Publicerat
Kategori: Drama noveller

Tivolitombolan

Omelett!
Tivolitombolan for runt i hennes huvud. Cirkusen var i full gång. Fullproppad av ständigt nya tankar som talade till henne. Aldrig ville det upphöra. Tankarna kom till henne som små explosioner. Den ena tanken försvann lika snabbt som den just kommit. Avbyttes av nästa ljusglimt, som också den slocknade och dog ut. Men aldrig blev det tyst där inne i huvudet. Det rörde på sig så pass att det krävde hennes fulla uppmärksamhet. När människor pockade på hennes uppmärksamhet utifrån tog det därför en stund att nå henne. För yttervärlden tycktes hon sovande, slumrande, som om hon gick i en egen liten värld. Hon förbryllade. Uppfattades som annorlunda, men samtidigt inte. Närvarande i den yttre världen var hon ändå ganska normal. Som du och jag och vem som helst. Lite tyst och sluten, men inte avvikande eller konstig. Även om man allt som oftast fick väcka henne. Man kunde få ruska ett bra tag innan man fick kontakt.
Så här var hon född. Det var inte något fel på henne alls som en del ville göra gällande. Tvärtom var det omgivningen som ställde till det för henne. Dessa andra med stygga tungor och fula miner som ville förgöra hennes vackra tankar. Därför släppte hon sällan in någon.
En dag gjorde hon det. En dag lät hon någon komma in. Denna någon var en flicka precis som hon själv, med samma hårfärg och i samma kroppslängd. Flickan var född samma år som hon och besatt samma intresse. De skrattade åt samma saker, ett sånt där fnisskratt som är så typiskt för flickor i de begynnande tonåren. Skratt som smittar. Inte titta på varandra då man förväntas vara alvarlig. Ler och långhalm i sadelkammaren då sadlar och träns rengjordes minst en gång i veckan. Under denna vänskapsperiod var det riktigt lustfyllt att polera lädret som ingick i ridutrustningen. Mycket prat, mycket fniss blandade sig med discomusik och vattenbrus från kranen.
När hon gick från stallet var hon glad. Varenda dag. När hon kom till stallet var hon förväntansfull. Flickan och hon var som systrar. De klickade så bra. Hakade i varandra så att långa kedjor skapades, utan att någonsin stanna av. Aldrig pinsam tystnad. Snarare var det svårt att tiga. Inte som med den andra flickan, där det blev stelt och konstigt och hon stumt famlade efter ord.
Nu kom orden ur henne, som sprudlande vattenkaskader, omöjliga att få stopp på. Den ena hemligheten följde på nästa ur hennes innersta rum. Hon litade så på sin vän att hon aldrig tvekade att dela med sig av det sårbara.
En dag i skolan berättade fröken något märkligt som hon aldrig förut hade tänkt på. Om vem vi kan lita på. En människa som pratar illa om andra pratar också illa om mig när inte jag är där, sa fröken. En sådan person brukar jag vara väldigt försiktig med att avslöja några hemligheter för. Det här är lite konstigt, fortsatte fröken, eftersom det är lätt att tro att personen i fråga säger detta till mig i förtroende.
Hon funderade på det fröken sagt. Det var något som aldrig tidigare slagit henne. Ju mer hon tänkte på det, desto mer insåg hon rimligheten i frökens resonemang. Trots hennes ringa erfarenhet av livet hade hon upplevt olika människor, stora som små för att kunna se ett sammanhang och dra en slutsats utifrån sina erfarenheter. Mer och mer såg hon att frökens reflektion stämde. Det var en sanning som inte gick att frångå och ju mer hon funderade, desto mer uppenbart framstod det för henne. Var hon själv en person som pratade illa om andra när de inte var närvarande? Hon funderade och tänkte att det nog var på det sättet. Det angick inte bara andra, utan också henne själv.
Annorlunda var det med djuren. De pratade aldrig illa om varandra, blev sura endast när de hade fog för det och talade om klart och tydligt vad som gällde. Hästen adresserade till sin beteskompis att ”rör inte mig, för då åker du på en smäll”. Inget falskt smyga bakom ryggen som i människornas värd. Viskade hon en hemlighet i det ludna hästörat visste hon att det stannade där. Medan kompisarna, den ena efter den andra svek stod hästen där den stod, höll ord och tuggade på hö, lydde hennes minsta vink och ställde upp med ett manparti att gråta i och sammetslen mule som tröstande buffade mot hennes arm.
Omelett!

Innan sveket är allt möjligt. Småsår går att plåstra om och det går alldeles utmärkt att fortsätta där man var.
I sin tillit. På sin ö där bara de hör hemma. Flickan och hon. Ännu är faran utom räckhåll.
De som klickar så bra. Hur kan något gå snett?
Det finns inte.
Galoppstigen ligger grön och lång framför dem och hon viskar “go girl” i hästens ludna öra och hästen svarar med att sätta av i galopp. Ingen skänkel behövs, ponnyn vet precis vad hon ska göra.
Det går fort, precis som det gjorde då, när allt fortfarande var möjligt. När hon inte var ensam på stigen, utan flickan fanns med.
Innan sveket är allt möjligt.
Tankarna sätter fart på tivolitombolan. Ibland går det fort. För fort. Fingrarna ligger före tanken. Knappar på mobilen i en rasande fart. Därför är tanken inte med när det händer. Det bara sker. Det går så blixtrande fort. Flickans ansikte, flickan i trosor. Flickan som fnissar att det är hur kul som helst att han är med dem. Han som är femton år. Högintressant för dem båda, i de begynnande tonåren. Det gör inget alls att han får en bild på henne nu.
Omelett!
Allt går så fort. Hennes skärpa hinner inte med då tankarna är så många. Fingrarna så snabba.
Efteråt ska allt vara försent.
Dagen därpå ska hennes mamma plocka upp sin flicka utanför skolan och några minuter senare undra vad som hänt, varför hon är ledsen.
Och en liten stund senare ska hon berätta för mamma att hon gjort något dumt, något oförlåtligt. Att hon inte är värld ett piss, att hon förtjänar att nu ta emot all skit i världen. Hon ska berätta för mamma om att alla i årskurs 6 känner till hennes brott, att flickan nu säger att hon ska anmäla.
Ännu en liten stund senare kommer mamma också att få vetskap om att dottern nu hängts ut på skolan. Att flickan avslöjat hennes innersta rum, alla hemligheter som hon i förtroende delat med sig av under rinnande vatten och discomusik i sadelkammaren där de stod som ler och lång halm under en tid då de delade skratt och skämt då de hakade i varandra så att långa kedjor bildades.
Under en tid då allt fortfarande var möjligt.

Skriven av: Marie Wigilius

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking