Tiden

Tiden

Klockan är tio i två. Kaffet puttrar på spisen. Jästbrödssmörgåsarna med smör och en nästan genomskinlig ostskiva på varje är redan i kaffekorgen. Termosen fylls med hett kaffe. En skvätt mjölk i den lilla glasflaskan. Sockerbitar i den lilla glasburken. Koppar och skedar.
Svetten lackar på människorna som sätter hö på stör. Kaffepausen är efterlängtad. Alla sätter sig på den medhavda, luggslitna rutiga filten. De vassa avslagna grässtråna söker sig på sina ställen upp genom filten och någon flyttar sig lite irriterat längre åt andra hållet. Solen gassar, insekterna surrar och ingen anar molnen bakom trädtopparna.

Den lilla flickan dansar lyckligt runt bland alla dem är hennes trygghet i tillvaron. När hon blir trött sätter hon sig ner intill morfar, som dricker sitt kaffe och doftar hö och svett. Hon skuttar vidare till sin moster, som är hennes bästa vän och bara tretton år äldre än flickan. Tillsammans brukar de sjunga, spela, skratta och skoja. Nu är mostern lite butter, för hon skulle mycket hellre sitta uppe i sitt vindsrum och läsa Mitt livs novell och Min värld i stället för att svettas på höängen, men när den lilla flickan kommer och trycker sig intill henne skiner hon ändå upp. Flickan fortsätter till sin mamma, som sitter och tuggar på ett grässtrå och drömmer sig bort. Ingen vet vart. Flickans pappa är inte med på höängen i år. Han har lämnat mamman och flickan och startat ett nytt liv någon annanstans. Mormor i sin randiga klänning med knäppning fram och sitt huckle på huvudet ser sträng och bekymrad ut. Ingen vet vad som rör sig i hennes huvud. Kanske drömmer även hon sig bort.

Några år senare mitt i den kallaste vintern får flickans mamma ett telefonsamtal tidigt på morgonen. Flickan anar genast att något riktigt, riktigt hemskt har hänt. Mamman talar lågmält i telefonen och låter ledsen på rösten. Mormor är död. Flickan bestämmer sig genast för att göra ett tillägg till sin aftonbön. Snälla Gud, låt ingen i min familj dö! Och så räknar hon upp alla namn.

Ännu några år senare. Det är höst. September. Flickan drabbas av den hemska insikten att tillägget till aftonbönen inte hjälper. Hennes älskade mosterkompis finns inte mer! Bara 23 år gammal är hon död i cancer. Flickan går ute med sin hundvalp på morgnarna och mässar ändå bönen om och om igen. Snälla Gud, låt ingen i min familj någonsin dö. Och så räknar hon upp namnen. Ett mindre nu.

Jul många år senare då flickan redan är vuxen. Hennes älskade morfar är blek och orkeslös, ligger i kammaren och följer ännu med allt vad som händer runt omkring honom. Ända till natten till dagen efter julannandagen när han inte orkar mer, utan drar sin sista suck i sängen i sin vindskammare. Flickan som nu är vuxen får följa med honom under natten, blir avlöst och när hon vaknar är han borta.
På begravningen gråter inte flickan.
Senare på sommaren kommer tårarna. Det är när hon går till sjöboden dit morfar aldrig mer kommer att gå med pipskaftet i munnen för att lägga och ta upp näten.
Trettio år senare sitter flickan i morfars gungstol och tittar ut över nejden. En fågel flyger högt uppe på himlen och en hel kör av fåglar hörs kvittra genom det öppna fönstret. Solen skiner in i rummet, fastän det är sent om kvällen, för det är veckan innan midsommar.
Flickan lägger sig i den nya bäddsoffan, som står i hörnet där morfar hade sin säng.
Fåglarna kvittrar och tiden står stilla en stund.
Sedan går livet vidare.

Monica Johansson

Jag har alltid gillat att skriva och skrev en del när jag var yngre. Nu vill jag gärna ta upp skrivandet igen.
Monica Johansson är medlem sedan 2019 Monica Johansson har 1 publicerade verk