Tisdag

Jag hatar tisdagar. Ingen särskild orsak, men de gångerna något går snett i mitt liv så är det på en tisdag. Allt ifrån att få parkeringsböter till insjuknande i influensa, alltid en tisdag. Då var det inte konstigt att dörrknackare alltid dök upp just på tisdagar. Allehanda försäljare, religiösa missionärer och välgörenhetsrekryterare har genom åren ringt på. Alltid på en tisdag. En regnig tisdag förra oktober ringde Erik Johansson på. Välklädd i en lång svart rock och en portfölj i ena handen. Det blonda håret bakåtkammat. Till synes oberörd av regnet och den starka blåsten.

“Hej. Mitt namn är Erik Johansson och jag är här för att…”
“Nej tack, jag vill inte köpa något”, avbröt jag och smällde därefter dörren i ansiktet på den regnvåta försäljaren.

Detta skulle visa sig vara början på mina bekymmer. Erik återvände kvällen därpå. När dörrklockan ringde gick jag för att öppna. Där stod han, likadant klädd som dagen innan. Lika oberörd av väderleken.

“Hej. Mitt namn är Erik Johansson och jag är här för att visa dig hur du kan bli ekonomisk oberoende…”
“Som jag sa igår, jag är inte intresserad.” Jag stängde dörren och återgick till matchen som gick på tv.

En olustig känsla sköljde över mig under pausen i halvlek. Något kändes lite off med försäljaren idag. Det var något i hans blick. Som om han tittade rakt igenom mig istället för på. Tillslut lyckades jag övertyga mig själv om att det var nonsens. Bara ett hjärnspöke. Det visade sig vara helt fel. Spöket var i allra högsta grad verkligt.

Kvällen därpå var det dags igen. Just när jag skulle lägga mig i badet så ringer dörrklockan. Jag valde att ignorera besökaren och gled ner i vattnet. Strax därpå, en ny ringning, följande minut en till och så en till. Han måste ha stått och ringt i säkert tjugo minuter innan jag klev ur badkaret, tog på mig badrocken och gick ut i hallen för att öppna. En klump i magen växte med jag närmade mig ytterdörren.

“Hej. Mitt namn är Erik Johansson och jag är här för att visa dig hur du kan bli ekonomisk oberoende. Om du kan släppa in mig så att vi kan sätta oss några minuter, så ska…” Eriks ansikte var förvridet i ett nästa onaturligt brett flin. Ögonen, lika uttryckslösa som igår. Han såg helt bisarr ut.
“Är du helt dum i huvudet?”, frågade jag retoriskt och drog igen dörren. Ilskan till trots så började jag bli rädd. Skulle han återkomma imorgon? Klart han skulle…

“Hej. Mitt namn är Erik Johansson och jag är här för att visa dig hur du kan bli ekonomisk oberoende. Om du kan släppa in mig så att vi kan sätta oss några minuter, så ska jag visa dig hur du med några enkla steg kan uppnå dina drömmar”

Jag lät honom prata klart denna gången och stirrade istället tillbaka. Innerst inne ville jag gråta. Erik såg mer galen ut igår. Ögon var helt uppspärrade och det onaturligt breda flinet bredare än innan. Först nu som jag lade märke till att hans rock inte rörde sig trots att vinden drog på rätt så rejält.

“N-nej tack”, stammade jag fram.
“Hej. Mitt namn är Erik Johansson och jag är här för att visa dig hur du kan bli ekonomisk oberoende. Om du kan släppa in mig så att vi kan sätta oss några minuter, så ska jag visa dig hur du med några enkla steg kan uppnå dina drömmar”, hans röst lät mer intensiv, som om han va irriterad.
Med en klump i halsen började jag stänga dörren.
“Jag stänger nu Erik, och jag vill inte köpa något”, jag kände mig ynklig. Nästan ursäktande.

Kvällen därpå släppte jag in honom. I ren desperation förmodligen. Han gick in i mitt vardagsrum och satte sig i soffan. Jag gick till köket och hällde upp vatten från kokaren. Från köket kunde jag se vardagsrummet. Erik satt rakryggad och orörlig i soffan och flinade rakt fram. Det var fruktansvärt att ha honom där. Som en oläslig bok, skriven av någonting bortom denna värld. En oföreställbar galenskap. Det var knäpptyst i huset. Enda ljudet kom från det kraftiga regnet som smattrade mot fönsterblecket. Det hade börjat åska.

“Vill du ha något att dricka?” Inget svar. Vad förväntade jag mig?

Med tekoppen i handen gick jag till honom. När jag passerat tröskeln till vardagsrummet började han plötsligt vrida på nacken. Han vred huvudet så att han tillslut stirrade rakt på mig där jag kom från sidan. Flinet sträckte på sig från öra till öra och de uppspärrade ögonen hade vridit sig uppåt i sina hålor, som om han försökte titta rakt upp i taket. Utan att ändra min, eller någon rotation på kroppen, reste sig Erik upp ur soffan, blicken konstant fäst på mig.

Plötslig släcktes lamporna i huset. Mina ögon var inte vana vid mörkret och det blev kolsvart. Jag fumlade mot strömbrytaren men hittade den inte. Det blixtrade till, och i bråkdelen av sekunden som skenet lös upp rummet kunde jag se Erik precis framför mig, hans flin bara ett par centimeter ifrån mitt eget ansikte. Jag skrek och skrek. Paniken var total. Jag vevade med nävarna, träffade ingenting. Lamporna tändes. Erik var borta. Darrande satte jag mig på golvet och lät tårarna rulla.

En kall tisdag följande månad låste dem in mig. Läkaren kallade det paranoid schizofreni, men jag vet att jag är frisk. Livet på boendet är inte så farligt som man kan tro. Här finns andra friska som sitter inlåsta för att någon bestämt att det som de sett och upplevt inte stämmer. Vilken värld vi lever i va? Nu hinner jag dock inte skriva mer. Det finns en ny snubbe här på boendet. Han flyttade in i tisdags. Jag måste ju gå bort och be om att få visa honom hur han kan bli ekonomiskt oberoende. Hoppas han kan släppa in mig så att vi kan sätta oss några minuter, så jag kan visa hur han med några enkla steg kan uppnå sina drömmar.

Skriven av: Sagokungen