Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Titta framåt, inte bakåt. För då trillar man.

Titta framåt, inte bakåt. För då trillar man.

- Hur fan kunde du? Jag trodde jag betydde allt för dig!
- Förlåt-
- Ditt förlåt har inte längre mening hos mig. Detta är oförlåtligt fattar du väll!
- Asså… Det var typ inte meningen.
- Du är ju fan helt dum i fucking huvudet. Jävla idiot.

Cassandra smäller igen dörren.

Så fort hon hört den bruna dörren smällas igen börjar tårarna rinna, dem rinner hejdlöst och snabbt kommer den vattniga, salta smaken in i munnen på henne – tårarna. Hennes liv känns verkligen helt jävla hopplöst, hon trodde verkligen att hon kunde lita på Josef. Josef hade ju varit hennes allt, hennes ögonsten. Tankarna snurrar så hårt i huvudet på Cassandra att det dunkar, hon är tvungen att sätta sig ner. Långsamt glider hon nerför väggen och sätter sig på golvet. I en halvt vaggande position försöker hon lugna sig.

För ett år sedan träffade Cassandra och Josef varandra genom en kompis dem hade haft gemensamt. Dem började träffas allt mer och mer och efter cirka en månad var dem ihop.

Nu i efterhand kan man tycka att det kanske gått lite snabbt. Dem var ju trots allt bara 16 och 17 år när dem började träffa varandra. Eller hade det verkligen gått så snabbt? Allt var så snurrigt att hon inte ens orkade tänka på det mer. Josef var… Eller nej, ÄR ett svin oavsett. Bara tanken på att Cassandra någonsin älskat Josef kändes absurd, nästan äcklig. Att hon litat på någon som senare komma att svika henne så hårt.

Nej, usch. Tänk på något annat. Tänk på när du träffade mormor efter att hon varit sjuk. Tänk på när mamma vann över cancern. Tänk på glada stunder som gör dig glad. Tänk på Oscar!! Josef, alla minnen med Josef. Helvete, nej tänk på något annat – fort!

Efter ett tag bestämde sig hon för att resa sig upp. Hon måste iväg, bara gå någonstans. Stanna här kändes i alla fall otänkbart. I hallen hänger hennes svarta jeansjacka. Sakta börjar hon gå. Jeansjackan glider uppför hennes armar och på bara några sekunder är hennes vita Nike-sneakers även på. Hon slänger upp dörren och drämmer igen den bakom sig, nu orkar hon ens titta någon annan stans än framåt.

För det är det hon ska göra nu, aldrig blicka tillbaka. Alltid titta framåt. Precis som den texten hon sett på Pinterest för bara någon vecka sedan, det var någonting i stil med: Man ska alltid blicka framåt, inte bakåt. För då trillar man. Att inte trilla var det ja…

När Cassandra kommer hem, går hon raka vägen in på rummet. Hon slänger sig ner på den ny-bäddade sängen. Sängen känns himmelsk, dem vita lakanen omfamnar hennes kropp. Det känns som en stor, varm och välbehövd kram. Allt hon vill ha är en kram, att någon ska säga sig att allt kommer bli bra. Men det gör ingen, för ingen vet at just hon ligger där i sängen, med ett helt rödblommigt ansikte fullt med tårar. Ansiktet hamnar neråt och det känns som om hon kvävs. Kanske är det lika bra, tänker hon.

Nästa dag väcks Cassandra av att hennes lillebror ruskar om henne.

- Frukost, frukost! Mamma har gjort pannkakor till dig!
- Jaja, jag kommer.

Oscar är Cassandras treåriga lillebror. Han kan inte riktigt säga ”r” än så det låter mer som ”j” – alltså blir det ’’fjukost’’.

