Till alla pojkar jag älskat

Det var först du som var så lång och så stor, du var ju sexton och jag var fjorton och du skulle börja gymnasiet. Vi satt där på båten på väg in mot hamnen på natten, jag var rusig av dansen och du var så cool, så tyst i så många sammanhang. Så kysstes vi och jag blev så förvånad över hur lite luft det fanns i kyssen, det var så märkligt. Men jag gillade det.
Så gjorde du slut tre dagar senare och jag låtsades gråta hela vägen hem för det var det jag trodde att man skulle göra. men så ska man kanske inte göra efter tre dagar.
Sen var det du som var så blond o så tunn. Jag fick åka på din moppe och det pirrade i magen hela resan. Jag skrev om dig, men det blev aldrig något av varesig mina historier eller av oss, förutom ett kärt minne om en tid då saker och ting var mindre komplicerade.
Du efter fick mig på fall trots att jag inte ville. Jag kämpade emot, men var samtidigt ganska säker på att det aldrig skulle finnas någon så bra som du. Jag slutade kämpa en kväll i januari när du var så snygg och jag var så full, och efteråt hade du glömt. För tydligen var det inte bara jag som hade varit full. Ångesten gjorde sin första entré i mitt liv, obehagligt och ovant, men att vara så kär i någon som inte ens minns en har förstås sina följder.

Efter dem så var det du, du som kallade mig för din lilla katt, du som spelade bas och var så precis lagom mycket äldre, enligt mig då. Du var tjugosju och jag var sjutton och du ville att jag skulle bli din. Ja sa jag och ryste av glädje. Någon ville ha mig. Någon tyckte jag var värd nog att släppa inpå livet. Men jag tog aldrig en paus för att avgöra om du var värd mig. Som med alla innan och de flesta framöver ändrades din åsikt om mig när min personlighet kom fram, men då var jag redan för investerad. Din åsikt var allt och enligt dig var jag inte längre någon speciell. Det tog hårt. Tar hårt.
Fyra månader senare stod jag och betraktade det äckligaste jag kunde tänka mig. Hemma hos dig i din badrumsspegel. Tvättade ansiktet för att bli av med spåren från dig, kallt vatten för att dölja rodnaden efter gråten, innan jag kröp tillbaka in bredvid dig. Det kalla vattnet hjälpte inte nämnvärt, för när du skrattade åt mig började tårarna rinna på nytt. Du krossade mig, först långsamt sedan våldsamt och lämnade mig ensam att försöka samla delarna som var utspridda över hela ditt sovrumsgolv. När jag dagen efter lämnade brydde jag mig inte längre om något, jag lämnade allt bakom mig och antog väl att det aldrig skulle hinna ikapp, inte för att det heller hade spelat någon roll för mig just då. När den enda tanken man har i huvudet är att göra slut med dig och på allt, då är det inte mycket som har betydelse. Tyvärr överlevde jag.

Sedan var det ju du, just i kaoset när allt var uppochner och jag var krossad, du som var söt, dum och oskuldsfull och log under lugg mot mig. Dig som jag först knappt orkade bry mig om, men så skrev du mitt namn på ryggen av din tröja och jag förstod inverkan jag hade haft på dig. Fick hjälpa dig med matten och jag delade med mig av mina bästa tips om hur man klarar av vardagen, men trots att de må ha varit mina bästa tips just då, var de kanske inte bäst, eller ens bra för någon någonsin. Nästa gång vi sågs fick mig att vilja svimma. Att se dig var som att åka bergochdalbana, mina knän skakade och jag ville spy av upprymdhet. Jag fick tunghäfta, kunde inte prata med dig och hatade den känslan. Men älskade ju dig.
Tydligen var det ju så jag sa det.
Fram tills att jag insåg att jag förstört dig. Jag var så trasig, och du smittades. Du visade stolt upp bilder på alla piller du planerade att svälja, dina festkvällar med pupiller som tefat och de många vita linor som genom högt värderade sedlar försvann in i dig och ändrade dig, helt enligt mina rekommendationer. Lämnade dig därhän, för du hade, på grund av mig, blivit någon som inte längre var bra nog. Men ditt namn står fortfarande på min tröja, och jag hoppas du har kvar mitt på din.

Sedan var det du som fick mig att bli galen. Jag fick ner dig i min säng efter några månader och du viskade mitt namn i mitt öra och fick mig att le. Tätt omslingrade på 80 centimeter planerade vi våren, hur vi skulle sitta på caféer i romantikens huvudstad och dricka vin, att jag skulle visa upp dig för alla jag gillade. Men så var det den där gången när du tittade upp på mig och såg ursäktande och påkommen ut efter en kyss. Jag tittade in i dina ögon och mitt hjärta sjönk som en sten, för du var ju på andra sidan rummet i den sunkiga lokalen. Högtalaren spelade dansvänliga låtar, men jag hörde bara basen som växte sig starkare i takt med att hjärtat sjönk nedåt. När jag inte längre kunde höra något annat vek jag av med blicken och hon som du hade kysst vände om för att se på mig. Olika falla ödets lotter, antar jag. Men hämnden är ljuv och det kändes bra att skrika på dig på gatan innan jag drog hem med din vän och det bästa med min hämnd var att jag fick tillbaka dig, en sista gång, innan du fattade hur sjuk jag var och lämnade mig igen.
Sen så var det du som efter en lång tid av klar himmel och lugn bara var där en dag. Du kom med en styrka av en storm, och fick mig på fall. Allt var nytt och helt plötsligt verkade allt kretsa kring dig, som om du var mittpunkten av en tornado. Mina knän vek sig och, precis som med dig med mitt namn på tröjan, förlorade jag talförmågan. Jag smälte under dina varma blickar och ville inte annat än att få vara i din uppmärksamhet. Visste inte vad jag skulle göra, ville inte gå för snabbt fram, men dina vindar var så starka att jag inte kunde göra annat än att låta mig färdas med dem.
Mitt i virvelstormen fanns där en trygg punkt, en som man kunde lita på alltid fanns där. En som inte skämdes, över sig själv eller över mig, och som fick det mesta att bli lite roligare. Du som var den trygga punkten, dig hade jag aldrig ens funderat på att älska, förrän vi satt mitt emot varandra med benen i kors på en fest som markerade slutet på den första eran. Då när du berättade hur kär du var och jag kunde inte förstå varför det fick mig att bli ledsen. Varför skulle jag inte bara vara glad för din skull, du hade ju hittat en som gjorde dig glad, som var välutbildad och attraktiv? Hon var ju så självklart bra för dig.

Men hon var ju inte jag.

Så fort jag kunde gjorde jag mig av med tanken på oss och eftersom stormen fortfarande pågick var det ganska lätt. Förutom när mobilen pep till och du skrev om något roligt du varit med om och jag svarade och det pirrade av förväntan på vad du skulle skriva därnäst.
Sedan till slut, när jag glömt bort allt om hur du fick mig att må bra, så kom nästan-kyssen. Som tagen på sängen drog jag mig undan och mitt ansikte tappade uttryck, helt blank stod jag där medan jag förvånat översköljdes av lusten att vara dig nära. Känslorna kom med en styrka som trumfade stormens vindar och med ens var det stiltje. I lugnet kunde jag utforska dig, samtidigt som jag blev medveten om de skärvor av mig som forfarande ligger kvar på sovrumsgolvet hos honom som kallade mig sin lilla katt och ville att jag skulle bli hans. Det blev uppenbart att där jag förut kunde ha min stolthet, kärlek och tilltro, saknades de viktigaste delarna, de som gör att man kan förvara känslorna. Istället för att planteras och gro, faller de rätt ner i den mörka oljan som förpestar och förvrider allt till ett ångestladdat självhat.
Så försvann även du, för tydligen är gräset grönare på andra sidan jorden. När du kommer tillbaka kommer det inte vara på samma sätt, du kommer vara förändrad och jag kommer ha gått vidare. Går redan vidare, även om jag med alla medel möjliga försöker sinka mina steg. För trots alla gånger jag säger till mig själv att vi inte passar ihop, hoppas den största delen av mig i hemlighet att vi ändå faktiskt gör det. Sättet du ser på mig och hur du inte väjer för min personlighet, får mig att tänka att jag kanske ändå skulle kunna vara värd dig, oavsett hur lite värd jag och han som krossade mig än tycker att jag är.

Skriven av: okänd