Publicerat
Kategori: Novell

Tomas och Sara

De satt vid skolcafeterians dubbelbord. Hon skrattade och lade ner huvudet mot den vita bordskivan. Plötsligt kände hon en spontan smekning över sitt mörka, lockiga hår. Hon rätade på sig och såg in i hans blå ögon, för en sekund kändes det som om hon skulle drunkna i dem. Så stora och så blå de var. Det pirrade till i magen och hon log mot honom. Hon kände att hon älskade honom redan…

Den dagen var en början på en fantastisk kärlekssaga. Allt hände så snabbt och från att ha varit en liten sparv, grå och osynlig, förvandlades hon till en färgsprakande påfågel, hon syntes långa vägar. Alla ville vara med henne och bli hennes närmaste, men det fanns bara en som fick hennes kärlek, som fick allt hon kunde ge av sig själv. Tomas, Tomas… så hette han och han var helt underbar.

Dagar blev till månader och månader år. Plötsligt en dag skildes deras vägar åt. Hon, Sara, brydde sig inte om att sörja. Det gjorde för ont. Livet överrumplade henne, hon arbetade mer än nödvändigt och fyllde dagarna med aktiviteter. På det viset slapp hon tänka på honom, känna smärtan som fanns där när hon var utan honom. Sara blev den där sparven igen. Hon älskade inte, hon njöt inte och hon roade sig inte. Inget hade en mening utan hennes Tomas. Allt omkring henne var bara grått.

En dag när hon var ute och promenerade stod han plötsligt framför henne trots alla 40 mil mellan dem och de olika liv de valt att leva numer. De tittade på varandra, i hennes mage fladdrade det till, precis som den där gången i skolcafeterian och hon slogs av hans vackra ögon ännu en gång.

- Om inte du går nu kommer jag att knäböja inför dig och be dig komma tillbaka, viskade hon medan tårarna rann nerför hennes röda kinder.

- Gör det! Be mig då, svarade han stadigt.

Hennes haka darrade, rösten försvann och tårarna som rann blandade sig med snor. Hur kunde hon göra det? Han hade fru, en lägenhet och arbete. Han levde ett helt annat liv än hon själv. Det vore hjärtlöst, men hennes smärta hade blivit alltför tung att bära. Hon satte sig ner på sina knän. Folk runtomkring dem stannade för att titta, men hon brydde sig inte.

- Snälla Tomas förlåt! Ta mig tillbaka. Jag ska aldrig mer…

Hon tystades ner av hans kyss. Han var också nere på knä nu. Han drog ner henne på marken och med sin mun i hennes svarade han:

- … Aldrig mer lämna dig. Det är ett löfte. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, viskade han mot hennes hår och hon kände hur alla påfågelfärger återvände till henne.

Tomas och Sara var 16 år när de träffades och blev förälskade, 23 år när de skildes åt. Tio år senare var de återförenade och inget, inget kunde skilja de åt. Alltid var de tillsammans sedan den gången de återförenades ute på gatan. Tillsammans till döden skiljde de åt.


Rebeka Sallova

Skriven av: Becka83

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Newbutold