Cassandra reser sig upp och tittar ut genom fönstret. Utsikten från hennes fönster är rakt ut över havet. Det är så idylliskt och lugnt, helt stilla liksom. De gråa, fluffiga morgontofflorna glider på hennes fötter och hon börjar traska mot köket. I köket väntar både mamma och Oscar på Cassandra.
- God morgon, gumman, sovit gott?
- Nja, inte direkt.
- Okej…
Tack och lov frågar inte mamma mer om vad som hade hänt igår eller varför hon inte sovit särskilt gott.
Dem börjar äta pannkakorna, och dem är faktiskt väldigt goda. Oscar äter och äter, hans ögon gnistrar. Dem är fulla med liv, dem är fyllda med glädje och hopp… Om han bara visste vad som finns ute i denna grymma värld.
Oscar blir snabbt klar och säger snabbt tack för maten. Han springer in på sitt rum fortare än blixten. Först då tar mamma Cassandras hand och knuffar sig lite närmare.

- Vad var det egentligen som hände igår, Cassandra?

Det är då allt brister, hon börjar gråta. Tårarna rinner, men inte lika hejdlöst som igår, tacka gudarna för det.
- Josef var otrogen.

Mamman tittar på henne helt chockerat. Hon visste ju hur fin och givmild Josef var, hon visste ju om den fina, ömsesidiga relationen dem har (eller ja, ”hade” kanske man ska säga).

- Jag vet, jag kan inte heller riktigt tro det.
- Det förstår jag, du måste inte prata om det heller. Men jag tror att det hade varit bra att göra det och när du är redo för att göra det finns jag alltid vid din sida, hjärtat.
- Tack.

Cassandra visste inte riktigt vad hon skulle säga, allt kändes så… Så tomt.

Fyra dagar senare hade hon bestämt mig för att försöka förlåta Josef. Kanske är det dumt, kanske är det bra. Hon vet inte, men Cassandra vill ge det en chans i alla fall. Vid det här laget kände sig inte Cassandra sig längre ledsen, men inte heller arg. Snarare kände hon sig nästan lite vilsen. Eller kanske tom? Hon visste inte ens själv.

Det var i alla fall just nu som hon var påväg mot ett café i närheten. Där skulle Cassandra och Josef prata med varandra om vad som egentligen hade hänt. Hon visste inte vad hon skulle säga – tänk om hon bara skulle sitta där helt tyst?

För inte kunde Cassandra, söta lilla oskyldiga Cassandra, veta att Josef precis i denna stund sitter i det där förbaskade caféet med en annan tjej. Smeker hennes kind och säger ”kommer snart tillbaka”. För inte kunde Cassandra veta, att allt snart skulle bli mycket bättre för henne.

När Cassandra kliver in i caféet plingar en klocka till i taket, ett högt ”plingplong” hörs och hon går vidare. Vid ett utav borden sitter Josef, han har på sig en ljusblå skjorta och ett par mörkgråa jeans. På fötterna har han ett par svarta kostymskor.

Så fort Josef tittar på henne kommer allting tillbaka. Alla minnen dem hade skapat tillsammans, det hon såg när hon öppnade den där dörren intill hans sovrum – allt hon ville var att överraska honom ju. Dem hade inte setts på nästan tre dagar…

Du är en sådan fucking, jävla, skitkille.

Orden ekar i huvudet, men ändå känner hon sig inte arg. Hon sjunker ner på en stol som står vid andra sidan av bordet. Först stirrar hon bara ner i bordet men sen åker ögonen upp och fäster sig i hans. Han ser helt oberörd ut, som om han inte ens reflekterat över det som hänt. Som om det var ”normalt” eller ”ingen big deal”.
Det enda hon vill är att han ska säga något. Att han ska säga förlåt, att det inte kommer hända igen – någonsin! Men även om han gjorde det, även om han bad på sina bara knän framför henne, hade hon fortfarande kunnat förlåta och lita på honom? Klart hon inte skulle kunna göra, så det är lika bra att bara rycka av plåstret… Eller? Till slut samlar hon mod till säg och säger något.
- Varför?
- Vadå varför?
- Ja, varför?! Var du tvungen att förstöra det vi hade – för henne? Vem är hon ens?
- Vet inte. Asså jag fattar ju att det var dumt och så, men jag kommer aldrig göra det igen.
- Nej. För det tar slut nu.
- Vad menar du?
Cassandra svarar inte ens på frågan. Hon bara reser sig upp, tittar bort, skjuter in stolen och går. Aldrig mer ska hon blicka tillbaka.

Titta framåt, inte bakåt. För då trillar man.

Skriven av: noveller

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson