Tigerhaj

Denna berättelse handlar om fångsten av en av dom största tigerhajar som fångats och dessutom med handlina.
Under åren 75 till 78 så var jag verksam som havsfiskare i landet The Gambia. Jag började med en Storö 34 och ägare var Bore Line i Stockholm och det var första säsongen. Det var då jag lärde mig att fiska och i början blev det inte så mycket. Däremot så läste jag mycket om vad det kunde finnas för fisk. Även ständiga besök hos lokala fiskefolk och marknader var jag tvungen att göra. Namnen på fiskarna var en blandning av engelska och stamspråk. I regel så blev namnet på fisken hur den såg ut och det tyckte jag var vettigt. En och annan haj kunde man se men då av mycket ringa storlek. Jag tyckte att det borde finnas mer haj men tydligen hade ingen utrustning som kunde fånga dom stora. Det hade varit Game fishing där innan men det var inget att orda om. Minh första resa med turister gick i nervositetens tecken. Jag berättade om alla fiskar som fanns i havet och då i flodmynningen. Hur stora och farliga dom var. Turisterna tittade förskräckt på mig när jag drog dom vildaste historierna om fångster. Jag hade en besättningsman med mig som kunde fiska på det vanliga sättet man gjorde i Gambia. Det var en handlina på en vinda med en grov nylonlina samt ett sänke med tafs. Vi hade även riktiga havsfiskespön ombord med rullar ifrån svängsta och dessa fiskade på samma sätt som handlinorna. Betet lades nere vid botten och sedan väntade man och under tiden kunde en drink intas och även mat gjordes ombord. Ofta var det friterad fisk ifrån fångsten dagen innan och detta ihop med lök och red rice. Först friterades fisken i oljan sedan åkte löken i och slutligen vatten och ris. Rödpeppar var grunden och den var röd och mycket het. Sagolikt god mat men man kunde förnimma att tänderna frättes sönder sakta men säkert. Turister hävdade att man gjorde stark mat för att öka omsättningen i baren. Vet ej om det var sant men hade vi surkart ombord så slängde kocken Alfred alltid i lite extra peppar. Själv hade han nog inga smaklökar kvar och dessutom var han en bandit i grund och botten. Det var många som var småtjuvar på den tiden i det fattiga landet Gambia. Se min berättelse om geten som fick åka Honda!
Första resan var på gång och jag var mycket nyfiken på vilka bjässar vi skulle få upp. Jag frågade Alfred var bästa fiskeplatsen låg. Han ryckte på axlarna och pekade mot havet. Han liksom dom flesta turister trodde att jättarna simmade till havs men så är inte fallet kom jag på ett år senare.
Första förmiddagen gick i solsken och lite drinkar samt kontroll av beten. Jag undra tyst för mig själv om det fanns någon fisk. Jag var tvungen att säga något för alla klagade på att det inte nappade. Mitt svar var att måne och tidvatten påverkar fisket men platsen spelade ingen roll. Nu efteråt när jag blivit en expert på fisket där så kan jag säga att dom första sakerna var rätt men var är mycket viktigt för resultatet.
Eftermiddagen kom och det enda vi fångat var en liten Ladyfish som var av samma storlek som betet. Folk var ändå glada för vädret var fint och en dam sade att det inte gjorde något för dom hade inte velat få upp alla dessa farliga saker jag berättat om. Alfred som var Gambian hade heller inte hört om farligheterna som fanns. Fast jag hade läst om dessa och författaren var i Amazonas då han skrev men vatten som vatten tyckte jag.
Tiden gick och lite fisk började det bli och ibland kunde en och annan av hyfsad storlek dras ombord. Det är så att i dessa vatten och i flodmynningar så finns det massor av föda för storleken större. En vanlig Ladyfish kunde bli två meter och även Barracudor kunde uppnå den storleken. Många sorter fanns det också och jag började göra anteckningar över fångstplatser samt strömmar och månen. Månen är den saken som påverkar jorden på många sätt som vi kanske inte förstår riktigt. Ett mönster började ta form i min bok och resultaten ökade hela tiden. En dag fick jag min första tigerhaj. Fångad på ett ABU spö med en 10000 rulle. Hajen var två meter lång. Vilken fest det blev ombord och då förstod jag att det var haj folk ville se. Stor uppståndelse vid hemkomsten och jag skickade hajen med en taxi runt för att visas upp på alla hotellen. Detta var PR. Hajen surrade på tacket på en taxi och chauffören lovade att passera varje hotell för ca 20 dalasi som var ca 40 kronor. Detta sätt att göra reklam hade aldrig provats förut och det var också sista gången det gjordes på detta sätt. Taxichauffören kom tillbaka och var alldeles förtvivlad över en bagatell. Hajen hade legat på taket fastsurrad med en pinne som höll gapet öppet. Den såg häftig ut men tyvärr så skedde följande. Vinden pressades in i munnen och trycket i hajkroppen gjorde att vätskan som kan smälta plåt rann ut över taket och tog bort all färg samt hajskinnet som är ett sandpapper polerade det spegelblankt. Vätskan hade runnit ned över fönstret i bak och etsat in sig i rutan. Nu visste i alla fall alla taxiägare om detta med hajen och dom vägrade utföra detta fler gånger. Senare kom jag på en annan lösning och det var att hänga hajen på baksidan av bussen som hämtade turisterna för att frakta dom till hotellen. Det gav också eko på många olika sätt givetvis. En och annan liten haj fick vi men oftast så gick dom inte att få upp. Dom kunde passera på botten med munnen vidöppen och ta med sig varenda fiskelina. Det var farligt att hålla i en lina när hajen hade fått greppet för har den fått fart så går det inte att göra något än att släppa allt. Jag skaffade krokar ifrån Senegal med samma storlek som min hand och en tre millimeters vajer som tafs. Den var ca 3 meter lång. Inte ens detta hjälpte. Hajar högg och försvann för skickligheten att få stopp på ett expresslok i hög fart fanns inte ännu. Utrustningen ifrån Svängsta var av gäddfångarstatus. Rullarna brann i bromsarna och blev glödheta. Jag var desperat så jag hade fått en jättestor köttkrok av kocken på Wadner Beach hotell som skämt på en liten fest. Den packade jag ner i en säck med fisken Bonga som var halvrutten. En vajer på 10 meter och så ned med allt. En bit ut hade jag fäst en ballong för jag hade lärt mig att hajen tog betet och cirklade runt mycket sakta innan han drog iväg. Ballongen låg på vattenytan och darrade lite när det blev napp. Nu låg ballongen där en bit ifrån båten och betet låg på botten. Alla slutade att fiska och började intaga drinkar för att lindra på spänningen. Ballongen började vibrera och sedan åka runt. Snabbt surrade jag vajern runt pollaren och flinade för mig själv och kanske tänkte jag på den gamle och havet som fångade en Svärdfisk. Nu spändes vajern för att sträckas på nytt och jag lovar att det är sant men Storön åkte sakta med, hajen drog båten. Nu blev jag nervös för detta måste vara en stor sak. Vajern sjöng nu och pang där slets pollaren av båten och försvann i havet med vajer och krok. Ett stort hål blev resultatet på akterdäcket och alla ombord den dagen fick svaga knän och mycket att berätta om i baren på hotellet. Nu hade jag fått mer kunskaper och i min bok kunde jag faktisk utläsa vilken fisk jag skulle fånga nästa dag. En fiskespecialist som hette Fernström och skrev fiskeböcker var med en dag och fick syn på mina anteckningar och tyckte att dom var mycket intressanta. Han ville skriva om resultaten men så blev aldrig fallet. Alltnog säsongen började ta slut och båten var så utsliten att den skulle hem till Sverige igen. Det blev troligen inga millioner till direktörerna men jag hade fått uppleva ett äventyr men inte lyckats med att fånga den stora. Detta gick in i blodet som ett måste. Begäret över att få vinna låg i hjärnan sedan den tiden jag var attackdykare i svenska marinen.
Nästa säsong blev jag erbjuden att fiska åt en kille som hette Svenne och hade en båt som hette Staal. Den kom ifrån Norge ifrån början och maskinen ombord kom ifrån en stridsvagn under andra världskriget.
Fisket styrdes då av andra och detta varvades med resor upp river. Resultaten var hyfsade men inte den store hade fångats. Säsongen tog slut den också och jag for hem till Sverige för att börja leta på nytt efter den perfekta fiskebåten. Båtar fanns det gott om i Sverige och även i andra länder. Det enda som saknades var pengar men, men.
