Till slut är det inte mer än en mörkt saga

tw SA

Hon ville alltid skriva. Ord lockade mer än något annat. Till och med innan hon lärt sig slöjda meningar ägnade hon sig åt det. Så gott man kan innan man lärt sig konsten att forma bokstäver med en penna. Och sätta rätt bokstäver i rätt ordning för att det ska vara något man kan ta del av. Hon ville alltid ge sina ord, långt innan hon behärskade dom. Blocket var fullt av ord bara hon visste fans och ord av bokstäver ingen annan sett före eller efter det. Hon höll hårt i orden. Höll sig flytande genom orden. Det var fint. Fast egentligen var det ju inte det. Är man liten ska man kanske inte söka något att hålla fast vid, annat än en hand?
Var man en hon var man jagad redan från födseln. Hon var jagad av en värld som ville utöva sin makt över henne genom att våldta hennes kropp och hon var jagad av dom som skulle skona henne. Hon fick inte möta någon som skulle freda henne från föraktet mot hennes existens.
Men hon hittade orden. Omgiven av människor så små att den enda dom kunde känna storhet inför var henne. Och så små människor med så liten mängd mänsklighet, men tillräckligt för att känna känslor av hån, skulle göra sitt bästa för att förinta hennes. Hon nådde punkten av trötthet där mod inte kan finnas. Mod kräver ett aktivt val medan överlevnad är en instinkt befriat från medvetna beslut och när hon delade orden vek sig hennes förövare dubbel i vrede inför hennes kamp.

”hur kan du göra det här mot mig?”

För dom hade gjort det enda rimliga. Det var dom som gripit varje livboj i kampen mot hennes illvilja. Dom rullade över golvet, från sida till sida i fosterställning.

”jag vet inte vad jag gjort eller vad jag ska göra. Du gör inget annat än att kräva av mig och nu vill du krossa du mig. Se på mitt jobb. Se på mina dåliga relationer. Se på min litenhet. Allt det har du gjort mot mig.”
Förövarna grät som dom ofta gjorde. Dom grät i hennes ställe och hennes gråt fick inte plats som den sällan gjorde. Förövarna grät tillräckligt mycket i hennes ställe för att hon skulle sluta tills hon inte förmådde ens om hon ville.
Det fanns ingen sorg kvar för hon var inte berättigad någon. Det fanns ingen önskan efter något snällt för det var inte hennes att önska. Hon sa sen inga ord av värde för i bästa fall saknade sådana betydelse. Ord av värde var orden som skulle freda henne. Inget förövarna gjorde var någonsin värre än vad dom fick sina offer att göra mot sig själva. Men tillslut, om dom har tur, är orden det enda som kommer finnas kvar.

Skriven av: okänd