Tidens promenad

Jag tittade ut genom fönstret, det såg ut att vara ganska kallt ute idag och man kunde se på träden att det blåste en del, men det var nästan klarblå himmel och idag var det en bra dag. Det var Lördag och idag skulle jag åka och kolla på derbyt med pappa. Han var inte hemma än, han var tvungen att åka iväg och hjälpa sin bror att sätta upp en ställning som de skulle behöva när de skulle måla om min farbrors nya hus. Men pappa hade lovat att han skulle vara hemma till kl. 12, matchen började nämligen kl. 14. Så då var det säkert att vi skulle hinna. Jag visste inte vad jag skulle göra, klockan var bara 10.24, det var över en och en halv timme kvar tills pappa skulle köra upp på garageinfarten. Jag undrade var Morris var någonstans, jag hade inte sett honom sedan han smet ut med pappa efter frukosten, han var väl ute, tänkte jag. Fast han kunde ju vara inne för köksfönstret stod på glänt, det hade blivit väldigt osigt i köket efter att vi stekt ägg och bacon i morse. Jag gick in till vardagsrummet. Jag satte mig i soffan och tryckte på fjärrkontrollen, jag började med kanal ett, det var någon politisk debatt. Jag fortsatte med kanal två, kanal tre, fortfarande inget kul. Men när jag tryckte på kanal fyra så visades något naturprogram, det såg spännande ut. Det var om djur i Afrika och det var någon man med brittisk accent som hela tiden berättade vad som hände. Just nu handlade programmet om geparden, jag tyckte det var ett jätte fascinerande djur för de kunde springa så snabbt. Jag tyckte också om att springa, jag var med i skolans friidrottslag och förra året hade jag kommit på andra plats i Fantomenloppet. Jag tänkte att om en gepard skulle vara med i Fantomenloppet så skulle nog den vinna. Jag ryckte till helt plötsligt, men lugnade snabbt ner mig när jag insåg att det var Morris och inte en gepard som hade hoppat upp i soffan bredvid mig. Jag hade varit så inne i programmet att jag inte märkt att han hoppat upp i soffan och satt sig precis intill mig. Jag tyckte om Morris, han var grå, svart och brunrandig. Jag tyckte han såg ut som någon form av kamouflageväst som militärer har. Jag började klia honom bakom öronen för jag visste att han tyckte om det, han kisade med ögonen och började spinna. Jag tittade på klockan som hängde på väggen, den visade 11.01, ungefär en timme tills pappa skulle komma. Jag hade tröttnat på att kolla på tv, naturprogrammet hade slutat och nu var det någon konstig tv-serie som jag inte kände igen. Jag beslutade mig för att spela ett dataspel så att den sista timmen skulle gå fortare, jag gick in till mitt rum och slog på datorn. Usch vad dammig den var, fast jag dammar av den en annan dag. Jag valde bland spelen, det var inte lätt, det fanns många bra spel. Jag valde Fifa, jag skulle vara Barcelona och vi skulle spela mot Real Madrid. Spanska ligan var min favoritliga. Jag var torr i munnen, jag sprang ner till köket för att hämta något att dricka. Jag tittade i kylen och såg att det fanns läsk, just ja det är ju lördag tänkte jag. Jag tog en Loranga och sprang upp till datorn igen. Efter en tids intensivt spelande så hör jag att ytterdörren öppnas, är den redan 12 ,tänkte jag.
- Hallå, skriker jag högt.
- Det är bara jag, svarar pappa.
Jag sparar spelet och springer ner till pappa. Är den redan tolv ,frågor jag, men ser samtidigt på hallklockan att det bara är 11.42. Nej men vi blev klara tidigare än väntat, berättar pappa. Han undrar om jag är hungrig. Jag svarar att jag inte är särskilt hungrig och då säger pappa att om vi blir hungriga sen så kan han köpa korv med bröd till oss på fotbollsstadion. Yes, tänker jag, den varmkorven är skit god! Jag har återgått till datorspelet, det gick så bra så jag var tvungen att spela lite till. Pappa ropar och säger att vi bör göra oss redo, jag kollar på klockan och den är 12.23.
Klockan 12.37 lämnar vi lägenheten och går mot bussen. Pappa har sagt att det är viktigt att åka i god tid så att man får en bra plats på läktaren.
Vi lyckades hitta två säten som var lediga bredvid varandra så att vi kunde sitta ihop på bussen. Det var ganska mycket folk, jag tittade runt och såg att flera män hade samma supportertröjor som pappa och jag. Vårat lag var tvunget att vinna idag om de skulle ha chans att gå vidare till slutspelet. Jag tyckte det var mysigt att åka buss, speciellt till en match med pappa. Han satt alltid och berättade historier om legendariska matcher och hur det var att spela fotboll på hans tid. De hade helt andra kläder då, inte alls som idag, det har jag sett på flera foton. Vi är ungefär halvvägs till stadion och jag tittar ut genom fönstret för att se om vi möter några snygga bilar. Vad konstigt, tänker jag. Vi är mitt i stan, men några bilar syns inte till, inte någonstans. Jag tänker att ibland är det väl ett mindre antal bilar och ibland mer och ignorerar saken. Jag får helt enkelt titta på några medpassagerare istället.
Jag spejar, men var är alla som satt på bussen, alla supportrar, det äldre paret som satt längst fram i bussen, och var tog mamman med barnvagnen vägen, tänker jag. Har vi missat att kliva av, tänker jag. Jag tittar mot pappa.
- Vart tog alla i bussen vägen pappa, frågar jag.
- Visst hade vi kul på alla de matcherna vi gick på, säger han.
I samma ögonblick kör bussen rakt in i en lyktstolpe och det bara smäller till. Det mörknar för ögonen.
När jag vaknar upp mår jag bra, annorlunda, men fortfarande bra. Jag ligger på en soffa i vad som ser ut som ett vardagsrum och jag har röster utifrån köket.
Gå och väck pappa nu, han har sovit i över en timme, säger en mjuk kvinnoröst.
In i rummet springer en ung kille och ropar och stojar.
- Pappa! Vakna nu! Vi ska ju till matchen!

Philip Teller

Tycker om att skriva det mesta, mestadels blir det romaner, noveller och sångtexter.
Philip Teller är medlem sedan 2015 Philip Teller har 2 publicerade verk