Publicerat
Kategori: Novell

*Till Mamma och Pappa*

*Till Mamma och Pappa*



Den 2 Mars 1993 en snöig vårdag föddes jag. En liten tjej på 48 cm. Jag kom två veckor för tidigt och var därför extra liten. Jag hade lite ljust hår på huvudet och stora blåa ögon.
Mina föreldrar träffades nere vid klippan och blev ganska snabbt ihop. Och nu var jag då beviset på deras kärlek.
Personligen tycker jag att jag hade en ganska bra uppväxt tills jag var fyra år ungefär. Det var då jag började tycka att det var obehagligt att mamma och pappa skrek på varandra. Jag började lägga mig i och det gjorde pappa väldigt arg. Han har fortfarande högt temprament och är väldigt orolig av sig.
Jag har ett väldigt starkt minne av en kväll. Jag var fyra-fem år gammal och låg i deras säng. Jag ville inte gå på toa vilket jag alltid skulle göra innan jag gick och la mig. Min mamma hade gett upp och låtit mig lägga mig ändå. Men pappa var arg. Han och jag bråkade och pappa slog till mig. Jag grätt och skrek men ingen brydde sig. Men ändå hade jag väldigt bra kontakt med min pappa. Vilket jag inte har idag.

*

När jag var ungefär sju år skildes mamma och pappa. Jag minns det så väl. Jag ville ha skilda föreldrar min kompis Hanna hade det och jag tyckte det verkade kul. Tills jag fick reda på att mina föreldrar skulle skiljas. Pappa var på jobbet. Mamma och jag satt i soffan när hon berättade det. Jag började gråta och var förvirrad.
Pappa flyttade ut ganska fort. Jag grät inte och tyckte inte det var så farligt. Men egentligen mådde jag inte alls bra. Jag f attade inte vad som hände. Jag var sju år. Man måste prata om vad som händer. Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på skillsmässan. Det har satt djupa spår i mig.
Jag tror det bara var ett år efter skillsmässan så träffade mamma en ny. Åke. Till en början gillade jag honom men det ändrades mycket snabbt. Än idag avskyr jag honom och mamma och han är fortfarande tillsammans. Åke bor numera i Stockholm. (Det är därifrån han kommer) Han har samma yrke som min mamma och kommer till oss nästan varje helg. Det går inte än helg(När han är här) utan att han på något sätt sårar mig så att jag gråter floder i mitt rum. Han retas, flinar och fnyser åt saker och ting. Jag minns inte hur min mamma berättade om Åke. Han plötsligt bara fanns där i mitt liv. Om en föreldrar träffar en ny måste man berätta och prata om det med barnet. Oavsett ålder. Att hon inte sa nåt gjorde mig ännu mer förvirrad. Vem var denna man? Och varför var han i vårt hus? Självklart förstod jag efter ett tag att mamma och han var ett par. Var det kanske då jag ändrade hur jag tyckte om honom? Jag vet inte. Jag minns inte.
Min pappa träffade också en ny tjej. Agnes. De är också än idag ihop. Agnes har en dotter. Ylva som är ett år äldre än mig.(Åke har bara två vuxna barn) Jag och Ylva kom mycket bra överens och idag är vi som systrar. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Pappa berättade aldrig, aldrig för mig om att Agnes var hans flickvän. Han har inte gjort det än idag. För ett tag sen förlovade dem sig. Inte ens det talade han om. Det upptäckte jag själv genom ringarna. Idag är pappas och Agnes förhållande mycket ostabilt de bråkar väldigt mycket. Och det skulle inte förvåna mig om det en dag tog slut mellan dem. Men vad som än händer kommer du Ylva alltid att vara min syster.


*

När jag var åtta år hittade jag mitt livs stora intresse. Latin Amerikansk par dans. Jag har dansat innan jag kunnat gå och har gått i massa olika slags dans kurser. Men det här var verkligen min grej! Och är fortfarande. Jag är nu 13 år och dansar det än. Dansen har varit som en räddning för mig. När det har kännts svårt har jag tex tänkt; ”Två dagar kvar, sen är det dans!” Det har gett mig extra energi.
När jag är på dansen glömmer jag bort allt här hemma. Då känner jag att jag kan vara mig själv. (Precis som med Ylva) Det är en härlig känsla. När jag sen går ut ur dans huset kommer en kall mag känsla krypande. Då är jag tillbaka till ”hemmet”. Tillbaka till den dystra vardagen då jag inte riktigt vet vem jag själv är.

