Tillbaka till 1682

Om inte jag hade önskat det där då hade jag aldrig upplevt allt det där, det var räntutsagt hemskt, riktigt hemskt.
Om den var mitt eller Annelis fel vet jag inte, men i alla fall hade jag tur som slapp undan med lindriga skador.
I denna bok ska jag berätta om allt som hände våren i åttan.











En fladdrande kjol 1


- Mamma jag drar till skolan!
Hon kom framrusande och la till min lockiga bruna lugg och log till mig med sitt sneda leende.
Jag rusade ut genom dörröppningen
- Ta väl hand om dig! Skrek hon just innan jag slängde igen dörren.
Jag tog ett stort steg ut på gatan och hoppades att ingen skulle hinna märka något när jag önskade mig iväg till min bästa väns hus.
- Jag önskar att jag var hemma hos Rubi, viskade jag.
Det killades i mage och allt snurrade runt, runt, runt!
Så blev konturen av ett stort mäktigt slott synlig.
Jag knackade på den stora vitmålade dörren.
Jag tittade in genom dörrfönstret och försökte se om någon kom och öppnade.
En stor gestalt kom närmare rutan och snart stod det en sömndrucken Nancy i dörröppningen med påsar under ögonen, hon gäspade och tittade på mig.
- Tja, är Rubi hemma än? Frågade jag glatt.
- Ja visst jag ska ropa på henne, vänta du här, gäspade hon fram och vände sig om.
Hennes långa bruna hår vajade fram och tillbaka en bit nedanför armbågarna.
Rubi, Ines är här, ska du ta och komma ner nu? Ropade hon uppför trappen, men ingen svarade. Hon vände sig om och log stelt och hon vände sig mot trappen igen.
- Rubi, Ines är här, ska du ta och komma ner nu? Sa hon och stampade med foten.
- Ja! Vänta, jag kommer! Hördes ett rop från toaletten.
Dunk bomp och bam lät det sedan kom det en brunhårig smal tjej med en vit volangkjol farande ner för trappen.
Hon ruskade på huvudet och svängde runt jackan över axeln tog tag i väskan och hälsade gladlynt:
 Hej Ines jag undrade just när du skulle komma, vänta, vi går nu mamma! Det sista ropade hon till Nancy som omärkt slunkit iväg.
Hon klev ut och ställde sig bredvid mig. Hon smällde igen dörren och började traska iväg.
Hon stannade och vände sig om för att se om jag kom efter.
En eller två meter bakom henne kom jag gående med väskan hängande över ena axeln.
Jag skyndade fram till henne och fortsatte sedan bredvid henne.
I själva verket hade jag gärna lunkat på där bak ett tag och fantisera om vad jag kunde göra med Nicke efter skolan, vi kan kanske ska åka upp till isladan…

*

Vi skymtade snart grinden till skolgården.
Solen sken och fåglarna kvittrade, det var en härlig dag för att gå på stranden och softa – inte bada, det är fortfarande för kallt – men mamma värdesätter mina betyg högre än allt annat.
Vi gick in genom grinden.
Det myllrade av flickor i vita volangkjolar och blåa toppar tillsammans med ett par sjömansblåa skor, och pojkar i stickade yllesockor och ett par svarta kängor med ett par slitna gråa jeans och en blå t-tröja till det.
Jag och Rubi klängde oss förbi en stor folkmassa som tittade på två pojkar som låg på marken och slog och sparkade varandra.
 Hej på er, era små glin! En av dom populäraste stod och skrek till oss – en i nian, från värstingklassen… - jag hötte med näven och blev röd som en tomat av ilska.
 Jag önskar att tiden stannade! Mumlade jag tyst, och alla klockor, alla flaggor och vindar, människor och djur stannade till precis där dom var.
Tiden stod still.
Allt förutom jag var som förvandlat till sten.
Jag stövlade fram till tjejen som retade oss, Angle hette hon.
 Du ska nog få se, mumlade jag och grävde fram ett läppstift och en kajal ur min bruna handväska. Först målade jag med min bruna kajal på hennes läppar och tog läppstiftet och målade på hennes ögonlock och gjorde två ”rosenkinder”, som pricken över i: et så ritade jag en stor rund mörkblå prick i pannan med min blåa bläckpenna.
Jag tog ett steg bak och fnissade till. Sedan rushade jag tillbaka till Rubi och önskade att tiden inte längre skulle stå stilla.

Rubi hörde hur några niondeklassare garvade så att dom nästan trillade baklänges.
Och tittade därför själv dit, och det var minsann en lustig syn och se när ”skolgården prinsessa” såg ut som en jaadu jag vet inte vad!
Rubi började också skratta hon höll sig om munnen och pekade på Angel.
Solen sken och rosenknopparna hade just börjat slå ut.
 Jag vet inte hur det gick till, men ojoj vad ägd hon blev! Skrattade Rubi.
Rubi snubblade in i en liten mullig tjej med råttfärgat hår.
Hon fräste till och så var den roliga stunden över. Agnes lärarnas gullegris skvallrade mer än gärna till lärarna, om vad som helst även om allt bara var ljug.
Lärarna trodde på allt hon sa. Hon flinade till mig och kastade bak det råttfärgade håret som blänkte till i solen.
 vad förmår fröken viktigpetter att jag ska göra? Knorrade jag och himlade med ögonen.
 En enkel sak, fråga åt mig på Nikke!
 Men men, han är ju min pojkvän! Tjöt jag till och stirrade hot fullt på henne. Din jävla renrakade, pudel! Skrek jag och viftade med en hårt knuten näve under näsan på henne.
Precis då ljöd skolklockan och alla började röra sig inåt.
Rubi viskade i mitt öra att vi inte borde hamna i slagsmål med henne och drog in mig i folkmassan.
Jag var frustrerad och arg över att jag inte fått tagit min hämnd på dendär sockersöta gullegrisen, lärarnas älskling, som låter pluggisarna göra hennes hemläxor.
Jag avskydde henne mer än alla andra till och med mer än Angle.
Jag vet att det låter otroligt men visst så var det. Jag hade mer än gärna spöat upp henne men jag är lite för spinkig för det, en 167cm lång 14åring med långt brunt lockigt hår som har alltid den minsta klädstorleken för att den ska passa.
När jag gick i femman fick jag anorexi.
I sexan blev jag av med sjukdomen men jag väger fortfarande bara 42kg.
Jag har självklart inte älskat mitt utseende men Nicklas och Rubi har alltid stått där för mig och velat mig väl. Rubi träffade jag när jag var liten och Nicklas började i min klass när vi gick i sexan.
Min mamma och pappa skilde sig när jag var sju.
Det är ganska lustigt, mitt i mot mamma bor Nicklas och mitt i mot pappa bor Rubi, dom bor ett kvarter bort från varandra så jag behöver aldrig känna mig ensam för då är det bara att gå över till den andra föräldern, som jag sa det är ganska lustigt.
Lägg inte ifrån dig den nu, jag har ju knappt börjat än!









Ett minne förloras 2



 På fredag ska ni vara klara med uppsatsen! Ropade Anneli, våran lärare efter oss när vi alla rusade ut ur klassrummet.
Min ilska hade svalnat av lite och jag kände att jag skulle behöva ta en latte i kafeterian.
Men jag behövde först utföra ett ärende, vilken otroligt nog inte var att spöa Agnes.
Hursomhelst skulle jag nog bara få en massa blåmärken.
Men jag kunde fortfarande inte tänka mig att fråga åt någon annan på min egen pojkvän.
Rubi vred huvudet och började prata.
 Fattar du Ines vi fick bara fem dagar på oss att skriva uppsatsen om medeltiden, på minst 7 A4 papper, och jag vet inte ens vad jag ska ha för ämne! Och nu är det bara tre dagar kvar! Hon nästan skrek det till mig.
 Samma här! Suckade jag till svars. Du Rubi jag måste gå på toaletten, sa jag tvärt och jäktade iväg.
Såväl inne på flicktoaletten låste jag dörren och uttalade tyst orden:
 Jag önskar jag var tillbaka till år 1682!
Lampans ljussken sken starkare och starkare och jag började bli yr, allt snurrade runt runt, jag började se bilder från olika årtal, mamma och pappa som kysstes, Hitler, en bil, och ett otäckt skratt, och så tillslut började jag känna en stickande doft av lampolja och kryddor.
Jag var i en adels mans hus.
Jag var klädd in en underbar viollila klänning och en kvinna stod bredvid mig med håret uppsatt i en svinrygg, hon såg ut att vara min kammarjungfru.
En annan kvinna, i en brun klänning, kom ner rusande för stentrappen.
 Ni skulle ut på marknaden och titta efter skor, så så, skynda på snälla ni så att ni inte missar eran utsökta middag som kokerskan har lagat åt dig och Erik, föresten hur är det med erat barn Katarina? Sa tjänaren och tittade på min mage, er kammarjungfru gör er följe till stan för säkerhetsskull.
 Visst… sa jag och tittade förvånad på den välklädda tjänaren jag hade framför mig.
 Ni måste ta på er jacka så ni inte smutsar ned eran vackra klänning frun. Sedan vill er man träffa er.
Jag kände hur min korsett trycktes så hårt mot bröstet att jag nästan inte kunde andas.
 Men frun lägg er ned här, utbrast hon förskräckt så började hon hjälpa mig mot sidensoffan vid den stora sten trappen, Ni är helt kritvit i ansiktet!
 Kan… inte… andas… sa jag och drog efter luft. Jag föll ihop och slog i huvudet i sten golvet innan tjänarinnan han fånga upp mig.
Allt blev svart och alla lukter försvann. Som genom en tunnel hörde jag hur en annan kvinna utbrast ”hennes korsett” och sedan började kasta mig fram och tillbaka.
 Kom igen kom igen, sa hon och skakade i mig ännu mer.
 Host host, var är jag, vem är jag, vem är du, jag minns inget… frågade jag och kände hur huvudet snurrade och värkte, tjänaren trängde bort kokerskan som låg lutad över mig.
 Ni är frun till den före detta Drottningen Kristinas kusinbarns barn, Hertig Erik 38 år gammal. Ni lever på sent 1600-tal och är en mycket rik och förnäm dam, ni fyllde 15år för åtta månvarv sedan. Och ni bor i Villrana, er man är borgmästare. Ni var just på väg ut för att köpa ett par nya skor. Också är detta Fruns kammarjungfru, Agda.
 Jag tror att jag minns nu, sa jag och reste mig upp, men egentligen kände jag mig konstig och mindes inte att jag varit i detta hus förut.
 Kom nu Agda vi ska ut och köpa ett par skor!
 Är ni säker på att frun mår bra, frågade kvinnan i den bruna klänningen försiktigt.
Jag tittade på henne och den blicken sa mer än alla ord.
 Glöm inte era pengar frun, invände tjänaren snabbt och räckte mig en pengapung i läder som hon haft i en stor ficka mitt på magen.
Jag ryckte bestämt till mig pengarna och gick traskade ut genom porten, en av tjänstemännen stängde den efter mig.
När vi gått ett tag på huvudgatan slog det mig att jag inte komihåg någon av dom här platserna och först då slog det mig hur mycket det stank!
En kvinna öppnade ett fönster och skrek se upp, sedan rann något gult ned i rännstenarna.
Vi skyndade vidare tills vi kom till en skylt med en sax på.
Vi svängde in genom dörren.
När vi kom in genom dörren möttes vi av en frän doft av djurhud och halv rutten mat.
En förtiårig man som var ganska grov i kroppen satt där inne med pannan i djupa veck undertiden som han höll en morakniv i högra handen och jobbade med en bit läder.
Han satt i skräddar ställning och han koncentrerade ansikte fick mig full med bubblande skratt, men jag skrattade inte utan höll mig tyst. Agda harklade sig och mannen tittade upp från sin läder bit.
Hans ansiktsutryck fick ett glatt, stolt och malligt utryck.
 oj ursäkta mig madam, och varför förskaffa mig denna ära? Frågade han med sin kraftiga röst. Precis som jag skulle svara skomakaren fick jag syn hans gesäll som höll på med sitt mästerprov. Han var en knubbig figur med rött hår.
 Frun vill ha ett par nya skor, dom fagraste du har, sa Agda förnämt till skomakaren. Jag sträckte fram min fot med en pärlbroderade läder sko som var i en rödaktig ton.
 Min gesäll Edvin kan säkert stå till tjänst med det, KOM HIT EDVIN! Gormade skomakaren åt gesällen som sedan kom inrusande som ett bi ur sitt bo.
Han log stelt åt mig och hans smutsiga ansikte rynkade sig.
 Vad står på Mäster? Frågade han och tittade skrajt på sin mäster. Han tittade åt mitt håll igen och rodnade, han drog västen tätare om sig och tittade ner i marken.
 Hjälp frun att hitta ett par lämpliga skor! sa han med en stolt min och tittade på gesällen och skrockade och gjorde ett fult grin. Hopps att det blir något av dig en vacker dag!
 Visst mäster, sa han vacklande, han tittade upp från marken och in till ett lager rum där dom förvarade skorna. Hans rödaktiga kinder flammade upp av sin mästers förolämpning.
Han visade in mig till rummet fullt av skor harklade sig och sa:
 Så damen vill ha ett par nya skor?
Jag nickade och tittade på en rad mockaskor och fnyste, ”tänk att folk kan bära sådana skor”
 Ni är Hertig Eriks fru, Kristina, eller, frågade han artigt.
Jag blev stum och nickade därför bara till svar.
Edvin hukade sig ner och tog fram ett par skor i nästan helt vitt läder, som var broderad med pärlor i olika blommönster.
Jag nickade godkännande men tittade med avsmak på dom vackra skorna, ”hoppas att dom är ‘behandlade’ så jag slipper ha ruttna köttremsor gnidande mot fötterna,” sedan började vi att prata.
Vi mest småpratade, samtalet vi förde var lite stelt och kändes inte alls naturligt.
Men det var trevligt ändå.
Inne i handeln var det kvavt och jag kände mig lite vimmelfärdig ibland, men klarade mig undan från att svimma igen.
Från oljelamporna kom en hemsk värme och det var olidligt varmt där inne.
Det kanske var därför som vi var så stela i vårat samtal.
Jag tittade då och då in till mästern och Agda som stod och pratade ena stunden alvarligt och nästa skrattade dom så att dom kiknade.
Jag gissade att dom pratade om Edvin.
Han försökte själv dra ett skämt men ingen av oss skrattade alls.
Det var något i stil med ”har du tänkt på att löken gör precis som vi brukar säga, den står rakt uppochner”!


