Tjugotusen dagar

Det turkosa havet glittrar av solens strålar och vattnet är ljummet.
Astrid bär sin allra vackraste klänning. Den lila med små hjärtan i guld som hon fått av sina föräldrar.
Den är knälång och gjord i mjuk bomull.
Astrid älskar klänningen och har den på sig vid speciella tillfällen.
Det här är ett speciellt tillfälle.
Håret är uppsatt i fläta för att inte blåsa upp i ansiktet av vinden från havet och Astrid har sminkat sig med omsorg denna morgon.
De små örhängena i silver glimmar som regndroppar i solskenet och kroppen ser slank ut i klänningen.
Med ett skratt drar Astrid ur hårsnodden så det lösa håret faller som svallvågor över ryggen.
Det spelar ingen roll om håret blåser upp i ansiktet eller vilka kläder hon bär.
Hennes fina Mateo tycker om henne hur hon än ser ut.
Det har han förklarat flera gånger när tvivlet dykt upp.
När de jobbiga tankarna har försökt bygga bo inne i huvudet.
Astrid har bestämt sig för ett lugnt fint liv och ska göra allt för att det ska bli så.
Astrid slappnar av, känner hur lyckan genomsyrar den ljumma havsluften.
De varma solstrålarna smeker den gyllenbruna huden.
Den starka doften av blommor väcker alla sinnen till liv.

Luften är redan varm och de vita sandalerna fylls av miljontals sandkorn när fötterna sjunker ner i den heta sanden.
Astrid njuter i fulla drag.
Det är så här livet ska vara!
Restaurangerna längs strandremsan börjar öppna för dagen, men uteserveringarna gapar ännu tomma.
Astrid undrar var Mateo har tagit vägen, han är sen.
De skulle ses här som vanligt klockan åtta och äta frukost på någon av uteserveringarna.

Han kommer springande mot henne från ett annat håll än han brukar.
Den bruna hyn, det svarta håret och de bruna ögonen får Astrid att bli varm inombords.
Han är snygg, hennes blivande man.
Ikväll ska de gifta sig på den stora terrassen på favoritrestaurangen och lyckan bubblar som champagne inom henne.
Spanien.
Astrid smakar på namnet.
Vilket underbart land.
Det är något alldeles speciellt med stränderna, havet, dofterna, maten och dryckerna.
Hon möter Mateos blick och snart har hon hans hand i sin.

Den stora terrassen som vetter mot havet är inramad av vackra blomsterdekorationer i olika färger.
Havet har samma intensiva blå färg som Astrids ögon och Mateos beigea kostym matchar färgen på den långa strandremsan framför dem.
Vigseln har precis ägt rum och de är lyckligare än någonsin.
Astrid ler.
Ett leende som når ända upp till öronen den här gången.
När vågorna slår mot stranden och doften av blommor följer med den ljumma vinden önskar Astrid att kvällen aldrig ska ta slut.
Det doftar ljuvligt och färgerna runt omkring är som en explosion.
Alla sinnen väcks till liv med full kraft.
Vinden tar i och sanden virvlar upp som moln framför dem.
Mateo trycker Astrids hand hårdare och ler så de kraftiga smilgroparna framträder.
Ett långt liv ligger framför dem.
Ett långt liv med barn, resor och att kunna njuta tillsammans varje timme, varje minut, varje sekund…

Astrid lutar sig bakåt mot husväggen.
Ögonen blir skarpt ljusblå mot det vita kortklippta håret och den ljusa hyn i ansiktet.
Det förut så tjocka håret är tunt och går lätt av, trots de dyra hårprodukterna som hemtjänstpersonalen köper åt henne.
Håret borstas alltid noga.
Ibland flera gånger om dagen för att täcka den bara huden uppe på huvudet.
Hon får inte bränna sig i solen.
Det har läkarna varit noga med att poängtera.
Husväggen hon sitter lutad mot är fortfarande ljummen av förmiddagens solstrålar men hon önskar att det var varmare i luften.
Frossan i kroppen kommer allt oftare nuförtiden och huden får då en blåaktig ton.
Händerna skakar, vilket ger en del problem med finmotoriken.
Den ljuslila kaffekoppen med svarta fjärilar väger tungt i handen.
Kaffet skvimpar ur och hon tappar servetten på marken flera gånger.
Det finns ingen kraft i händerna längre.
Astrid svär till och böjer sig ner.
Hon är en skugga av sitt forna jag och saknar den person som en gång fanns.
Den ständiga bitterheten som fyller henne istället för glädje, gör att fåglarna inte sjunger lika vackert längre.
Ingenting är sig längre likt när kroppen tappar den ena funktionen efter den andra och all längtan efter Mateo fyller Astrid till bredden.
Mateo, han har varit borta länge nu.
Astrid tittar upp mot himlen.
Solen som är på väg ner vid horisonten ger ett skimmer i rött och orange.
Den kyliga luften letar sig in under skjortan, frossan blir starkare.

Den urtvättade blusen har blivit för stor och Astrid tappar nästan den mörkbruna kjolen när hon försöker resa sig.
Den som alltid har passat så bra.
De båda plaggen har varit hennes älsklingskläder genom livet, så hon vill för allt i världen inte behöva köpa några nya.
Vad ska det vara bra för?
Med en duns sätter hon sig ner igen.
Den lilla bänken i trä knakar och är ostadig, men den är ändå bekväm att sitta på.
Det finns ingen att visa upp sig för längre, ingen att skratta tillsammans med.
Deras barn är inte på besök så ofta som önskat, men den svarta katten ligger ofta och spinner i hennes knä.
Astrid blundar en lång stund och drömmer sig bort.
När hon slår upp sina klarblå ögon igen tränger leendet fram mellan tårarna.
Den starka längtan efter den forna kroppen, efter Mateo och efter barnen lugnar ner sig, och ersätts av glädje.
En glädje över att ha fått uppleva allt hon drömt om.

Astrid tittar ner på de blekta fotografierna som är tummade och nötta i kanterna.
En del har gått sönder, men får sitta kvar i plastfickorna.
Med en smäll slår hon igen det stora fotoalbumet.
Hela hennes liv finns i det.
Som en klump av längtan.

Mimsan1

Jag har skrivit i ungefär fyra års tid och har även gått några kurser inom skrivandets konst. Jag älskar att utvecklas och lära mig nya saker. Jag målar och läser även mycket olika typer av litteratur. Även resor är ett stort intresse i livet.
Mimsan1 är medlem sedan 2024 Mimsan1 har 4 publicerade verk