*


När jag skulle börja sexan bytte jag skola. Pga att jag inte ville byta till en annan vilket man var tvungen att göra i sjuan. Jag tänkte att det var lika bra att göra det nu. Min mamma gick med på det(Vi pratade aldrig med pappa om det), så nu går jag i Ylvas skola.
Jagvet inte riktigt vad som är felet med den här skolan. På ett sätt ångrar jag extremt mycket att jag bytte och på ett annat sätt inte ett dugg. Jag förlorade många kompisar när jag bytte skola. Inte så att vi bråkade men vi ringer inte till varandra längre. Min bästa kompis Tina har jag träffat två gånger under hela sommarlovet. Första gången när vi hade middag med dem. Andra gången n’är hon skulle lämmna en bilnyckel.
I min nya klass har jag fortfarnade inte kommit in riktigt fast jag har gått där i ett år. Min kompis Camilla bytte också till denna skolan och hon är i princip den enda jag umgås med här.
Men på lägret i höst ändrades allt. Jag kännde att jag fick kontakt med några i klassen jag inte pratat med alls mycket. Men allt det här försvann när vi kom tillbaka....
Min mamma,farmor och pappa gillar inte Camilla. De tycker hon hindrar mig att få kontakt med andra och att hon vill mig något ont. Det är inte förren nu i höst jag fattat att det är så det är. Jag är ledsen över det.. Självklart. En av mina närmaste vänner. Min fröken har också pratat om det med mig.
Men jag kan behärska henne bättre nu när jag själv förstått vad hon håller på med.
Jag har en stark känsla av att snart förendras något och då går vi skilda vägar.

*

I Januari i år förändrades mitt liv både negativt och posetivt. Jag tittade på ett tv program som gick under våren.(Jag tänker inte nämana vilket) Jag blev blixt ”kär” i en kille där. Han började blogga och jag följde hans blogg med iver. Det gav mig en annan blick på livet. Jag fick mycket bättre självförtroende och har förstått mycket mer. Men samtidigt så förendrades jag så otroligt mycket av bl a det så nu vet jag inte vem jag är. Jag vet att det är så i denna åldern men om jag inte läst hans bloggar hade jag inte varit den jag är idag. Tack!
Hans bloggar som han skrev med omsorg förendras i somras. När han träffade en tjej. Sitt livs första riktiga föhållande hade börjat. Hans bloggande betyder inte lika mycket för mig längre. Varför vet jag inte. Men jag är glad för de stunderna då han fick mig att tänka på livet.

*

När jag gick i andra klass gick jag på min första riktiga klassfest. Jag kommer ihåg att jag kände mig jätte stor och var grymt stolt över mig själv!
Nu går jag knappt på fester längre. Jag kommer aldrig bli en sån person som festar och dricker hela tiden. Inte vad jag tror nu iaf. Jag vet att mamma vill att jag ska bli det. Hon har själv inte varit sån som ung.
Men mamma. Du känner inte mig. Du vet inte något om mig alls nästan. Jag kan inte prata om saker med dig. Du oroar dig för mycket precis som du pappa. Om jag skulle berätta något för pappa(något viktigt) så skulle han få spader.
Jag bor numera bara hos min mamma och åker till pappa då och då. Jag säger inte mycket där. Har blivit blyg för honom och känner mig inte hemma. Han oroar sig över det. Gör inte det pappa för det blir inte bättre av det.

*

Ett stort problem i mitt liv är att jag aldrig varit ihop med någon.
Men sen jag läste hans blogg så har jag förstått att för honom tog det också tid. Jag kommer blir ihop med någon men jag måste ge det tid.
Jag har aldrig varit populär bland killarna. Men jag är absolut inte ful tvärtom. Många kommer fram på gatan och talar om att jag är vacker. Men tyvärr har jag ibland svårt att förstå det.. Varför är ingen kär i mig? Eller varför visar ingen det isåfall?
Jag vet inte om jag någon gång varit riktigt kär. Är inte säker på hur det känns. Men jag ska spara all min kärlek till den killen som blir den första killen jag blir tillsammans med. Det får ta hur lång tid som helst. Huvudsaken är ju att jag vet att det kommer att hända. Och det vet jag.





Den här berättelsen var en sann historia dragen ur mitt liv. Om någon är intresserad av mer så säg gärna till.
Att skriva det här betyde mycket för mig jag har fått en bättre blick över mitt liv. En dag när jag är vuxen ska jag ge den här berättlesen till bl a mina föreldrar. Jag vill att de ska förstå hur jag känner.


Hanna, Åke, Agnes, Ylva och Camilla heter något annat i verkligheten.

Skriven av: Anonym

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson