnade rummet och gick stilla korridoren ner och öppnade dörren. I det svagt upplysta rummet gick han fram och tittade ner på Frances Thurneman. Det var nära nu. En kvinna skrek i ett angränsande rum. Han lyfte upp kroppen och gick lugnt tillbaka. Marie satt på golvet bredvid Lucas och grät. En sabel låg på golvet.
Boris slängde nonchalant kroppen på ett bord framför spisen. Dunsen fick Marie att vakna till. När hon blickade upp mot sin nemesis blixtrade det till av aggressivitet och hat.
Raseriet fick henne att slita tag i sabeln och vigt komma upp på benen. Hon vrålade: “Dö, din jävel!” Hon gjorde ett utfall men Boris bara greppade tag i det vassa bladet med ena handen. Blodet började genast rinna ut ur handen och ner på underarmen men han verkade inte känna någon smärta. Istället drog han åter fram sin kniv och högg. Marie hann vrida kroppen något men kniven trängde in och fastnade precis under skulderbladet. Hon hostade till och släppte ut ett dovt jämmer. Sabeln föll i golvet och världen snurrade till. Marie stapplade bakåt och fick sen ett hårt slag över munnen. Boris suckade: “Jag har inte tid med det här.” Han knuffade omkull den chockade kvinnan och ställde sig framför det nedblodade altaret. Han tog av sig bar på överkroppen, det brända såret på bröstet var ilsket mörkrött. Det var tyst ett tag. Sen höjde han armarna över huvudet och med stängda ögon viskade han något. Nu måste allt gå rätt, minsta detalj var avgörande. Han öppnade ögonen och lade sedan händerna på stenens skrovliga yta.

Marie försökte resa på sig men hon var helt paralyserad av smärta. Både munnen och skuldran blödde ymnigt. Hon kom med ett skrik upp i en sittande ställning. Boris drog ett djup andetag innan han började tala med hög röst. Språket var underligt och lät som en blandning av fornnordiska, arabiska och något orientaliskt tungomål. Spänningen låg tät i rummet och förutom Boris rabblande så var det knäpptyst.
Sen hände något. Marie trodde knappt sina ögon men i brist på en bättre förklaring så sög stenen upp blodet, den släckte sin törst. Ett dovt basljud la sig som en matta över rummet. Boris tänkte kort “nu börjar det” innan han ökade takten på sitt mässande.
En tunn, grumlig hinna av något pärlemor-skimrande trängde upp ur sten altarets nedslipade yta. Det bredde ut sig och fyllde cirkeln samtidigt som en vidrig stank spred sig.

Likt en uppretad reptils andetag, ljöd ett djup och skorrande eko djup nere i den glansiga ytan. Något farligt hade anlänt. Boris anade det men fortsatte ändå. Marie pressade sig förskräckt in i ena hörnet av rummet. Hon ville inte se, men blicken fastnade ändå på skådespelet. Boris skrek allt snabbare ut sina ramsor men i sin extas så hörde han inte ett annat mantra som viskades fram ur skuggorna bredvid öppna spisen.
Tunna pelare av rök steg sakta upp ur altarstenen innan en kraftig ljusstråle slog upp ur ytan och träffade Boris rätt i ansiktet. Han drog en djup inandning och spände kroppen. Sakta vreds hans läppar till ett varggrin. Han var i total extas. Äntligen hade ett liv av sökande nått sitt mål. Han var nu en del av något okänt och kraftfullt. En skapare av liv och död.
Han kände att en erektion växte sig starkt tillsammans med en enorm upphetsning. Ingen kvinna han hade varit med kunde jämföras med detta, varken de frivilliga eller de som kämpat emot. Han skulle säkert nått klimax om inte musklerna i nacken börjat sticka våldsamt. Axlarna vandrade upp till öronen och en våldsam kramp spred sig i kroppen. Marie såg hur mannen liksom skrynklades ihop. Boris var inte länge upphetsad, han var rädd.

Luften i rummet hade blivit tät och fuktig som i en djungel.
De djupa andetagen i stenen blev allt högre och allt våldsammare. Boris hostade upp något svart som fräste till när det träffade golvet. Det kändes som om något kröp omkring i hans inre, något som ville komma ut. Trots det bländade skenet så var det mörker han såg.
Ett mörker som åt sig in i celler, ett mörker som släckte allt ljus. Luften i rummet fick liv och började röra på sig och svepa med sig damm och skräp.

Snart började inredningen att vältas omkull och Marie såg hur vågor och virvlar började gunga i altaren som ett hypnotiskt hav. Något som kändes som en jättes steg fick huset att skakas om med jämna mellanrum. Väggar och golv gav ifrån sig ett gnällande klagomål. Ljusstrålen brände fast i Boris medvetande och sökte igenom alla hans tankar och minnen. Den sökte efter svar om vem som stört dess vila. Boris försökte vända bort blicken men det var en omöjlighet. Inte ens ett skrik fick han fram, ansikten förblev en groteskt grimas. Till sist när ljuset inte fann något av intresse trängde den sig ut genom hans bakhuvud och lyste med full styrka upp väggen bakom. Skallen var fortfarande kompakt men ljuset hade på något sätt letat sig igenom ändå. Boris lämnade jordelivet endast för att återfödas i den mörkaste av mardrömmar. Hans tomma, livlösa kropp förblev hängandes i strålens oförlåtande ljus medan rummet omkring rämnade.
Vätskan kokade över stenens kant och spreds sig hastigt över golvet. Maries paralysering bröts när sörjan nästan var framme vid henne. Hennes kropp fick liv och överlevnadsinstinkten fick henne att mödosamt resa på sig och sakta röra sig mot dörröppningen.
Men för att göra det var hon tvungen att korsa ljusstrålen och när hon gjorde det så såg hon kort mörkret och kaoset som låg i en väldigt nära framtid. Hon snubblade över Lucas bloddränkta, livlösa kropp men kom upp på benen och skyndade sig så fort hon kunde ut och uppför trappen. Bakom henne hade Lucas börjat att blinka med ögonen. Skuggor börjat röra på sig i portalen som nu täckte större delen av golvet. En krokförsedd rostig kätting slog upp och fastnade i taket. Sedan en till som begravde kroken i Boris kalla kött. Francis Thurneman drog ett rossligt andetag men fick en krok genom ansiktet och vart neddragen i portalen med våldsam kraft.
Skuggorna klättrade långsamt upp och lämnade sin mörka dimension.

Marie blöder och kroppen känns tung av smärta och chock. Tankar och känslor var ett sammelsurium. Hon kan inte tro vad hon precis har sett, hjärnan vägrar acceptera. Hon tar sig genom rum som är hinderbanor av välta möbler och spruckna golv och väggar. Hon virvlar ut i stora hallen. Hon vänder upp blicken och hela övervåningen är övertänd. Mitt i trappen står begravningsentreprenör John Hanson med huvudet hängandes mot ena axeln.
Med en grötig och förvirrad röst säger John: “Fröken, kan du hjälpa… jag…jag vet inte…
En obskyr tanke slår Marie: “Har han glömt hur en trapp fungerar?”
Sekunden efter faller hela trappen ihop med ett brak. Marie snubblar bakåt och faller till marken. Hennes sinnen kokar: “Vansinnet tar mig, galenskapen äter mig inifrån!" Hon kommer på benen och raglar ut genom ytterdörren. Utanför brinner världen. Det är inte bara herrgårdens källare som spyr ur sig monstruösa vanskapelser. På flera ställen i det öppna landskapet syns stora kratrar som föder skuggor ur jordens inre. När skuggorna hasar förbi det som brinner syns groteska detaljer i dess deformerade kroppar.

Marie blir plötsligt väldigt trött. Med ynklig stämma pep hon: “Jag ska bara sätta mig en stund och vila. Jag är så trött. Men sen ska jag förbereda frukosten." Hon sjunker ihop på marken och fäster blicken på en vacker, vacker blomma.
När fängelseporten till Marie Dubois förstånd långsamt stängs ljuder ett stridsrop för underjordens oheliga arméer. Vanvettets tid var här.



स्वीकारोक्ति


Bekännelser: F. Thurnemans

Första gången jag träffade denna vedervärdiga människa var på en vänförening mellan Nazi-Tyskland och brittiska sympatisörer. Jag har noga följt utvecklingen i Tyskland efter Weimarrepublikens fall och jag anser att herr Hitler driver framtidens politik. Den är rättfram, saklig och skoningslös och det är vad som behövs för att driva bort kommunismen och den judiska konspirationen. Affärsmannen i mig tänkte förstås steget längre. Vid en ny eventuell storkonflikt gäller det att noggrant välja sida och Tysklands krigsmaskin verkar ostoppbar. Både innan, under och efter krig behövs industri för underhåll och uppbyggnad. Thurneman industri och entreprenad skulle vara ett självklart val för den tyska staten, om eller när det sker. Men dessvärre sträcker sig inte mitt kontaktnät över Engelska kanalen. Så det kanske inte var så konstigt att denna man väckte mitt intresse.
Men en kväll var han där, Boris. Han kom fram och presenterade sig och jag märkte direkt att han kom från en helt annan bakgrund från oss andra. Han försökte föra sig som en nobel man men det fanns något förhärdat och vilt som sipprade fram. I efterhand så vet jag inte om han specifikt valde ut mig av alla som var där men jag misstänker att jag var en planerad måltavla på grund av mina rikedomar och min status.

Det dröjde bara några dagar innan han avslöjade att han hade kontakter i den innersta kretsen i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet. Som bevis hade han fotografier där han figurerade med ett flertal välkända ansikten, dock inte med fuhrern. Mer speciellt så påstod han sig ha extra bra kontakt med herr Himmler. Ofta hade han besökt dennes slott i Wewelsburg där de hade djupa konversationer om ockultism och gamla ideologier. Herr Himmler var tydligen väldigt intresserad av det okända och Boris visade sig ha mycket ingående kunskap i magi och uråldrig religion. Hans bildning i dessa kunskaper hade gett honom förmåner och dessa hade han utnyttjat. Boris närmast skröt om hur han rest med en tysk expiration till Island för att söka efter det mytomspunna landområdet Ultima Thule och det ariska ursprunget. Att resan varit en besvikelse viftade han bort med ursäkter.
Även om hans kontaktnät verkade legitimt så var jag så klart desto mer skeptisk till hans påstådda magiska kunskaper.
Han märkte givetvis detta så han ville ge mig en demonstration. Självsäkert bad han mig att namnge någon konkurrent och fiende som jag eventuellt kunde ha inom affärsvärlden. Något undrande så berättade jag om herr Rosenstein som under flertalet år satt käppar i hjulet för ett antal affärsuppgörelser. Boris frågade om jag hade något personligt föremål från herr Rosenstein. Jag sa att något sådan har jag inte. Men sen kom jag på att han hade glömt sitt cigarettetui på mitt kontor när han några veckor innan hade stormat ut efter vår senaste konfrontation. Jag gav etuiet till Boris som sa: “Jag tar hand om det här. Det finns formler för sådant”.
Dagar senare fick jag höra att herr Rosenstein blivit tvångsintagen på mentalsjukhus. Han hade fått en psykos där han försökt bita av sina egna fingrar. Tydligen hade han lyckats med två av dem. Efter det hyste jag inga tveksamheter om vilken enorm tillgång en vänskap med Boris var.