Ett par skor nekas 3



Agda kom in gående med nätta steg och tittade på skorna som Edvin fortfarande höll i sin hand och gjorde ett grin och rynkade på näsan.
 Fina men dom duger inte, sa hon kräset och jag tappade målföret, vad sägs som ditt mästerprov, jag och din mäster pratade om dig, han hoppades du kunde bli en duktig mäster en vacker dag, det sa hon med ett flin – jag hade gissat rätt, det var han dom pratade om. –
Hon tittade på honom med en blick som inte går att beskriva.
Jag tittade förvånat på henne och sedan på skorna. Jag tyckte att jag var hård förut när jag tyckte att dom såg ”obehagliga” ut, men dög det gjorde dom verkligen!
 Ja visst, sa Edvin lite tveksamt och tittade på dom vita läderskona han höll i sin kraftiga hand.
Han satte sig på huk och ställde tillbaka skona på tallhyllan och reste sig med ett tyst jämmer.
 Bra! kom med skorna till våran enkla bonig, när jag säger boning menar jag borg, du är välkommen dit när du är klar med dom, sa hon roat.
Sedan vände hon på klacken och gick ut genom trä dörren och jag följde ivrigt efter.
När vi kom ut på gatan så kom en liten pojke omkringdansande och spelande på sin lilla träflöjt.
Några karlar satt och spelade harpa längre bort.
En tiggare satt vid väg kanten, jag böjde mig ned och gav honom 17 ören, han sken upp och tackade så otroligt mycket och sade sedan att han var skyldig mig en tjänst, jag tackade nej och började gå.
Jag tittade på Agda som stod och blängde på mig, hon sa att jag inte var mig lik och sedan fortsatte vi.
Damerna stod och kvittrade glatt vid stånden.
Jag vandrade vidare och kom till ett stånd där en hansa man stod och sålde smycken vid vägkanten.
Jag gick fram dit och beundrade alla dom vackra smyckena som prydligt låg upp radade efter bordet, jag fick syn på ett halssmycke i guld, prytt med ädelstenar.
 Åh vad vackert! Vad tar ni för det? Frågade jag hänförd.
 Ja det är en god bit den madam, den kostar 2 mark, men bara för att ni är en sådan fin liten dam, så får ni den för, ska vi säga 1 mark 7 ören och 2 örtugar! Han skrattade.
Jag rodnade och stoppade ned ena handen i pengapungen och fingrade på några mynt.
Men jag saknade åtta ören, jag hade bara 1mark 1öre och 2örtugar jag kunde ju inte precis gå tillbaka till den stackars tiggaren och kräva att jag skulle ha tillbaka pengarna.
 Åh jag önskar verkligen jag hade dom där åtta örena, och kanske lite till så det räcker till något annat, viskade knappt hörbart. Precis samtidigt så fingrade jag på åtta nya ören i påsen, fyra mark och femton örtugar.
Jag ryckte till men plockade upp dom åtta nya örena och räknade om noga, jag lät dom andra ligga kvar.
Åtta stycken till ören på pricken, det var fantastiskt!
Jag gav honom pengarna och han gav mig smycket i en handgjord läderpåse. Jag tog den snabbt och tackade för mig och skyndade iväg.
Agda visade mig runt – hon var ju med när olyckan hände – hon visade även vilka män som gick att förhandla med, vilka män kunde fråga om man ville veta vägen någonstans.
Vi hade det trevligt, jag köpte en ny klänning lite honung, socker salt och även vin av dom ”mystiska” pengarna. Sedan tog vi huvudgatan hemåt igen. Men innan vi hunnit till borgen så hoppade den gamle tiggaren upp framför oss.
 Titta titta fina skor Hoppe köpt! Hoppe söker jobb, fin dam har jobb åt Hoppe? Frågade den gamla mannen ivrigt.
 Om du är här, prick då solen stiger upp så ska Agda se vad hon kan göra, men hoppas bara inte på för mycket! Sa jag fundersamt.
 Hoppe tackar fin dam mycket! Sa han och skuttade iväg.
 Tiggare, det är verkligen sant att dom är galna! Man ska aldrig hjälpa dom för då står dom bara som hundar och väntar på att man ska ge dom mer! Sa Agda och ruskade på huvudet, och vi fortsatte våran vandring hemåt.
Agda bar min läderpåse med smycket i.
Vi pratade och såg hur fåglarna började flyga söderut.

Vi gick lugnt över borg gården och betraktade barnen som lekte ivrigt och männen och kvinnorna som slet och jobbade hårt.
Två av barnen lekte kull.
En av dom, en flicka i sex, sju åldern tror jag, sprang med full fart in i mig. Hon stirrade förskräckt och nervöst på mig.
 Bu! Sa jag högt och den lilla flickan hoppade till av rädsla.
 Borde inte du hjälpa mor din? Sa Agda bestämt.
Hon nickade och rusade skrämt i väg.
Jag fnittrade tyst för mig själv när vi fortsatte vår tåg mot borgen stora portar.







Tyg klädda väggar 4


När vi kom hem så kom tjänarinnan som jag träffat tidigare idag in i hallen.
Hon kom framrusande och hjälpte mig av med jackan.
Min man ville träffa mig nu var det sagt.
Jag stod still och tittade upp mot trappan.
 Förlåt frun jag glömde vad som hände förut idag, sa hon ursäktande och hennes bleka kinder flammade upp, jag visar er dit. Mitt namn är Elisabet, sa hon sedan.
Hon ledde mig uppför trappen och förbi och genom några sammetsklädda korridorer det slog mig hur lustigt det såg ut med vackra tyger hängande från väggarna och sedan ett mörkgrått stentak.
Hon fortsatte in i ett stort rum med vackra orientaliska tyger som hängde ned för väggarna, i mitten av rummet stod en vacker Eksäng på en upphöjd platå.
I det vänstra hörnet stod ett vackert skrivbord i ceder och bredvid det en vacker byrå i almträ.
Till höger om dörröppningen stod en stor kruka full med vackra ängsblommor, Och ännu mer till höger så sprakade en stor brasa i en öppen spis.
Lite längre in i rummet fanns ett stort vackert fönster, och en förnäm herre i ett par bruna hosor med en lång grön skjorta.


 Äntligen är du här! Du kan lämna oss nu Elisabet, sa mannen hastigt och vinkade åt mig att komma.
 Visst herrn, ni är allt för hövlig, sa Elisabet hövligt, bugade sig och lämnade rummet snabbt. Hon stängde försiktigt dörren och tassade vidare i korridorerna.
 Kom hit nu så att jag får titta på dig Katarina.
Jag gick över till hans sida av rummet och ställde mig bredvid honom och såg ut genom det stora vackra fönstret.
Jag vände mig mot honom och tittade på hans mörkbruna halv långa hår.
Mitt eget gömde sig under ett tygstycke.
Han suckade när han tittade ut genom det stora glasfönstret.
 Tänk hur man kan leva ett sådant liv som dom på utsidan lever, jag skulle aldrig klara mig utan dig Katarina, han vände sig mot mig och strök mig över kinden och gav mig en kyss.
Kyssen var varm och kärleks full, han älskade mig verkligen.
Jag bar hans barn, när barnet skulle komma hade jag ingen aning om men jag hoppades i alla fall att det inte var något fel med barnet.
Att jag skulle titta på en människa med ett ont öga, det skulle vara förfärligt.
Eller att jag skulle se hur en gris eller något annat djur dö så att barnet skulle få ryckningar, eller att när jag fått barnet så skulle Elisabet eller någon skulle råka glömma ute en hink med vatten ute så att älvorna skulle suga på barnets tår och fingrar.
Jag vände sig om och tittade in i den knöliga stenväggen jag gick fram till den och smekte dom vackra tygerna som hängde en bit ner på väggen.
 Nej jag förstår inte det heller, hur kan man leva på utsidan, sa jag tyst och vände mig mot honom och spärrade ögonen i honom.
 Så Erik, berätta mer exakt varför du inte skulle klara dig där ute, sa jag sen och pekade med en enkel gest mot fönstret.
 Det bör du väl veta, sa han och hans röst blev hård, dom är odrägliga och sitter bara där och tigger pengar, dom gnäller för att man måste arbeta mer än vi högklassiga. Men dom har själva ställt till det, bara för att vi är värda mer, och tillhör en bättre klass som är mer, förnäm, ren, vacker, lyxig och glamorös behöver dom väl inte gnälla. Dom är inte väluppfostrade och lär sig inte något hyfs, Elisabet växte inte upp på gatan utan som tjänste flicka på ett slott. Hon är väluppfostrad och är stark har respekt och har faktiskt fått lära sig lite disciplin, till skillnad från hennes syster som inte är lika exemplarisk.
















Tillbaka till en annan tid 5


Samtidigt i en annan tid på en annan plats, försökte någon desperat att ta sig från flicktoaletten, denna person var Katarina men nu Ines unga tonåringskropp.
Hon slet i dörrhandtaget och försökte få upp den låsta dörren. En minut senare kom Nicklas - Ines pojkvän - förbigående och hörde hur någon slet i handtaget.
 Vem är det? Frågade han snällt.
 Hjälp mig ut ur det här är lilla fängelset! Skrek den ”riktiga” Katarina.
 Visst, take it easy bara! Vrid den silvriga “plattan” till vänster. Hon gjorde det, och knuffade hårt på dörren och tryckte ned handtaget.
 Hjälp! Skrek Kristina när dörren slängdes upp.
Hon landade på golvet med en dov duns.


 Hej Ines, sa Nicklas fnissande, varför hade du problem med att få upp låset? Man kunde nästan tro att du kom från en annan tidsålder eller nåt!
 Var är jag? Var är Agda, och Erik?
 Du fick nog en hårdare smäll än vad jag trodde! Sa han tvärt, vem är Erik och Agda?
 Erik är ju min man! Och Agda är min kammarjungfru! Vem är du föresten? Varför har du så konstiga kläder, varför har jag de? sa Katrina och började gråta.
 Vänta här Ines jag kommer snart! Sa Nicklas och började springa genom korridoren.
”Vad gör jag här, vad är det här för ställe?” Tänkte Katarina och kröp tyst ihop på golvet undertiden tårarna rann ner för hennes kinder.

*

 Här ligger hon, flåsade Nicklas när han kom genom korridoren med en magister tätt baktill, han pekade på Katarina som låg på stengolvet rödögd av all gråt.
 Du säger att hon kan ha slagit i huvudet när hon flög ut genom toa dörren.
Nicklas nickade och stirrade tyst på henne.
En lång tystnad bröt ut tills magistern plötsligt sa:
 Vem är jag?











En önskan slår in 6



Åh vad jag önskar att han visste hur det var egentligen! Viskade jag tyst för mig själv.
Precis samtidigt som jag tänkte det så visades det olika episoder då det visats att Elisabet inte varit stark, tvärt i mot vad hennes syster hade varit då, allt visades i luften, mitt i tomma intet!
Erik rynkade på pannan och tittade på mig med en kylig blick. Jag själv stirrade på den platsen som filmepisoderna spelats upp.
Jag kände mig illa till mods och var samtidigt rädd, det jag önskat hade trotsallt slagit in.
 vi kanske bör lägga oss Erik, sa jag undrande och osäkert.
Han nickade tyst och tog av sig kläderna och lade sig i sängen.
Jag ropade på Agda som kom inrusande och plockade fram min hårborste från skrivbordet och bad mig sätta sig hon tog av mig min ”slöja” och lät mitt långa lockiga brunblonda hår falla ned en bit nedanför knäna.
Det hade börjat skymma och den första frosten började så smått att hemsöka oss om nätterna.
Erik låg i sängen och granskade mig.
När hon borstat mitt hår färdigt hjälpte hon mig av med kläderna och lämnade hastigt rummet.
Jag gick mot sängen och la mig bredvid honom under det varma täcket.
Han strök mig över magen och kände hur bebisen sparkade.
Jag huttrade och mumlade något om att det var kallt ute och sedan slöt sig mina ögon sakta och snart var jag förflyttad till drömmarnas land. Månen steg sakta upp över den klara kvällshimlen som ett öga som vakade över oss och såg till så att jorden inte förblev svart undertiden som solen sov.

Jag springer allt vad jag kan men rösten kommer närmare, jag är ditt sanna jag, jag är här för att berätta sanningen för dig, igen av dom här människorna vet vem du är inuti, du till hör inte denna kropp, detta är inte du! Rösten skriker så om och om igen och förföljer mig vart jag än springer.
En stor låda med småfolk flyger bakom mig, även konstiga oljelampor formade i rör som lyser starkt.
Ett suddigt ansikte kommer upp framför mig det är lika stort som mitt hus och gråter med röda ögon.
Solen skiner stark och allt är outhärdligt varm. Det barn du bär är inte ditt det tillhör inte dig, det är inte ditt, det är inte ditt!
Det tillhör någon annan!
Inte dig!
Du är inte du, nej du tillhör en annan kropp, detta är inte du!
Rösten skriker högre, högre och högre.
Så blir allt svart och ur en grumlig vattenpöl med ett dunkelt ljus i mitten så hörs nu rösten skrikande:
Detta är inte du jag talar om sanningen detta är inte din kropp, det är inte ditt barn!
Så kom en stor rödrutig bok fram med flera tusen sidor av lysande, skimrande blad, dom skriker samma saker till mig.
Jag vaknade med ett ryck och både kallsvettades och grät.
Jag makade mig närmare Erik och somnade om med en otäck klump imagen och känslan av att något iakttog mig underifrån täcket, inifrån min egen kropp…


Solen steg upp 7



Solen steg upp i horisonten och en liten svart kråka satt på en barrig tallgren och kraxade att snart var vintern här.
Tiggaren med dom nya skorna stod utanför porten ivrig att kanske kunna få ett jobb i borgmästarens hus, borgmästaren av Villrana en liten stad nära Stockholm.
Han knackade ivrigt på porten.
En tjänsteman öppnade dörren.
Tiggaren öppnade munnen för att säga något men blev tystad.
 vi ger ingen allmosa! Tyvärr min herre! Tjänstemannen var just påväg att stänga porten då Agda kom ner rusande från trappen.
 Stopp! Öppna dörren! Skrek hon hög och tjänstemannen suckade och vände sig om.
 Agda du vet reglera, vi ger ingen allmosa.
 Men herre gud Rolf, om det är någon som följer reglerna här så är det jag! Sa Agda och stirrade ilsket på tjänstemannen, Öppna dörren nu Rolf! Tjänstemannen suckade och öppnade dörren släppte in tiggaren. Tiggaren tittade förväntansfullt på henne och hans hjärta gick hundraåttio.
 Inte vara allt för förväntansfull var det, mumlade Agda och himlade med ögonen, du fick jobbet, suckade hon sedan fram.
 Jippy hurra för mig hurra för mig! sjöng mannen och skuttade omkring. Han studsade omkring som en gummiboll och tog i tjänarens händer och dansade runt runt runt.
Tjänaren var däremot inte lika sympatisk över att mannen fått jobbet och han bara stod där och blev runt snurrad.
Agda suckade och traskade upp igen.

Dagarna gick och allt började falla in på plats inget kändes konstigt längre.
Jag var Kristina en rik ung gift adels flicka som fick allt jag ville, jag fick bete mig som jag ville.

*

 Agda var är du! Skrek jag i trappen på väg ner till köket. En av knektarna kom stövlande för att byta post, jag befallde honom att stanna och frågade honom om han visste var hon var. Han mumlade något om köket, och mat och vankade vidare.
Jag rusade ner och in i köket där jag fann henne framför vedspisen och smakande på alla läckerheter som stod och puttrade.
Jag gick med bestämda steg mot henne tog tag i hennes axlar och gav henne en örfil.
 Var har du varit! Du skulle ha varit uppe för länge sedan och borstat mitt hår, skrek jag argt åt henne och drog med henne upp för trappan och fram tillskrivbordet i örat som ett litet barn.
Jag satte mig på stolen och hon drog snabbt fram borsten ur skrivbordslådan och satte igång att borsta det.
Jag andades häftigt och blev arg så fort hon drog i en tova.
Erik befann som vanligt på rådsmöte denna tid på dygnet.
Börjar den bli bättre? Nu har du ju kommit in i berättelsen lite grand! Hoppas du tycker den är bra! Kom bara ihåg att inte lägga ifrån dig boken än! Du har inte läst klart den än!





Ett svar 8



Vem är jag? Den frågan kunde inte Katarina besvara hon minns igen av att hon någon sin varit här förut bara att hon förut hade stått i hallen och var påväg ut att köpa ett par nya skor och så plötsligt blev allt bara vitt också var hon inne i ett konstigt litet rum, tankarna snurrade runt runt runt i hennes huvud.
Hon kände gråten komma tillbaka och sätta sig i halsgropen, magen gjorde uppror och hon kräktes mitt på golvet, hon hade gråtigt så mycket att magen gjorde ont, och hon kände knappt hur tårarna sprutade igen och rann ut över golvet och blandade sig med spyan.
Hon såg knappt magistern som stod framför henne för hennes ögon var så fyllda av gråt.













Gröna sammetsklänningar 9



 Frun får förlåta min slarvighet, flinade Agda och drog hårt i en tova med flit.
 Jag kan få dig avsatt innan du hinner säga ”jag ska aldrig göra om det frun” nästa gång detta händer skaffar jag en ny kammarjungfru, jag kanske har större makt än du anar, sa jag och höjde ögonbrynen.
Hon tystnade och slutade borta mitt hår. Jag stampade hårt med foten i stengolvet och Agda ryckte till och fortsatte kamma.
Jag log med ett flin och lutade mig bakåt mot stolens rygg.
Jag måste ha somnat till för jag vaknade till av att Agda öppnade dörren till garderoben och tog fram en mörkgrön sammetsklänning.
Sömn drucken ställde jag mig upp och tog av mig yllemorgonklänningen Agda och hjälpte mig på med den som jag skulle ha till lunchen och middagen.
Jag strövade sedan fram i det stora huset och in i biblioteket.
Jag svingade mig fram mellan stegar och böcker tills att jag hittade boken jag letade efter. ”Bläckhjärta” av Cornelia Funke.
Jag slog mig till ro i en fåtölj bredvid en liten fönsterglugg, rätade till klänningen och öppnade boken.
Bokens baksidestext lyder som följer: Vem är Sotfinger, Främlingen, egentligen? Vem är Capricorn och vem är trolltunga? Meggie finner svaren i en undangömd bergsby- och i en bok.
Jag väcktes från boken när Lisabet - Elisabets syster – ryckte mig i armen och meddelade att lunchen stod på bordet och att Erik väntade på att jag skulle komma ner och äta lunch med honom.
Jag suckade och lade ifrån mig boken och följde med henne ner för trappen och sedan in i matsalen där Erik satt och väntade vid bordet.
Under tystnad åt vi vår lunch för att sedan återgå till våra sysslor.
ag strövade tillbaka till biblioteket och läste ut boken, Erik tog en vagn tillbaka till mötet.

Jag minns tydligt den sista meningen i boken ”som Mo redan sagt: att skriva berättelser är också ett slags trolleri”. Jag håller helt med Mo.
Att hitta på berättelser och att skriva historier är det bästa jag vet.
Jag älskar skrapet av pennan som kommer när man försiktigt lägger den mot pappret och börjar så smått att skriva.
Under den sista dagen på veckan brukar jag fantisera ihop historier där ofta någon dom känner är med, jag hittar på historier åt tjänstefolket i huset.
Deras favorit är när ”Drakarna går till anfall” som jag kallar den.
Den handlar om när den lilla tjänsteflickan Elis räddar världen när drakarna anfaller deras magiska by, den är både spännande och lite rolig.
Jag älskar verkligen det, vi allihop sitter samlade i köket och kokerskan står och lagar mat under tiden som alla lyssnar med spända öron. Alla – förutom kokerskan – sitter tätt tätt vid trä bordet och håller någon hårt i handen medan jag berättar.
Jag vet inte hur Erik skulle gilla det, men han är alltid borta precis då från då tuppen stiger upp tills att lunchen serveras, han far sedan tillbaka till mötet och kommer tillbaka vid middagstid igen, och jag menar verkligen alltid.
En lördag knackade det på dörren.
Och det var inte vem som helst som kom heller. En gammal skäggig benig gubbe släpades in av några knektar.
Jag var just påväg ut från köket efter att ha smakat och hjälpt till med maten då mannen skrek:
 Där är hon, hon kan bevisa att jag är oskyldig, eller hur eersnåd, stapplade den gamla gubben fram. Jag tittade oförstående på knektarna som arresterat den gamle mannen, jag tyckte så synd om honom men fick inte visa svaghet, inte som kvinna. Och jag visste inte heller vad han gjort, jag kunde föreställa mig att han stulit en bröd bit eller något liknande åt sin familj.
 Jag vet inte vad han pratar om, ta ut denna man ur min åsyn! Jag skrek med en röst blandad av lättnad och sorg för den gamla mannen öde som nu väntade honom.
Jag föreställde mig galgarna med den stackars mannens fötter dinglande en decimeter ovan marken och korparnas hemska skri när dom svävade fram och tillbaka över den mörkblåa dags himlen.

Samtidigt såg jag hur en silvrig tår löpte ned från hanns öga och ned över kinden tills den tillslut sipprade ned från hans vita smala haka och landade på golvet.
Min hals sved och brände, jag förblev stum i rädslan för att gråta.
Männen skrattade och pratade om den gamle mannen.
Jag var för upptagen med att inte gråta så jag lyssnade inte speciellt mycket på vad dom sa, men inte var det snällt.
Jag uppfattade bara något liknade med:
 Som om hon skulle lägga märke till dig!
 Nu ligger du risigt till gamla tjuv!
 Jag tror korparna är hungriga nu såhär innan just innan vintern.
Jag hade svårt att inte bara rusa iväg där ifrån, så jag skrek:
 Men skulle ni inte ta ut honom här ifrån va! Alla knektarna ursäktade sig och mumlade ”ja ” ”det har du rätt i” ”ursäkta” ”jovisst” också vidare. Manne gav till ett sista kraft löst skrik innan han blev nersläpad från borgens sista trappsteg och släpad över vallgraven.












Skräckslagna motståndare 10



Jag och Lisabet hade bestämt oss för att ta oss en liten tur i staden.
Sagt och gjort jag satte på mig jackan för att skydda mig mot vinden också bar det iväg in mot staden.
Allt var helt lugnt tills, ett skott hördes och en grupp krigare sprang in genom stadsporten.
Männen bar revolvrar och gevär. En man sköt en kvinna som stod vid ett handelstånd i ryggen. Hon tappade sitt spädbarn hon hade i famnen som rullade gråtande och blodig in i sin mamma.
Dom började hota och slå kvinnor och barn. Och alla skrek och hela staden bröt ut i kaos. En skara av män sprang mot innerporten till borgen. Lisabet slet tag i min jacka och tryckte in mig mellan två hus, in till en trång gränd.
Jag, vi har inte mycket tid! Sa hon stressat och tittade sig nervöst omkring för att få syn på inkräktare. Det är såhär att allt du önskar slår in, kan du förstå det, du är ingen häxa, - jag lovar!
Jag nickade med uppspärrade ögon och skrämd blick.
Ni säger inte det här till någon, eller snarare jag önskar att ni inte sa det! Sa hon sedan och hon knep beslutsamt ihop munnen.
 Visst, när den här striden är slut önskar jag att jag inte kom ihåg allt vad du nu sagt, jag önskar även att du ska glömma att du sagt det här till mig!
 Gör vad du måste frun!
Jag nickade dystert.
 Visst du har rätt, jag önskar att vi var innanför borgens trygga murar! Sa jag högre och så stod vi inne vid portens insida, porten in till borggården.
Erik hade flytt från mötet och in i borgen, nu hade han samlat sina knektar och några bybor som kämpade för att inte förlora borgen.
 Det var väl för väl att ni mår bra! Skrek Agda. Hon kom rusande från vårat motsatta håll.
Hon grep tag i min och Elisabets hand och satte iväg.
Vi skyndade efter henne och vår färd bara av till källaren.
Där satt resten av kvinnorna och barnen hopkurade, tätt intill varandra.
En hög med hö var hopskyfflat och täckt med filtar. Agda pekade på den enorma ”kudden” och jag skyndade dit.
 Ni behövs uppe vid östra flygeln! Skrek en vakt som stod i dörr öppningen. Kvinnorna blev likbleka och ställde dom sig upp en och en vandrade ut.
Jag skulle precis till att resa mig när vakten drämde igen dörren, och låste den!
Nu var det bara jag, Agda Lisabet och barnen. Barnen satt hopkurade och lyssnade skräckslaget efter steg från fiender.
 Vad skulle kvinnorna göra? Viskade jag till Agda. Hon svalde och viskade knappt hörbart;
 Ta hand om några nya döda och skadade.
Jag rös av tanken av att vidröra en död mans blodiga kropp. Striden pågick resten av dagen.
Vi alla satt tysta på helspänn i källaren.
Ganska ofta kom vakten in och tillkallade sig kvinnorna.
”Jag måste göra något snabbt!”
 Jag önskar att det ska ske ett mirakel så att vi vinner denna strid, jag rörde knappt läpparna när jag sa det. Det gick säkert en minut eller två, fast det kändes som en timme eller två. Plötsligt slog vakten upp dörren och skrek med ett brett leende:
 Vi har vunnit! Dom flyr för brinnande livet nu!
”Nu glömmer jag allt.” Suckade jag också var allt jag fått reda från Elisabet raderat ur mitt minne. Lika så i Lisabets minne, vilket senare skulle visa sig vara synd, och skulle för mig bli Farligt!









Ett barn i borgen 11




Jag vaknade upp och kände hur allt snurrade det och jag började få mina värkar.
 Aj! Erik spring och hämta Elisabet! Tjöt jag till och började gråta.
Erik satte sig dåsig upp i sängen och tittade på plågade ansikte.
Hans dåsighet försvann direkt och han var plötsligt klarvaken.
 Vad är det älskling? Frågade han oroligt och la en hand på min mage.
 Bebisen den kommer, hämta Elisabet och dom andra! Tjöt jag spänt.
Erik rusade ut ur rummet och kom snart tillbaka med sju av tjänarna springande med lakan och varmt vatten.
 Krysta frun krysta, sa Lisabet som genast fanns vid min sida och höll min hand i ett fast hand tag, ni klarar det frun ett två tre, krysta! Jag pressade allt vad jag kunde. Allt började snurra och jag började må illa.
 Barnet är påväg! Hojtade Elisabet glatt.
 Okej frun en gång till! Sa Lisabet, ett två tre! Jag pressade allt vad jag kunde och Elisabet tog emot barnet när det kom ut.
 Det blev en liten flicka frun! Sa Elisabet glatt, och hon är bestämt lik sin mor!
 Du klarade det! Skrattade Lisabet och tittade på mig, hon log i hela ansiktet och hennes ögon skrattade med en sådan glädje som jag aldrig förr sett.
Elisabet och kokerskan badade av henne och lindade in henne i ett lakan.
Hon kom vaggande med henne till mig.
Hon la henne i min famn.
Hennes lilla runda näsa och klarblåa ögon var bedårande, hon hade runt ansikte och nästan inget hår.
Om det var någon som skulle känna sig lycklig så skulle det vara jag, jag log med hela kroppen och jag strålade som en sol.
Mitt första barn!
Helt perfekt, hon hade ingen sjukdom eller olycka över sig, hon var perfekt.
Erik kom och satte sig bredvid mig och strök flickan över håret och sedan strök han mig över kinden.
Han strålade också av glädje detta var ju även hans första barn.
 Hon ska heta Margareta, sa jag stolt och lyfte upp henne så att alla kunde se min underbara lilla flicka som vilade in mina flickaktiga händer. Alla tittade på Margareta med förundrade ögon, det första barnet i borgen på flera hundra år. Margareta grät, jag sänkte ner henne och la henne i min famn, hennes gråtande slutade och hon slumrade snart sött i min famn.
 Det är ett underbart barn frun ni borde vara stolt! Sa kokerskan plötsligt och log förunderligt till mig.
 Det kan du lita på att jag är! Sa jag stolt och tittade ner på hennes slutna små ögon och hennes runda lilla näsa.
Resten av natten gladde sig alla – även resten av hushållet – åt lilla Margareta., Elisabet skickade bud om en brådskande tillvärkning av en vagga och ett litet badkar och bebis kläder åt våran lilla välsignelse.
Lisabet och dom andra kvinnorna hjälpte mig att tvätta av mig, och Erik och dom andra männen hjälpte till att hitta en tillfällig sovplats i vårat sovrum åt Margareta, det blev tillslut en hög med lakan och kuddar som dom lade nedanför våran säng.
Efter lunchen dagen därpå så åkte jag Agda och Erik in till byn för att visa upp våran lilla skatt för en jublande folkmassa.











Halsband och juveler 12



Erik låg i sängen och jag skulle just till att stoppa ned min ring i skrivbordslådan då han fick syn på läderpåsen jag köpt för några veckor sedan.
 var har du köpt det? Frågade han uttröttad och granskade mig som vanligt. Jag höjde ögon brynen och tittade på honom och sedan på läderpåsen som låg i den halvöppna skrivbordslådan.
 Hos en hansaförsäljare, svarade jag helt oberörd över hans undran.
Han smackade med läpparna och gjorde en grimas. Han satte sig upp och lutade sig mot sängens kortsida. Han lade huvudet på sned och tittade på mig.
 Fåse hur du ser ut i det! Utbrast han sedan. Jag tittade på den lilla ljusbruna läderpåsen och sträckte fram min hand och plockade upp halsbandet. Halsbandet skimrade och glänste rött grönt guld och lila.
Jag knäppte det runt min hals och Erik tittade förunderligt på mig, jag log och kände hur det vilad tungt runt min hals.
 Du skimrar som en sol, sa han med en mörk röst. Jag tittade förvånat på honom och lyfte upp mitt hår från halsbandet och knäppte jag upp det.
Jag lade tillbaka det i läderpåsen knöt ihop den och stoppade ner den i skrivbordslådan.
Sedan gick jag fram till Margaretas vagga och stök henne kärleks fullt över hennes sammetslena lilla kind och gav henne en godnatt puss på kinden sedan kröp jag ner i den varma sängen och somnade och sov djupt och för första gången på länge utan mardrömmar.
Jag vaknade till av att Erik stod och klädde på sig. Han gav mig en kyss och lämnade sedan tyst rummet.
Jag gick upp och hämtade Margareta som nu, äntligen, sov djupt.
Jag lade henne i våran säng och kände på hennes små bebis fingrar, sedan somnade jag om medans lilla Margareta sov djupt bredvid mig.

Det var en vanlig eftermiddag och jag satt och berättade historier med lilla Margareta i lekande i mitt knä när bilder plötsligt kom upp i huvudet.
Jag började berätta en historia om lådor med gubbar som dansade och sjöng, och om människor i konstiga kläder, om stolar som hade vatten i sig, och om hus med vatten inomhus som till och med rann, det var både varmt och iskallt.
Jag slutade tvärt och ruskade på huvudet.
Vad var det som flög i mig?
Elisabet satte pannan i djupa veck.
Kokerskan tittade bekymrat på mig.
Jag blängde bittert på dom men kände längst inne att det var något som inte stod rätt till.

Erik hade åkt iväg till Stockholm för att framföra böndernas klagan om skatten.
Jag satt uppe i sovrummet på knä bredvid sängen.
 Jag vill ha tio mark! Viskade jag och höll fram handen men inget hände. Jag rynkade pannan och nästan skrek; Jag vill ha tio mark! Men fortfarande hände ingenting. Jag satte igång att tänka, ”vad har dom konstiga händelserna för likhet”? ”Min pengapung blev full med pengar och bilderna som visades mitt i tomma intet, vad har dom för likheter?” då plötsligt slog det mig. Jag hade önskat! Jag prövade igen;
 Jag önskar mig tio mark! Precis samtidigt så låg det tio mark i min hand. Då hörde jag hur dörren gnisslade till och hur någon drog efter andan. Jag studsade förskräckt upp och sprang till dörren och slog upp den, men igen var där ute.
Oron steg som tidvattnet i min mage och jag bestämde att det kanske skulle vara bäst att krypa
I-sängs innan något farligt händer.











Anklagad 13



Överstebiskopen kom inrusande med Elisabet i täten även åtta knektar kom därefter, Elisabet pekade upp för trappen Överstebiskopen fortsatte upp för trappen och vek av in i sovrummet där jag fortfarande sov djupt.
Knektarna rusade in och slet upp mig ur sängen.
 Aj vad gör ni? Jag är faktiskt fru till hertig Erik, vilka tror ni att är? Gastade jag förtvivlat när hon knektarna band ihop mina händer.
Jag kände repet snärjdes åt runt handlederna. ”Bara dom inte märker Margareta!, Då kan jag lika gärna dö här och nu!”
 Fråga inte mig, HÄXA! Skrek Överstebiskopen och stirrade stint på mig.

”Elisabet jag visste väl att hon skulle förråda mig!”
”Nu behöver jag bara önska mig ut ur denna situation!”

Precis som om Överstebiskopen kunde läsa mina tankar så sa han:
 Och för att du inte skall trolla dig bort härifrån så skall jag tysta diig! Han plockade fram en kniv! Han gick fram till mig och skar av en bit av min nattklänning sedan tog han den och knöt runt min mun.
En av knektarna kom och hängde en säck över mitt huvud. Och knektarna bar iväg mig ut genom rummet och ner för trapporna. I hallen stod tjänstfolket på rad. Dom spottade på mig och skrek obehagliga saker efter mig när knektarna bar ut mig genom dörren.
Jag fördes vidare ned för torget där människor skrek och kastade rutten frukt och gamla sopor, kvinnorna höll för ögonen på deras barn när jag släpades vidare. Upp mot höga kullen.
En stor folkmassa hade samlats runt stupstocken och bödeln stod där med sina svarta kläder.
 Katarina fru till hertig Erik är anklagad för HÄXERI! Skrek Överstebiskopen
 Det sägs att ditt tjänstefolk sett dig trollat fram mynt och episoder med bilder i tomma intet! Skrek han ännu högre och människorna som samlats vid stupstocken häpnade när Överstebiskop berättat detta.
 Hennes tjänstefolk har berättat att hon berättar helt osannolika historier och så vidare! Du är Anklagad och skall möta ditt öde HÄXA!

Knektarna tryckte ned mig på knä på den frostiga marken, kylan bet mig i fötter och kroppen värkte efter knektarnas hårda grepp.
Dom lutade mitt huvud över stupstockens breda kant.
Korparna skriade och cirkulerade ovanför åskådarnas huvuden.
Det tidiga morgon ljuset fick yxan att glänsa till, bödeln viskade tyst;
 Förlåt mig frun.
Han höjde yxan högre och inom kort ven den ner genom luften och så blev allt kolmörk mörkare än den mörkaste natt så mörkt att du inte skulle se din hand fem centimeter framför dig.
Ett plötsligt starkt ljus och så svart igen.
Jag hörde långt bort ifrån hur någon ropade mitt namn som genom en tunnel.
Tunneln blev kortare och kortare och snart hörde jag ganska tydligt ett svagt pipande ljud och Mors och Fars röst. En sjuksköterska kom ingående.
 Du blev påkörd av en bil, du har bara skadat nacken lite, den klarade sig bättre än vad vi trodde den skulle göra, men du har även brutit benet och fått en mindre hjärnskakning, sa hon vänligt.
Jag öppnade försiktigt ena ögat och såg mor och far.
Sen föll jag tillbaka in i medvetslösheten.

*

Samtidigt bar Överstebiskopen i väg med det blodiga huvudet han slängde in det i den stora bålen, huvudet flög snabbt genom luften och snart träffade huvudet elden och lågorna började slicka huvudets hår, men så plötsligt smällde det till! Folkmassan skrek vettslaget till och bakade bak, ett stort rökmoln bildades, fåglarna flög snabbt i väg Överstebiskopen gjorde korstecknet och spottade på marken, en kall vind drog förbi och människorna huttrade till i sina tunna kläder, och ur röken klev Katarina…
… den som överlever skall få leva.







Mötet och berättelsen 14

Jag låg i sängen på det lilla sjukhuset.
Mitt minne kom tillbaka samma dag som jag återvända till år 2006.
Klockorna tickade och ett tyst jämmer hördes från rummet bredvid.
Jag hörde hur två personer närmade sig min dörr. En av dom var sköterskan det var jag helt säker på men vem var den andra personen?
Jag hade lärt mig att känna igen hur det lät när mor far och sköterskorna lät när dom kom inslinkande då och då.
Men dom här stegen kunde jag inte känna igen. Sköterskan öppnade försiktigt dörren för att se om jag sov.
Något mycket mer fanns inte att göra på det här stället.
 Du kan komma in, viskade hon och öppnade dörren för Rubi.
Hennes hår hade växt minst fem centimeter och hon hade en ny rosa tröja på sig.
Jag log fast det gjorde ont och en tår rann ner för kinden.
Jag hade inte sett henne på minst fem veckor.
Jag hade legat på sjuk huset väldigt länge.
Hon gick fram och satte sig på stolen bredvid sjukhussängen.
Hon lade en blombukett på nattygsbordet och tog tag i min hand.
 I have miss you, sa hon och skrattade till när hon såg på mig.
Sedan började även hon gråta, vi bara satt och tittade på varandra resten av besökstiden.
Våra blickar talade bättre än några ord.
Jag låg på sjukhus tre veckor till.
Efter att man undersökt mig ytligare en gång till
– två veckor innan Rubi hälsade på - så upptäckte man en stor hjärnskakning och att mitt högerben inte bara var brutet på ett ställe, utan två.
Samma vecka kom mamma med min dagbok, eller snarare trodde hon att det var en dagbok.

*

 Jag önskar att jag fick träffa Katarina fru till hertig Erik, som är borgmästare i staden Villrana den Katarina lever år1682, jag vill träffa henne i enrum där ingen kan störa oss!

Så blev allt svart, sedan blev allt bländande vitt. Och framför mig hade jag Katarina.
Mitt ben var inte längre brutet och jag bar en vacker balklänning.
Vi satt vid ett bord dukat med alla läckerheter du kan tänka dig.
Stek, tårtor, kalkon, kyckling, bröd, utländska frukter och en MASSA annat.
Framför oss hade vi tallrikar och bestick i silver.
 Kom du tillbaka till din egen tid? Frågad jag och tittade på henne.
 Vem är du, är det du som har plågat mig? Var det du som stängde in mig i en hemsk, konstig värld och som i min tid fick mig anklagad som häxa, va! Hon högg gaffeln djupt ner i det vackra bordet och frustade och tittade på mig.
 Ja det var jag.
 Din häxa! Skrek hon och drämde tallriken i golvet.
Den krossades och klirret ekade i den tomma salen.
 Låt mig förklara det såhär, sa jag lugnt och började berätta;
När jag var liten och fortfarande mor och far bodde tillsammans så sprang jag ofta ärenden åt dom, oavsett väder och vind.
Detta var en kall och regning septemberkväll mor bad mig att gå och köpa en liten mjölkpacka till skinksåsen.
Den kvällen förändrades mitt liv.
Jag sprang på den översvämmade trottoaren, regnet piskade mig i ansiktet.
Så blev allt svart och regnet slutade upp med att piska mig i ansiktet.
Ett dunkelt ljus började lysa i en stor grumlig vattenpöl framför mig.
Jag vände blicken nedåt mot vattenpölens djupa mitt, ett dämpat väsande viskade till mig.
 Kom mitt barn, kom Ines mitt lilla barn, rör vattnet så skall du få en gåva utav mig. Rösten i pölen upprepade meningen gång på gång.
 Jag får inte ta emot saker från främlingar, viskade jag darrande och tog ett litet steg bak men stötte mot en kall betongvägg, kylan for som en blixt genom mig från den kala väggen och jag tog ett långt språng fram och landade ostadigt på fötterna.
Jag föll huvudstupa mitt i vattenpölen, mitt i det dunkla ljuset.
Genomblöt satte jag mig upp och började gråta.
En efter en rann tårarna ned för mitt redan genomblöta ansikte.
 Så du tar emot min gåva, sicken duktig liten flicka! väste rösten i ett bubblande skratt.
Det blixtrade till och allt blev bländande vitt.
Jag blinkade några gången för att vänja mig vid ljuset.
Min klänning var drypande våt och vattnet droppade från mitt hår.
Jag grät, skulle jag någonsin komma tillbaka? Var är mamma? Och framförallt vad skulle ske här näst?
En gammal gumma kom gående mot mig med vinglande steg.
Hon bar en stor genomskinlig kula under ena armen och en bok i handen.
Hennes gråa kjol vajade fram och tillbaka där hon gick.
Som förlamad stod där, jag ville springa men benen lydde mig inte.
Gumman satte sig på knä och tog tag i mina små händer, inte hårdhänt utan vänligt snällt.
Hon tittade på mig med sina vackra blåa ögon och hennes rynkiga ansikte log så att minst tusen till visade sig.
 Du behöver inte vara rädd lilla Ines, sa hon med sin mjuka röst.
Jag snyftade till och log.
Även om jag aldrig sett denna kvinna förr så kände jag på mig att hon inte ville mig något ont. Ines du skall få en gåva av mig, denna måste du vara rädd om, förstår du det? Jag nickade och tittade fundersamt på henne och sen på boken som hon lagt ifrån sig.
Jasså du, du är klyftig du, sa hon och hennes ansikte sken upp som en sol, egentligen förstod jag inte vad hon menade med det men det låtsades jag i alla fall att jag gjorde.
Du förstår att denhär boken är VÄLDIGT speciell, hon tittade allvarligt på mig. Du förstår att när jag var sex år, precis som du, så fick jag den här boken av en gammal kvinna som snart skulle dö, precis som jag.
Jag ryckte till och spärrade förskräckt upp ögonen, var inte rädd mitt lilla barn, sa hon lugnt, du förstår Ines denna kvinna gav mig en gåva, den gåvan är en mycket kraftig gåva förstår du, den gör att ALLT jag önskar slår in.
 Men, men varför önskar tant inte sig bara ett liv förevigt?
 Ett förevigat liv, rättade gumman mig.
 Ja precis, sa jag nervös.
 Jo förstår du Ines att om jag skulle göra det så skulle alla bara vilja ta massor av prover på mig och så, fortsatte hon i en mildare ton.
Jag öppnade precis munnen för att på peka en sak då hon satte fingret framför munnen på mig.
 Schhh Ines jag vet att jag kan önska mig att dom inte ska göra det, men då skulle ju ingen annan kunna få ta del av denna fantastiska gåva. Du förstår att denna bok är källan till magin som gör att du kan önska vad du vill, om någon annan rör den så har den personen kraften, tills det att den personen ger dig boken igen, eller att du tar den tillbaka, men om det innebär att du slår någon eller sparkar den personen så kommer boken att försvinna och gåvan kommer aldrig mer att synas till i denna värld…
Gumman släppte mina händer och gav mig boken, nu är det din tur att ta hand om gåvan tills dagen kommer då du för den vidare till ett annat barn. Sedan blev allt vitt igen och jag stod där på trottoaren med ösregnet piskande i ansiktet.
På marken framför mina fötter låg den.
Den röd rutiga boken med flera tusen sidor, av magi.
Så avslutade jag berättelsen och tittade upp från tallriken jag granskat undertiden jag berättat.
 Jag hoppas att du inte tror att jag försökte att göra dig något ont, du har ju fått en liten dotter, Margareta är hennes namn, det vet du nog redan, och med din tillåtelse kan jag önska att ingen i din stad kommer att komma ihåg att du en gång, tackvare mig, blev anklagad för häxeri. Jag skar en liten bit ur steken och stoppade den i munnen.
Katarina ryckte på ögonbrynen;
 Du har min tillåtelse att önska det du sa, men låt oss äta av denna utsökta mat först, hon drog upp gaffeln ur bordet och jag önskade henne en ny tallrik.
 Och om det gläder dig Katarina så gav du mig världens bästa ide till min uppsats! Den blir något försenad men men…

Skriven av: Leverpastejen