Tog allt, gick kallt

tog allt, gick kallt
Nelly Kähr



Sida 1, 2018-26 April, utskrift från dagboken. ”Du är något speciellt. Du ger mig ett lyckorus. Du ger mig ”det”. Du ger mig tillbaka tron. Tron på att inte alla är som han. Han som krossade mig. Han som tog allt och gick kallt.”

Jag hade aldrig sett någon som honom. Någon så självsäker. Han var fin, han såg alldaglig ut men fortfarande fin. Vi satt på ett mörkt café med varsin kopp med svart kaffe, jag hatade svart kaffe. Det var beskt men i hemlighet hade jag lagt i fem sockerbitar så nu var det så sött att det ilade i tänderna. Jag drack det ändå, det störde mig inte. Jag tror jag var kär i en kille som jag inte kände, kärlek vid första ögonkastet existerar jag lovar.

Jag har alltid hört att jag är för liten för att känna kärlek. Jag var 14 år och jag var säker på att detta var äkta. Samtidigt som hans läppar rörde sig och ord kom ut ur hans mun byggde jag upp vår framtid i hjärnan. Han skulle ta hand om mig, det visste jag. Han var äldre än mig, mognare, rakryggad och han hade en intensiv blick. Det var vår första träff, på ett café mitt i stan med en massa människor som satt omkring oss. De hade ingen aning vad som skulle hända, inte jag heller och Inte han heller.

Sida 5, 2014-14 November utskrift från dagboken “Jag har fått nudda den där läskiga känslan som har legat begravt. Den omtalade känslan. Som alla vill känna men som ingen förstår sig på. Jag har blivit kär, så jäkla kär.“

Jag såg det framför mig, vi skulle bo tillsammans i en sekelskifteslägenhet mitt i Vasastan. Vi skulle vakna tillsammans i våran dubbelsäng, våran det är ett fint ord. Jag skulle trippa upp i min stora tjocktröja för att göra kaffe, svart kaffe. Jag skulle älska svart kaffe. Solen sken in mellan glipan mellan gardinerna. Ljuset bländar mig men det störde mig inte eftersom det var en ledtråd till att det var sommar. Jag stannade i dörröppningen in till vårt stora sovrum som vi delade på, det var vårt. Hörde att han pratade med någon, hans röst lät som den gången vi pratade på cafét, det var längesedan jag hörde den omtänksamma nykära rösten. Hans röst var hemlighetsfull och jag var säker på att det inte var menat att jag skulle höra. Höra hur han beskriver sin kärlek till någon annan.

Detta är framtiden. Jag är 16 år, vi har varit tillsammans i två år nu. Jag älskar honom, han är fortfarande självsäker och rakryggad. Jag ligger bredvid honom i vår säng. Vi har precis vinglat berusade in i hans ytterdörr efter en sen sommarkväll ute på Saltholmen med våra kompisar. Vi delar på allt, allt är vårt. Det börjar bli en rutin nu, att han ringer fel person, att han bryr sig om fel person. Jag ligger på sängkanten och låtsas sova, jag hör honom beskriva hur mycket han saknar henne, att han är med fel person och hur mycket han vill röra just henne den här natten. Jag gråter inte längre när jag hör honom säga orden. Har hört dem så ofta att jag har lärt mig att låtsas att det är jag, att det är mig han saknar. Jag har ingen förklaring till varför jag stannar. Jag vill ställa mig upp och skrika, skrika så allt spricker. Men jag kan inte. Jag vill ställa mig upp och springa, springa till ytterdörren och aldrig vända mig om. Aldrig mer tänka på honom, men jag kan inte. Jag vill ställa mig upp och ta telefonen, kasta den i väggen och se alla söndriga bitar ligga på marken. Men jag tror det kommer att lösa sig, det kommer fixa sig jag är säker på det. Han älskar mig men vi har det svårt för tillfället. Det är okej att han ringer till andra, det betyder ingenting. Jag kommer förevigt vara hans. Han kommer förevigt vara min, ingen annans.

Sida 22, 2016-11 Juli utskrift från dagboken “ Mamma sa en gång älska det du inte kan kontrollera för det är äkta. Jag vill älska det, jag vill älska det så mycket att det gör ont. Mamma du hade rätt. Det är äkta och jag kan inte längre kontrollera det.”

Det är Halloween, jag är med alla mina närmsta kompisar. Jag är med alla våra kompisar, de som vi delar på. Jag är berusad, jag älskar att vara berusad när han är omkring mig. För då bryr han sig om mig, han brukar bära in mig i ett sovrum, lägga mig på sängen och hålla om mig. Han håller om mig i timmar, ibland kan jag låtsas vara berusad för att få känna hans närhet. För att han ska hålla om mig. Han brukar viska i mitt höra att han älskar mig, jag känner att han menar det. Jag älskar det, jag älskar att känna att han älskar mig. Men idag hittar jag inte honom. Jag känner mig så ensam på dansgolvet trots att jag har människor omkring mig. De försöker föra konversationer men jag lyssnar inte. Jag går vinglandes runt och letar efter honom. Jag ser honom.

Du trodde inte jag såg men jag såg, jag önskade dock att jag inte såg. Den där jävla dörren som stod på glänt. Jag delade ett ögonblick med dig. Ett ögonblick som jag för första gången inte ville dela med dig. Jag stod ensam i mörkret, omedveten, dum och korkad. När era läppar möttes och era delade kroppar nuddade sängen nuddade jag marken. Jag gick motvilligt ner till de andra, jag lämnade er ensamma. Jag kände mig som en inkräktare. Du visste inte att jag visste att du delade det som var vårt men jag visste allt, men jag stannade. Jag bestämde mig för spela omedveten, dum och korkad. Jag var så korkad och du var bara du. Jag hatade henne, allt var hennes fel. Tjejen som hade det jag inte hade. Jag räckte aldrig till, jag hatar att jag aldrig räcker till. Han var alldeles för bra för mig och det gjorde så jävla ont att veta. Jag undrade om hon var den enda, den enda han ringde till, den enda han delade det som är vårt med.

Det kommer alltid vara något som ligger och skaver men jag kan leva med det. Det gör ont men det gör mer ont att inte få ha dig.

Vi hade så många fina stunder, stunder där jag kunde sitta och kolla på honom och bara le. Vi gömde oss för det mesta hemma hos honom. I hans mörka lägenhet med hans mamma som sällskap. Men det var en gång jag tvingade ut honom till stranden. Vi kom dit klockan två på dagen och stannade till klockan nio på kvällen. Jag var så kär i honom i dessa stunder.

Vi låg på bryggan och lyssnade på musik, du visade din favoritlåt. Du berättade att du skulle lära dig den sången utantill för att kunna sjunga den till mig på vårat bröllop. Orden “ vårat bröllop “ gjorde mig varm i hela kroppen. Efter den dagen blev det vår låt. Vi pratade om framtiden, du sa att du skulle bli som din pappa. Din pappa bor i en etta och tar hem nya tjejer varje helg och har två barn med olika kvinnor. Men jag accepterade det. Bara jag får ha en plats i ditt liv så är det okej.

Första gången jag insåg att kärlek hade gjort mig blind och jag var tvungen att rymma så snart som möjligt men inte rymde så stod vi i din hall. Vi hade precis fått lönning efter ett jobbpass. Vi hade jobbat tillsammans på ett lager men vi fick inte jobba kvar. För att vi fnissade runt för mycket, det var fint. “Jag har varit med någon annan” sa du men det var ingen hemlighet, jag visste detta. Jag frågade när, du ville inte säga. Jag tvingade ur dig datumet, du sa att det var en vecka sedan. “Du vet den dagen du inte orkade komma hem till mig“ Jag blev helt förvirrad, Halloween var för fyra månader sedan. Jag stod iskall, jag kände mig iskall. Det kändes som jag höll på att drunkna. Det kändes som jag var isolerad i ett rum ensam och skrek men ingen hörde mig. Jag kunde ju inte hjälpa att jag var kär i just dig. Jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig. Det är omänskligt hur mycket jag hatar dig. Jag var så jävla lycklig. Var du tvungen att säga det, kunde jag inte få leva kvar i min bubbla ett tag till, förevigt. Mitt hjärta skakar, det dunkar inte längre, det är jordbävning. Du lärde mig att kärlek inte endast är varmt utan det kan vara kallt. Du lärde mig att kärlek inte är en utväg från ensamhet utan också en väg in. Du lärde mig att jag är som svagast när kärlek skapar jordbävning. Du kollade på mig med glansiga ögon, ögon som bad om att ge upp, låta det brista. Men denna gången var jag stenhård, jag var inte varm utan kall, jag kände mig ensam i en delad relation. Du bröt vårt löfte för andra gången - du bröt mig i två delar. Dina ögon som hade gett upp kollade på mig. Du gled ner på marken, det var din tur. Du la huvudet i händerna, du var svag, jag var iskall. Du kollade på mig och frågade mig “Hur kan du vara så kall?” jag svarade “Det är du som har visat mig att kärlek är kallt”. Jag slog igen din ytterdörr, sprang ner för din trappa och sa till mig själv “aldrig igen”, aldrig igen blev till alltid och jag var fast.

Sida 31, 2017-11 Maj utskrift från dagboken “Jag ville mer än dig, det betydde mer för mig, jag höll kvar i sorgen eftersom det var det enda jag hade kvar av dig. Jag vill hitta det fina i hejdå, det är enklare än att hitta det fina i hej. Det är svårt.”

Jag skulle på semester, bort härifrån i tre veckor. Jag hade gett honom en tredje chans eftersom jag älskade honom. Jag älskade honom men samtidigt hatade jag honom. Jag undrade fortfarande på om det var värt det. Jag var inte längre säker på om det kommer bli bättre. Om jag ger honom tyglarna kanske han kommer såra mig ännu mer. Men jag var inte så sårad. Jag tror jag började bli van. Det är så jäkla sorgligt, att bli van vid att någon sårar dig. Det skulle bli skönt att åka iväg i tre veckor till paradiset, det var ett paradis. Vi bodde i en lägenhet vid havet, jag brukade springa ner till havet på morgonen och ta ett morgondopp. Jag hatade att gå upp ur havet, hatade att mina fötter skulle bli sandiga. Men det var längre inte ett problem, jag hade fått perspektiv på saker. Staden var liten, det hade varit krig i staden för många år sedan men det var fortfarande inte uppbyggt. Invånarna hade väl tröttnat, jag förstår dem. Vi hade tur med vädret, det var 30 grader varje dag och att tillbringa tid med min familj gav mig självrespekten jag hade tappat. Men nu var det dags att åka hem, jag ville inte åka hem. Jag var orolig över oss, honom och mig. Jag åkte till honom direkt när jag hade landat. Han mötte mig vid hans hållplats, det var sommar i Göteborg.

Sida 44, 2017-25 Augusti utskrift från dagboken. “Jag kom hem igår. Jag åkte hem till honom. Jag kan inte bestämma mig om jag har saknat honom eller inte. Det gör fortfarande så ont. Jag börjar fundera på om det är mitt fel. Att jag inte visar tillräckligt med uppskattning. Vet att jag är ung, men orkar inte höra “du kommer hitta någon annan “ och ”det finns fler “. Jag vill inte ha någon annan. Han sa till mig häromdagen att han tycker jag inte är så romantisk längre och att det gör honom osäker. Igår sa han att han har delat det som var vårat med två andra personer när jag varit borta. Men han sa att han älskade mig. Hur kan man älska någon men vilja såra personen? Jag förstår inte. Jag vill förstå. Han frågade mig om vi skulle ha öppet förhållande, att han får hålla på med andra men jag får tydligen inte hålla på med någon annan.Tror att jag ska gå med på det. Det kanske inte gör lika ont då. Vill att någon ska hjälpa mig. Jag kan inte komma härifrån. Det här är inte jag. Jag hatar den nya jag. Svag. “

”Varför går du tillbaka till honom? Han är ett svin!” Jag vet. Han ser ner på mig. Han bryr sig inte. Han är inte rakryggad. Han är inte självsäker. Han är inte han. Jag har ingen förklaring till varför jag stannar men jag vill stanna. Jag vill ge honom en chans till. Sista chansen nu, jag lovar. Jag är inte svag, jag är stark. Jag kan säga stopp när jag vill men bara lite till. Jag ger honom en chans till, han kanske blir till killen jag träffade på cafet igen. Jag vill inte ge upp. Jag är inte personen som ger upp.

Han var otrogen en gång till. Värsta och sista gången. Jag hatar honom inte längre, jag älskar honom inte längre. Jag tycker synd om honom. Han förlorade en person som skulle gå genom eld och vatten för honom. En person som älskade honom så det gjorde ont. Jag kunde lägga mig i sängen med kudden i huvudet och skrika ibland. Det gjorde så ont att älska. Förlåt för att jag lämnade dig. Du var aldrig personen jag var kär i. Du har gjort så att jag inte kan kolla mig själv i spegeln utan att känna mig svag. Du har gjort så mycket skada, du förstår inte. Jag kan inte älska längre. Tack. Du räddar mig från att älska. Jag kommer aldrig älska igen, det gör för ont. Du tog allt och gick kallt.

Sida 80, 2018-3 Januari utskrift från dagboken ”Jag tänkte på dig häromdagen. Det var längesedan. Ett tag sedan. Jag har glömt dig. Vilket går helt mot din plan. Samtalet från dig klockan fyra på morgonen, berusad, bad om en ny chans. Du grät. Börjar bli en rutin. Du saknade fel person. du ringde fel person. Du brydde dig om fel person. Eftersom jag inte längre var din. Du hade enkelt bytt ut mig. Och det var okej.”

2018 - Mål avklarat, jag tror jag kan bli älskad igen.

Skriven av: Nelly kahr