När jag frågade om vart han fått dessa kunskaper så berättade han om sin uppväxt med sin far på en militärförläggning i Indien.
Av någon anledning hade han som barn rymt hemifrån och levt i slummen bland de utstötta och sjuka. Han hade rört sig bland yogis, schamaner och kriminella. Som tonåring hade han rest i de norra delarna av Indien och letat upp kvarlevande medlemmar i den upplösta stryparsekten Thagger, dom som dyrkade dödsgudinnan Kali. Där hade han på något sätt nästlat sig in och blivit kvar i nästan två år.
Sekten hade mördat och rånat hundratusentals människor under ett stort antal år tidigare i historien. Men hur han lämnat Indien och sedan fått sina kontakter med nazisterna ville han inte riktigt berätta. Om detta förblev han undvikande i sina svar.
Jag antar att jag var uttråkad på mitt liv för jag kände mig levande för första gången på länge när jag umgicks med Boris. Snart ledde han samtalen ner i en mörk väg till underjorden. Han guidade mig i esoteriska läror och beställde dyra exemplar av extremt svåråtkomliga skrifter som berörde svartkonst och urgamla ritualer och ceremonier. Självklart så låtsades jag förstå vad som stod i dessa texter men Boris läste dom med brinnande intresse.
Denna värld jag fördes in i var till en början något nytt och spännande men jag betedde mig som ett barn som petar på en orm med en pinne. Snart ringlade ormen upp för pinnen och högg ett giftigt bett.
Och så, en mörk och kulen kväll, så avslöjade han sin plan. Att han var besatt av döden hade jag förstått tidigt men aldrig hade jag kunnat förutse han diaboliska idéer. Han sa: “Döden är lätt att bemästra. Det är närmast banalt. Pressa avtryckaren eller tryck in den spetsiga änden. Ett barn kan göra det. Men tänk då om du kan göra det motsatta. Skapa liv ur död och göra om det förgångna." Hans livslånga dröm var att återuppliva en avliden människa. Han sa att om han lyckades med det så skulle inga krig kunna förloras. I efterhand så vet jag faktiskt inte om han syftade på nazisterna. Känslan att mannen endast brydde sig om sin egen vinning var stark. Nu fylls jag av en sån avsky att jag knappt klarar av att skriva. Men då hade jag känt en förundran som övergått till iver. Om jag visste då vilket förkrossande pris det skulle kosta mig! Boris sa att den kunskap och de läror han förkovrat i den litteratur som jag betalat en förmögenhet för, var nu tillräckliga för ett första experiment.

Nästa del är oerhört svår att skriva ner för mina skuldkänslor är nästan omänskliga. Vi behövde ett försöksdjur och Boris valde min unge butler Jonathan. Jag motsatte mig det genast, varför mörda någon så ung och ambitiös människa som dessutom var min butler? Varför inte lura hit någon av stadens lägre stående varelser? Vem skulle sakna någon kriminell, prostituerad eller rännstensunge? Men Boris förklarade att den magiska kraften vart så mycket större om det fanns personliga band.
Han sa: “Vi måste omfamna kaoset. Det frigör oerhörda energier”. Jag var så svag och lät mig övertalas. För att göra planen än mer djävulsk så ville han få gamle Philip att göra det åt oss. Jag vet verkligen inte hur han fått tag i informationen och fotografierna men Boris visste att Philip gillade pojkar. Väldigt unga pojkar. Jag äcklades åt bilderna jag fick se och började hata Philip innerligt.
En kväll senare skulle allt ske. Jag hade bett de båda att komma ner till mitt laboratorium vid ett bestämt klockslag på kvällen. Boris och jag väntade otåligt men slutligen så knackade det på dörren. Vad som hände sedan är något diffust för det var högst chockerande. Men mina minnesbilder berättar om Boris som säger till Philip att han vet om hans vidriga handlingar, att fotografier som kommer skickas till hans familj om han inte omedelbart dräper Jonathan.
Den unge mannen som med en förvåning som växer till panik, han försöker öppna dörren och fly. Boris som skriker “ta hammaren på bordet och döda honom”, om och om igen. Tumult och kaos. Philip som tar hammaren i vild desperation och slår, slår, slår.

Efteråt sitter Philip på golvet och gråter men Boris är obarmhärtig och kör ut honom ur rummet. Hans mål och mening går före allt. Han lägger den döda kroppen på bordet framför den öppna spisen, Jag står som förstenad över vad som har hänt, över min egen skuld som gjort mig till en mördare. Varför försökte jag inte stoppa det som skedde!?
Boris börjar med sin ritual och mässar högt ett rabblande som jag inte förstår. Detta pågår i säkert tio minuter innan svarta strimmor av rök börjar resa sig från den döde.
Kanske mitt minne spelar mig ett spratt men jag svär på att kroppen försvann i svart, kompakt rök och att jag såg Jonathans ansikte i plågor, därinne i det mörka. Denna rök sögs in i skuggorna bredvid skuggorna vid spisen med ett dån. Jonathans kropp var försvunnen!
Efter detta misslyckande pratade inte Boris med mig på en vecka.
Jag har funderat mycket på varför Boris inte dödade Jonathan själv, han är ju kapabel att göra det. Det enda svar jag kan komma på är att han ville underhålla sin perversa, sociopatiska sida. En galnings teaterföreställning.

Min livs största sorg är att min älskade hustru föll offer för detta vansinne. Jag skulle ge mitt liv för att få det ogjort. Av någon okänd anledning så kom hon ner i källaren en morgon för att prata med mig. Jag satt i mitt kontor i källaren när jag hörde henne skrika. Jag följde skriken in i mitt laboratorium och där reste sig en enorm svart skapelse över min arma hustru som var alldeles från vettet. Skuggan gjorde ett utfall innan den plötsligt försvann. Min hustru trängde sig förbi mig och sprang skrikande ut ur rummet. Sedan dess har hon varit oförmögen att ens uttala ett ord. Oh, den olycka jag lagt på min familj! Tacka gudarna att barnen är vid sina skolor i Amerika!
Med det var inte slut där. Boris sökte upp mig med galen blick en tid senare. Han hade nu förstått som som gått fel med Jonathan. Det behövdes ett altare med kraftfulla symboler inristade i stenen. Han hade kontaktat någon i Egypten som skulle tillverka denna sten. Mardrömmen började om. När jag sa att jag inte ville bli inblandad och att jag skulle kontakta polis om han inte gav sig av så hotade han att avslöja mitt eget deltagande i mordet på Jonathan. Nu fasar jag för mitt liv och…”

Boris stod tyst i dörröppningen och såg på Francis när han skrev. Förbittringen han bar på förgiftade hela hans väsen. Så länge han kunde minnas hade människor i hans närvaro ljugit, bedragit och övergett honom. Hans fars misshandel hade drivit honom från hemmet och in i gatugängens stenhårda pennalism. Enda sättet att överleva hade varit att slå tillbaka än hårdare tills hans status långsamt steg. Även nazisterna, med sin ofantliga fanatism, hade prövat honom till bristningsgränsen innan de helt sonika uteslöt och fördrev honom på grund av hans "oförlåtande ideal”. Dom av alla! Och nu hotade Thurneman att svika honom och gå till polisen.
Det var endast hans bröder i Thagger-sekten som hade accepterat honom för den han var. Dom som lärt honom allt om manipulation, magisk vetenskap och dödandets kraftfulla och frigörande energier.
När han nu smög in i rummet hade han lindat den röda sidenscarfen runt sina händer till en snara. Boris tänkte: “Jag är döden i mänsklig form. Undergångens representant på jorden. Snart är jag även livets och ljusets fanbärare. Men världen ska få lida för Thurnemans misstag.”




कहानी का अंंत

Jimmy Norén

Om du tycker att mina texter är som en gammal b-skräckfilm från 60-talet så har jag lyckats.
Jimmy Norén är medlem sedan 2024 Jimmy Norén har 2 publicerade verk