Till L

Han hade berättat det för sina vänner, men hållit det så svepande som möjligt. Den här
kvällen skulle inte få handla om bara det.

Han går som vanligt fram till kylen och hämtar det han alltid hämtat. I samma rörelse som
han låter vattnet forsa i kastrullen han använt så många gånger att han med schweiziska
millisekundrar vet när den är tillräckligt fylld sätter han igång låten som han låtit spela de
senaste veckorna.

Kastrullen på plattan. Klick klick - pling! Salt i vattenbadet. Stekpannan får som vanligt
snurra tre varv i handen medan graderna ställs in.

”Och det är slut och ingen kan hjälpa mig”. Fuck. Han hörde orden nu. Eller lyssnade. Det
är en jävla skillnad, det har han vetat sen barnsben.

De sa egentligen aldrig orden men grät tillsammans på ett sätt de aldrig tidigare gjort,
vilket i efterhand kändes konstigt: de hade ju gjort allt ihop. Åtminstone allt de kommit
överens om när hon var borta.

De visste båda att de behövde vara ensamma tillsammans nu, eftersom de trots att de
aldrig varit längre från varandra heller aldrig varit närmare varandra. De behövde inte ens
säga att de borde gå en sväng. Ute på gatan fattade de av gammal vana den andres hand
och började gå.

Samtidigt som han ringlar olja i pannan trycker han tungan hårdare och hårdare i gommen.
Han spänner magen som för att göra sig redo för strid och känner hur ansiktet förvrids.
När han vant låter stekpannan vrickas för att sprida oljan suddas synfältet ut tills de första
varma tårarna börjar rinna ned för kinden. Han häller pastan i vattnet.

De började gå en väg som han själv gått tusentals gånger, men som de tillsammans bara
gått en enda, betydelsefull, gång. De dansade samtalssalsa på samma sätt de alltid gjort.
Ditt och datt - vem som sagt och gjort vad, saker de gjort ihop. Mellan varven gjorde han
som vanligt allt för att få henne att skratta. Det brukade lyckas. De pratade hela tiden
ledigt, lättsamt, med ett flyt de omöjligt hade med någon annan.

Han låter köttbullarna rulla några gånger fram och tillbaka i pannan samtidigt som det där
tar över hans kropp. Hulkande tar han emot sig mot spiskanten och skakar på huvudet.
Det här är ju löjligt. Han går ut i vardagsrummet och utbrister ”Vad fan!” mellan
hulkningarna. Han går tillbaka till köket.

De stannade på Seveneleven och skrattade tillsammans åt hans imitation av en
gemensam kompis säregna gångstil. De frågade sig, när de gick ut, om någon kunnat ana
vad de kommit överens om några timmar innan. När de kommit hem somnade de som
vanligt i varandras armar, men i ett fastare grepp.

Han tittar med suddig blick på den stol hon brukat sitta på när de åt frukost. ”Aldrig ska jag
glömma dig” ljuder musiken, samtidigt som äggklockan ringer. När han häller av pastan
börjar hulkandet ebba ut.

De satt hela morgonen i soffan och höll om varandra hårt. Deras axlar blöttes ned av den
andres tårar. Trots att båda stod fast i beslutet frågade de sig hur det kunnat bli såhär. De
gick mot hallen. När hon klätt på sig och skulle gå stod de en stund och tittade på
varandra. När tårarna till slut började rulla på deras kinder igen omfamnade de varandra
en sista gång. Han såg henne försvinna ned för trapporna innan han stängde dörren.

En tår träffar tallriken med pasta precis innan han lägger på köttbullarna. Han vänder sig
om och ställer tallriken på bordet, drar ut stolen och sätter sig. Han skjuter in stolen under
sig och tar ett djupt andetag, torkar tårarna med baksidan av handen och börjar äta. Den
här dagen ska inte få handla om bara det.

Skriven av: Sixten Rosén