Publicerat
Kategori: Novell

Till ditt sista andetag

Du ligger bredvid mig, invirad i det vita täcket som ser ut som grädde mot din chokladbruna hy. Dina ögon är stängda och jag vet att du drömmer just nu, en bra dröm hoppas jag för aldrig skulle jag önska dig något ont. Särskilt inte nu när du bara ligger sådär vacker och oskyldig.
Dina mungipor har åkt upp till ett litet försiktigt leende och det får varenda liten por i min kropp att smälta av lycka och av kärlek. Ibland är det nästan omöjligt för mig att förstå att du har valt mig! Av alla andra tjejer och kvinnor så valde du just mig. Den fula, korta, tjocka lilla Mathilda som är så klumpig och klantig och som alla människor höjer ögonbrynen åt - henne valde du. Smarta, snygga, snälla Mikael som är en av dom som bara kan välja och vraka, han valde mig - du valde mig!
Ibland om kvällarna när vi ligger och bara småpratar med varandra och jag påpekar det så tycker du bara att jag är dum som säger sånt.
"Vi valde varandra" brukar du påstå men jag vet att det inte var så. Det känns inte så i alla fall, men då fnyser du bara och kysser mig sådär långsamt och förföriskt och gör så att jag blir galen av lycka. Det är så det känns varje gång du rör mig också.
Jag kommer ihåg innan du berättade din hemlighet, att du en kväll mumlade i mitt öra:
"Jag vill leva med dig tills jag dör". Jag som sprudlade av lycka vid dina ord började föreställa mig hur vi flyttade ihop till en liten stuga mitt ute på landet och blev gamla tillsammans, kunde aldrig ana att din dödsdag skulle komma att bli mycket, mycket tidigare än anat. Du sa ingenting om det heller utan lät mig bara gå och tänka på hur vacker och ljus våran framtid skulle bli.
Inte förrän en hel vecka senare då du bjöd mig på mat hemma i din lilla tvåa så avslöjade du även din hemlighet. Jag minns att du stod där vid spisen och hostade till då och då av röken som spred sig från de wokade grönsakerna. Du hällde gång på gång ner någon krydda som fick det att smaka sådär hett och gott som både du och jag älskade. Sedan så fixade du och donade precis som du brukar göra i köket. "Att laga mat är min passion" sa du första gången vi hade ett riktigt samtal minns jag. Så du gjorde min favoritmat, kanske för att du trodde att jag inte skulle bli lika upprörd då. Det sa du och jag blev så fruktansvärt arg av den tanken du hade!
Hur som helst så slutade du plötsligt röra i wokpannan och vände dig mot mig.
"Mathilda, det är så att jag skulle behöva prata med dig". Allvaret i din röst gjorde mig nervös och om och om igen malde tankarna på att du skulle göra slut och lämna mig. Jag var sjukt rädd för att det var dom orden som skulle komma ut ur din mun och du måste ha sett rädslan i min blick för du log och sa att det fallet inte var så utan att det var mycket värre. Först förstod jag inte alls vad du menade med att det var värre, för vad kunde vara värre än att du skulle göra slut?
"Säg vad du ska säga" sa jag otåligt till dig, för jag minns att du tog extra lång tid på dig att gå till köksbordet och sätta dig mitt emot mig.
När du väl gjorde det så såg jag in i dina ögon och sorgen som fanns där var omöjlig att inte se. Rädslan och paniken grep tag i mig och ett ögonblick trodde jag att jag skulle behöva skrika rakt ut för att du skulle få fram orden som länge verkade ha tyngt ner dig.
Sedan sa du det.
"Jag har undvikit att berätta någonting för dig, det var för att jag inte visste om jag kunde lita på dig och jag bestämde mig för att vänta tills jag märkte att du verkligen älskade mig så som jag älskar dig" sa du och tog ett djupt andetag innan du fortsatte : "Jag är sjuk, Mathilda. Jag är allvarligt sjuk och jag vet att det inte syns utanpå men jag både känner och ser det inuti mig. Det är cancer, leukemi". När du sa ordet "cancer" bröt jag ihop och ville skrika åt dig att sluta ljuga och att det inte alls var så. Men du fortsatte, med egna tårar i ögonen: "Jag har haft det sen jag var liten och det försvann när jag var åtta. Men tydligen har den kommit tillbaka och den reagerar varken mot strålbehandling eller cellgifter. Jag vet att jag kommer dö, den tanken skrämmer mig inte. Det som skrämmer mig mest är att inte få vara med dig", exakt så sa du och sedan satt du tyst och tittade på mig.
Jag själv slutade gråta och bara stirrade ner i det utnötta bordet av trä och försökte få in orden du sagt till mig. Du skulle dö. Snart. Väldigt snart. Du skulle lämna mig, på ett helt annat sätt. Du skulle försvinna, och aldrig komma tillbaka. Du skulle dö! Du skulle dö! Du skulle dö!
"Jag älskar dig mer än någonting annat. Jag förstår dig mycket väl om du vill lämna mig nu och hitta någon som du kan få en delad framtid med", sa du sedan och avbröt mina tankar.
Jag minns att jag såg upp på dig med en arg blick och jag bara stirrade på dig. Du såg ut att skämmas och det ville jag att du skulle göra. Att du ens vågade påstå att jag skulle lämna dig för att hitta "någon annan"? Insåg inte du att du var den enda jag ville ha och om inte du skulle leva så ville inte jag heller göra det?
Det var just så jag sa till dig - eller snarare vrålade. Jag vrålade och skrek att du var en stor idiot och att jag hatade dig för att du var sjuk och att du skulle lämna mig. Du lät mig skrika och du lät mig gråta. Inte förrän en halvtimme senare då jag slutligen föll ihop i en hög på golvet och grät djupt, så reste du på dig och gick för att slå armarna om mig. Vi sa ingenting då heller, du bara lät mig gråta i dina armar. Jag visste egentligen inte varför det var jag som grät och inte du. Det förstod inte du heller, men jag minns att du sa att det fick dig att älska mig ännu mer - om det nu var möjligt.
Efter den dagen blev du bara sämre och sämre, eller också så var det så att jag började märka att din sjukdom fanns där någonstans inuti dig och att den sakta men säkert åt upp dig inifrån. Du vägrade vara på sjukhuset för du visste att du skulle dö och då ville du spendera din sista tid med mig.
Jag blev både arg och glad. Arg för att du var så dum och inte ville vara på sjukhuset där det passade dig bäst, glad för att du ändå ville vara hemma med mig. Jag visste att jag var egoistisk och att om jag bara tjatade lite extra så skulle du ge med dig och åka till sjukhuset. Men jag ville inte ge upp dig, inte än.

Nu har det gått nästan två månader sen du berättade för mig och det känns som om jag inte har koll på någonting längre. Varken skolan eller min familj, dom försvann ur mina tankar i samma ögonblick som du berättade det för mig.
Jag nöjer mig så mycket med att ligga och se dig sova och det finns ingenting annat jag älskar så mycket som att se din bröstkorg sakta åka upp och ner. Det är så vackert att se dig leva och tanken på att den väldigt snart ska sluta åka upp och ner sådär får mig att vilja kasta mig ut från fönstret och landa på gatan med en smäll. Det hade gjort mindre ont än att bli kvarlämnad här, kan jag lova.
På din panna lyser det blankt av små svettpärlor, du har feber, det känns från din stekheta hud och det syns också. Jag sökte upp en massa fakta på Internet om din sjukdom och läste att just det kunde vara en biverkning, så jag säger ingenting till dig om det. Vill inte få dig att börja tänka på det.
Jag låter mitt huvud vila mot handen medan jag ser dig drömma och medan jag ser dig le. Mitt i allt slår du upp ögonen och jag försöker med all kraft i världen att inte börja gråta av att se hur svag din blick är.
"Godmorgon älskling" säger du och jag pressar fram ett leende och kysser dig snabbt på munnen. "Jag tänkte gå och göra lite frukost" säger du sedan och kämpar för att resa dig upp.
Jag blundar, jag vill inte se. Inte förrän jag hör dina fötter klampa svagt på golvet så kisar jag. Du går sakta men säkert mot köket och jag ligger själv kvar i sängen och bara blundar. Blundar och tänker på allt och på ingenting.
När du slutligen frågar ifall jag vill ha te eller O´boy så börjar tårarna återigen rinna ner för mina kinder och det blidas små svarta streck av den oborttagna mascaran och pudret. "Te" ropar jag.
Du svarar inte men jag vet att du nickar, du nickar och du ler för du visste svaret men ändå så frågar du. Kanske för att du vill att det ska låta som vilken dag som helst och inte att det är en av dina sista dagar hemma tills du slutligen blir så pass sjuk att varken du eller jag klarar av att ta hand om dig.
Tanken får mig att börja skaka och det får paniken att rycka ända ut till fingertopparna.
Medan jag ligger i sängen och gråter tyst så hör jag allting du gör. Jag hör när du öppnar skåpluckorna för att ta fram glas, jag hör hur du ställer in värmen på plattan, jag hör hur kylskåpsdörren öppnas och hur det låter när dina varma händer tar tag om plastpåsen som osten ligger i och hur du råkar välta mjölkpaketet som står längst ner.
Du är inte lika snabb att göra i ordning som du var förrut och jag antar att det är alldeles naturligt men ändå kan jag inte låta bli att tänka på det. Du vill inte heller att jag ska fråga om du vill ha hjälp, för det gjorde jag aldrig förrut och nu ska jag aldrig göra det heller.
För vi ska låtsas, enda till ditt sista andetag så ska vi låtsas... att allting är precis som det ska vara.

Skriven av: Wertez

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag