Tillbaka hem.....

Minnen

Jag är gammal och trött, får uppbåda alla mina krafter för att orka ta mej fram till platsen där mitt hus en gång stod. Där bodde jag de bästa åren av mitt liv. Där plockade jag smultron och trädde dem på strån för att glädja mina barnbarn. Mina älskade barnbarn som numera levde sina egna liv, som hade egna små familjer. Mina barnbarn som jag inte sett på så många år. Vad jag saknat dem! Och vad jag saknat det som var mitt hem under så lång tid. Vad jag saknat allt som var Norrland!
I mer än tjugo års tid har jag bott över hundra mil från den plats jag fortfarande vill kalla mitt hem. Varje sommar har jag i tankarna återsett mina nära och kära, varje sommar har min högsta önskan varit att få åka norrut, att få åka hem.
Det har aldrig blivit så, förrän nu då min man funnit den sista vilan. Han var sjuk under så många år och han hade bara mej. Inte kunde jag lämna honom trots att han så många gånger bad mej åka. Egentligen hade vi ju bara varandra.
En tår letar sej nerför min kind. Jag torkar bort den med baksidan av min vänstra hand och känner att jag har svårt att hålla balansen. Vägen jag går på, är nästan igenvuxen. Det är längesedan gruvbolaget löste in husen, och nu är det bara grunderna som är kvar. Egentligen är området avspärrat, här får ingen gå. Den gula varningsskylten talar om att ”överträdelse beivras”, men jag går målmedvetet framåt.
Jag vill se om mina träd står kvar. Tallen där ekorrarna lekte tafatt medan kråkorna kraxande lurpassade på de små ekorrungarna.
Jag vill se om den ståtliga granen finns kvar. Det växte bakom vårt hus, jag har den på bild. Den lilla stigen lär jag knappast finna, så igenvuxet som allting är. Jag stannar upp en stund, måste hämta andan. Tänker på hur kroppen förändrats med åren, hur bräcklig och orkeslös jag blivit.
Nu är jag framme, jag ser granen. Den reser sej högre än alla andra träd, jag vet att jag kommit rätt.
Min trädgård har förvandlats till en djungel. En norrländsk djungel med tåliga växter. Syrenerna som står i blom, doftar så otroligt starkt. Blåklockor, violer, prästkragar, vallmon, ack så vackert! Jag blundar. Hamnar trettio år bakåt i tiden. Ser bänken, rosorna, den gamla baljan med ringblommorna som jag älskade. Jag hör vindspelet jag hade hängande på bron, den spelade så vackert när vinden hjälpte till. Jag känner att jag är hemma.
Verkligheten ta över, jag öppnar mina ögon, böjer mej ner för att plocka av smultronen som lyser så vackert röda. Trär dem på ett strå, en efter en.
Jag vänder mej om för att gå tillbaka till taxin som väntar. Tårarna gör mej oseende. Mina ben vill inte längre bära mej. Jag faller ner i det mjuka gräset bland alla blommor, känner hur solen värmer min värkbrutna kropp och jag vet att ingen kommer att sakna mej.
Jag lägger mej väl tillrätta, känner hur trött jag är. Här vill jag stanna, nu är jag äntligen hemma!


Hjördis Backe Ahlgren

Skriven av: Hjördis Backe Ahlgren