Hemma gick jag igenom mina anteckningar samtidigt som jag sökte den rätta båten. Hade tur och hittade en finansiär som var villig att gå med och då med pengar. Våren 76 fann jag ett lämpligt fartyg med tanke på ekonomiska situationen. Jag hämtade den gamla fiskebåten som var ombyggd till att frakta material i det militära. Byggd 1925. Jag körde ner båten till Stockholm för att där bygga om henne till lämpligt stuk. Detta gjordes under sommaren och hon hade två tandläkarstolar för att sitta i vid fisket. Hösten 1976 avseglade jag med två man till hjälp ombord. Tanken var att köra direkt ner till Gambia men det blev inte så. Jag blev kvar i Portugal till hösten 77. Fiskade en kort tid där så att jag fick ihop till drivmedlet för Afrikaresan. Efter en mycket äventyrlig resa och start i Gambia så fick jag tillstånd att under hösten licens att börja fiska med turister.
Nu började en av dom mest fantastiska fiskeperioder i det landet med turister. Jag hade pluggat och därmed hade jag fått en god kunskap och förståelse hur det skulle gå till. Båten var hyfsad men inte perfekt. Turister började strömma till och hajfångsterna steg. Nästan inte en dag gick utan en tigerhaj fångad. Hajarna gick sedan till mat åt lokalbefolkningen. Tekniken finslipades och allt fungerade trots avsaknad av riktig havsfiske utrustning. Vi körde med handlina och en halvbra fiskeutrustning ifrån Svängsta. Dom hade slutat sponsra och kanske dom tyckte att abborre och gädda passade deras utrustning bättre. Jag håller nästan med! Varje dag så hade jag i snitt 15 – 20 pers ombord. Vi gick ut vid 9 på morgonen och kom hem igen vid 3 tiden. Lunch serverade vi ombord och maträtten var i stort sett samma som innan för kocken kunde bara den. Någon gång provade vi med kött men det kändes fel vid fiske. En episod som var värd att minnas var att jag gick ut med 23 personer som gäster. Vi ankrade upp och beten fixades av kocken samt en massa rutten fisk packades ner i en säck för att följa med ankaret till botten. Där skulle den avge sin härliga doft i strömmarna för att locka haj. Ballonger blåstes upp på vissa linor och dessa var för haj. Många föredrog att ta upp annan fisk vilket vi ofta fick ett antal av. Det var enbart när hajen var i närheten så dog det vanliga fisket ut. Vi var så säkra på att få fisk så ibland hade vi ingen fisk med oss att äta och vi var tvungna att få upp några till lunch. Detta var ofta vi gjorde på detta sätt för jag hade en förmåga att ge bort fisk till gamla och fattiga när vi kom in på eftermiddagarna. Ger man en så går det inte att låta bli nästa. Sådant är livet med stort hjärta. Jag tror aldrig det hände att vi blev utan. Tänk att se kocken komma rusande med kniven i högsta hugg för att greppa fisken när den passerade relingen. Färskare går aldrig att få om man inte dyker ner och äter den rå. Gissa om folk gillade den maten. Under lunchen när alla hade tallrikar framför sig och givetvis massor av dricka så brukade ofta hajen också bli hungrig. Ballonger sjönk och linor for över däck och tog med sig det mesta på färden. Det kunde vara farligt för när loket fått upp farten då händer det något. Nu hände det precis vid lunchstarten. En ballong sjönk och då gällde det att ta upp alla linor för att det inte skulle bli för mycket trassel. I 98 procent av fallen fick jag ta över linan för det tar högst 10 minuter innan personen som fiskade blev slut. Jag lovar att adrenalinet forsar och hjärnan rensas ifrån allt och kvar är bara fisken och du. Alla skriker av upphetsning och kort tas fötter trampar i maten och drinkar rinner som floder ner i spygatten. Det gör inget för det kostar att få ny men dom är billiga. Den här gången fick vi upp en haj på ca 3,5 meter. Jag brukade hissa upp dom i baken för att folk skulle kunna fotografera sig med besten. Detta gjordes nu också och där hängde den så vackert. Alla började äta igen och stämningen var verkligen på topp. Då frågade en kvinna ombord vad vi brukade hitta i magen på hajar. Jag sa att det kan finnas precis vad som helst i tigerhajens mage för han äter allt som finns. Det kan vara en plåtburk eller svärdfisk, han smälter allt. Nu ville man att jag skulle öppna hajen under lunchen. Jag talade om att det kan lukta väldigt illa om innehållet men alla ville se vad som fanns i magen. Kocken fick komma med en vass kniv och sprätta upp den. Det rann ut en massa slamsor på däck och en vidrig lukt spred sig. Kocken skrattade och slet ut en benbit som låg i hajens mage. Det var skulderblad och en bit av en överarm ifrån en människa. Nu betades vattnet runt fartyget och alla slutade äta och gick över till rå sprit istället. Vi var tvungna att sopa iväg resterna överbord och lätta ankar för hemfärden. Den dagen fick dom mycket att prata om. Detta lockade nya skaror för nu var det häftigt och tufft och det blev mer män som åkte med några dagar. Av vilken anledning kan man gissa sig till.
En annan dag hade jag ett fiskegäng ifrån en havsfiskeklubb i Stockholm med mig ut. Dom ville fånga haj och jag gav löftet att fixa saken. När vi kom ut i Gambiafloden så satte jag kurs in mot land och James Island. Alla sa att dom ville ha stor fisk och som så många andra trodde dom att stor fisk finns bara i stora hav. Ett fel som många tror och jag bedyrade om dom ville ha stor haj så skall ni få detta. Vi gick upp river kom till ett ställe där en konkurrent låg med ett gäng och badade! !00 meter utanför ankrade jag upp. Här möttes utgående flodvatten av intränande tidvatten. En kall och en varm. Här pressas fisken samman och läget är mycket perfekt för haj. Den dagen fick jag och fiskekillarna se något som mycket få har sett. Vi stod och tittade på ballongerna och pratade om att det verkade väldigt lugnt. Då, upp ur vattnet kom en haj som skjuten ur en kanon med munnen på vid gavel och jag lovar att den var stor. Hajen var säkert över 4 meter utan överdrift. Grabbarna började filma och som på beställning hoppade hajarna helt vilt akter om oss. Jag tror vi fick upp en tre stycken runt 2 till 3 meter tror jag det var. Dom blev överlyckliga och jag fick ett begär. Fanns det så stor haj här så skulle banne mig jag lyckas få upp någon i den storleken. Vi hade bara fått upp haj som varit max 3 till 3,5 meter men nu skulle fem metaren upp. Hittills hade jag på tre månader fått upp ca 400 hajar och ingen under 1,5 meter var räknad. Jag gick även ut med båten ensam för att försöka och då på den dagen inga turister skulle med. Krokar slipades och all utrustning gjordes klar för den stora finalen i fångststorlek
Det blev ett gäng om 25 personer ifrån Spies turister som fick vara med om den största händelsen på min fiskeperiod. Vi ankrade upp och som vanligt skulle säcken med betet ner med ankaret. Denna gång hade jag placerat en krok av jättestorlek i säcken och den var fäst med vajer till ankaret. Detta gjorde jag för alltid så var säcken söndersliten och tom när den kom upp. Fast denna gång så hade fanatikern gripit tag i mig. Allt var lugnt och stilla. Det kändes att något kusligt var på gång. En spänning hade lägrat sig på båten för jag hade berättat om haj Storries för alla och deras adrenalin hade nog börjat pumpa. Pang sa det i en rev och upp kom en ladyfisk på en halvmeter, sedan en chinenose som var hyfsat stor. Sedan lugnet och jag tänkte att fanns dom här så borde det finnas mera.
Jag hade lagt ut en stor krok med en jättestor köttbit på och allt var fäst i en 3mm tjock vajer som i sin tur hade en ballong fastknuten. Sedan var det en 2mm nylonlina som kom till en ABU 10000 rulle och ett havsfiskespön av mindre modell. Ofta la jag ut spöna och när det blev ett napp så gav jag det till någon ombord. Jag såg oftast på nappet vad det var och hur stor den var. Oftast gick spöet vidare för att slutligen hamna hos mig. Det var enbart jag som fick greppa vajertafsen för det var oerhört farligt. Vi brukade oftast hugga in en harpun med vajer i hajen vid ytan för att inte missa den. Det visade sig att när hajen kom upp och såg oss så blev den vansinnig och då gällde det att hålla reda på allt. Jag lovar att det var tufft många gånger och folk skrek faktiskt av skräck när dom såg dessa vidunder. Hajen är en mycket vacker skapelse men när den är arg och munnen utkrängd då är den inte vacker.
Alltnog denna dag så åts lunchen i lugn och ro men tystnade bröts av Kebab som var en av besättningen ombord att en ballong rör på sig mycket sakta men tvärs strömmen. Det var just sådana saker vi tittade på och därför kunde vi göra oss klara och förklara för folk att nu händer det innan någon märkt detta. Jag såg direkt att här var det en stor fisk på gång. Jag greppade spöet och harpunen togs fram och sedan kom väntan. Det började brännas i huvudet av adrenalinet som inte fick rusa ut. Vibrationerna ökade och nu var läget för ett ryck för att kroken skulle fästa. Jag låste linan på rullen och kastade mig bakåt. Tvärstopp men linan var spänd. Den började dras utåt och jag bromsade för fullt, hajen vände och rusade mot för att sedan rusa än hit och dit. Bromsen på den lilla rullen ryckte av hettan och jag skrek till Alfred att hälla vatten på den och mig för kylning. Nu var hela båten i upphetsning för alla förstod att nu måste något stort vara på gång. Rullen blev så het att den slutade att fungera och nöden hade ingen lag så jag fick ta nylonlinan med mina bara händer. Som tur var så var hajen på väg mot båten. Svetten och tårarna rann och någon chans att lämna över linan fanns inte i min hjärna. Hela hjärnan kemtvättades och det ringde du eller jag! Närmare och närmare kom den och till slut kom vajertafsen upp. Nu var det bara tio meter kvar. Min tanke var att han får slita av mig armen för jag släpper inte taget. Upp ur havet kom en skallen på hajen av en storlek jag aldrig sett innan och aldrig mer kommer att få se tror jag. Keba kastade harpunen men missade och som tur var fanns det en grov lina fäst i den. Hajen försökte samtidigt att slå in skrovet på båten och jag hade rullat vajern runt handen för att inte tappa taget. Jag slet åt mig harpunen med högra handen och högg in den i hajryggen. Nu var hajen trött eftersom den måste simma för att syret skall komma in i blodet. Jag var också trött men adrenalinet höll igång mig. Hur skulle jag säkra besten som var av enorm storlek tyckte jag. Alfred fick hålla i harpunrepet och Keba fick hålla i vajern jag hade i handen. Hajen slog fortfarande men inte lika hårt och nu var det tvunget att göras något för att bärga bjässen. Då gjorde jag en sak jag aldrig skulle ha gjort om jag varit normal. Jag klev ner på hajryggen och satte mig gränsle för att trä ett rep runt magen och därigenom säkra detta vidunder. Jag ville inte förlora den. Jag hörde genom ett töcken hur det fotograferades och folk skrek av upphetsning. Det måste ha varit en fantastisk syn att se skepparen full av blod sittande på ryggen av detta vidunder och hajens käft var vidöppen. Mina ben flåddes men jag lyckades få ett rep runt magen. Det var tur att man hade sjömanskap i blodet för nu gällde det att knyta fast. Upp på däck och rätt så mörbultad med blodet rinnande efter benen på grund av slag mot fartygssidan samt friktionen mot hajskinnet. Hajskinn brukades ofta till att vässa knivar med. Några slag i skallen på hajen och en tamp om rumpan för nu skulle den ombord. Den var stor och alla fick hjälpa till och dra. När den låg på däck så mätte vi upp den till nästan 5,5 meter. Det togs nog hundratals foton på den och alla ville vara med på ett kort. Själv hade jag en enkel polaroidkamera som jag tog ett kort med och det finns fortfarande som bevis för att detta var sanning. Nu var det dags att på skakiga ben vinda hem ankaret och under triumf styra hemåt. Jag förstod att detta aldrig mer kommer att upprepas. Döm om min förvåning när ankaret kom upp så satt en haj fast i vajern med säcken för betet hängande ur munnen. Det var inte lätt att få ombord den men storleken var ringa och den var bara 3,5 meter. Nu låg faktiskt folk på däck och en del grät av glädje. Mina ben dansade en sydamerikansk dans av skakningarna. Jag är inte säker men jag tror att dessa Spiesgäster var dom sista för säsongen och det var sista gången i Gambia för mitt fiske. Dom och jag fick vara med om något mycket stort och då innan filmerna om hajen kom ut. Munnen på denna haj togs ut för att torkas som en souverni. Den var så stor att jag kunde hålla den på sidorna och sedan hoppa in i den. Tyvärr minns jag inte hur den försvann men någon kanske kokade soppa på den. Hajen släpades med ett fordon till vågen vid fiskepiren men den small i botten för den gick bara till 500 kilo. Jag var kvar i Gambia en tid till men var inte verksam inom fisket för någon eller några sänkte min båt i slutet på säsongen. Allt detta jag berättat om är helt med sanningen övererenstämmande. Sättet att fiska haj kom jag på själv men utan tvekan så visar filmerna om hajen exakt samma sätt att fiska på. Min haj togs upp i mars 78.
En gammal havsfiskare med äventyr i blodet
David Teddy Engberg den 14 juni 2008

Skriven av: teddyengberg