Publicerat
Kategori: Novell

Tomtebolyckan

TOMTEBOLYCKAN OCH SJUTTIOFEMMAN

Kaffet i hennes kopp kallnade mer och mer, medan hon satt försjunken i gamla minnen.
Hon tänkte på den gången då Tomtebolyckan dunstade bort snabbare än ”sjuttiofemman”, vars innehåll befann sig i slasken.
Det var bostadsbrist på det glada sextiotalet. Att få tag i en bättre bostad var svårt, för att inte säga omöjligt.
Hon väntade sitt första barn. Att barnet var med innanför brudklänningen och till råga på allt i ”kyrkan”, det var väl sådant prat som man fick slå dövörat till när man hörde.
Visst älskade hon denne stilige unge man. Något tvivel om det rådde inte inom henne – ”inte då i alla fall”.
Han var svår på spriten och suparbröder hade han många.
Våldsam kunde han bli om det var något som gick honom emot. Spriten eller hårdhandskar-na? Vilket som var värst, var svårt att säga.
I kombination var det inemot livsfarligt.
Inte hade hon lyssnat på de som avrått henne, från att gifta sig med honom.
Nej då, det skulle nog bli så bra, bara de kunde få tag i en bostad.
Hon lyckades få tag i en liten omodern stuga. Det var en före detta arbetarbostad på ett stort gods. ”Tomtebo” blev stugans smeknamn.
Det fanns visserligen vatten och elektrisk ström. Resten fattades – inte ens en bykgryta för tvätten hade hon tillgång till.
Hon tyckte att det var svårt att komma ihåg att hennes nya namn var Brohed, istället för Melin.
Laila Melin vigd med Conny Brohed, så var det… Fru Brohed, det var hon det.
Knepigt nog så var hon ägare till en egen bil. Det var enbart tack vare det yrke som hon tidigare hade haft, men som hon hade fått säga upp sig ifrån, för att kunna flytta tillbaka till Dalarna. Conny var nämligen inte flyttbar, hade han påstått.
Någon gravid destriktssköterska söktes inte
i den här delen av länet – förmodligen ingen annan stans heller.
Laila var på sätt och vis glad över att allt hade blivit, just så som det blivit. På så vis hade hon kommit tillbaka till sin hembygd. Hem-längtan det hade hon haft, så det visste hon vad det var.
Skulle man vara gift med Conny, så var det bra om man hade levande föräldrar på nära håll. – Mycket levande var det bra om de var.
Nu kunde hon ju åka hem och tvätta hos dem. Man fick försöka att lösa problemen på de sätt som var tillgängliga.
Helgen nalkades och då brukade hon passa på att ta hand om tvätten. Inte varje helg, men den här skulle bli tvätthelg.
Helgerna blev så stökiga tyckte hon, dessutom mådde hon inte riktigt bra under graviditeten.
På helgerna skulle Conny endera sitta hemma med några suparbröder eller så skulle han ut på dans, precis som när han var fri och ogift.
När han valde att ta en hemmahelg, då blev köket fullt av flaskor och gapiga kompisar. Valde han att åka med kompisgänget ut på dans. Ja, då blev ju huset tomt och hon satt ensam kvar där, med en alldeles för stor ”tystnad”, som rent ut sagt plågade henne.
Det fanns aldrig något mitt emellan för hennes del. Det var som att välja mellan pest eller kolera.
Därför blev det helgerna som blev de bästa tvättdagarna.
Det var fredag och hon beslöt sig för att sortera smutstvätten. Hon förvarade den i en tunna ute i farstuskrubben.
När hon nådde botten i tunnan, upptäckte hon en flaska renat. Den var inte full – men det skulle flaskans ägare bli när han druckit ur den.
Hon borde nog ha struntat i sitt illdåd och tänkt på att det var hon själv som skulle få ta konsekvenserna av sitt handlande. Impulsivt greppade hon om skruvkorken, som med ett tyst jämmer öppnade sig. Hon såg hur det genomskinliga våta rann ur flaskan och för-svann ner i slaskens svarta gap. Några kluck-ande ljud uppstod i den dåliga slaskledningen, sedan var allt tyst och lugnt igen.
Conny råkade givetvis komma hem tidigare än vanligt just den fredagen. Den tomma sjuttiofemman stod kvar mitt på diskbänken och hon höll fortfarande på med tvättsor-teringen, när han klev in genom dörren.
Från sin utsiktsplats där inne i skrubbens dunkel, såg hon att han omedelbart upptäckte hennes tilltag. Han tog den tomma flaskan och slängde den med all kraft rakt i väggen. Konstigt nog så höll den. Det var bra, tänkte hon, för glas-splitter var inte det roligaste att ta vara på när man var i avsaknad av damm-sugare.
Lailas gröna hemstickade tröja, som hängde på en krok i farstun, blev hans nästa offer. Han slet till med all kraft och kroken gick tvärs igenom garnet. Hela den bakre halskanten revs itu. Tröjan var både snygg och varm – nu gick den ”ur tiden”, konstaterade hon hastigt, där hon satt hopkrupen och åsåg skådespelet.
Utan att han hade sett det hade hon tagit sig ut ur skrubben och stod nu redo i startgropar-na för språng.
Nu var han inte att leka med, hennes ”älskling”.
Hon startade med en rejäl rivstart, så att sopborsten höll på att följa med. Den blev istället en snubbeltråd för Conny och Laila fick lite försprång. Det behövde hon ha i sitt gravida tillstånd. Hon var faktiskt på väg in i åttonde månaden.
Dasset fick bli hennes skyddsrum. Det var det enda låsbara stället, där han inte kunde komma åt henne.
Där fick hon stå – ända till dess att hon hörde att han tog bilen och gav sig iväg åt något håll. Vart han tog vägen visste hon inte.
Under tiden som hon ändå var tvungen att stå där inne på ”tryckeriet” som hon kallade dasset, så kunde hon ju göra lite nytta. Hon kunde trava tidningar.
Var det möjligt att det kunde finnas fler tidningar på ett tryckeri – än på deras dass? Det var högst tvivelaktigt…
Conny köpte både Expressen och Afton-bladet. Om det berodde på att han inte kunde bestämma sig eller om han var rädd för att han skulle missa något som stod i den ena men inte i den andra. Laila visste inte och det samma gjorde det.
Dagstidningar, minst två stycken varje dag – icke att förglömma.
Alla hamnade inte på tryckeriet, synd nog. Han strödde dem överallt, precis som sin piptobak. Den fanns också överallt.
Hon travade tidningarna i prydliga högar utefter ena kortväggen. Satte fast toa-rullen
i hållaren. Varför han alltid var tvungen att ta lös den kunde hon inte begripa.
Det var mycket som hon inte begrep, då det gällde Conny. Vad hade han som hon älskade? Bara det var en sak som hon inte begrep.
Laila var tyvärr inte ensam om att älska den mannen. Conny var en man som kvinnorna ”jagade”.
Gittan var värst – hon skydde inga som helst medel.
Det fanns en till som visste att det gick att ha roligt med andras män. Lika roligt som med vilken annan man som helst.
Det var inte bra att det blev sådana här tillställningar – som den här – som hon nyss hade ställt till.
Det var väl lättare att han föll för deras inviter och in- och utbjudningar, om hon och Conny var ovänner när han stötte på någon av dem, resonerade hon.
En tidning som låg slängd på golvet, hade hamnat med bilannonssidan upp. Bara han inte hade planer på att byta bil när allt fattades… ”Ja, det fattas bara det också”, sa Laila högt för sig själv.
Hon visste vilka märken som han var intresserad av, så hon ögnade igenom annon-serna.
Rolls-Royce beg. 100 kronor. Inom parentes (Emmaljunga liggvagn) vit, snygg, inte många mil. Stor sufflett och ett telefonnummer. Den hade nog hamnat bland bilannonserna av misstag, tänkte hon.
Inget ont, som inte har något gott med sig, säger ordspråket. Kanske hon inte hade stått inne på dasset helt i onödan. Barnvagnar var dyra och få begagnade hade hon sett.
Han hade ju åkt, så hon lade upp sista tid-ningen på en trave och tog det här exemplaret med sig och gick in.
Tidningen var visserligen några dagar, så vagnen kunde ju vara såld. Höra efter kunde hon alltid göra, men någon så lyxig sak som en telefon ägde de inte.
Det blev till att åka ner till macken, där fanns det en telefonautomat.
Hon bytte hastigt om. Herren hade som väl var gett henne självlockigt hår, så några tag med hårborsten räckte, för att hon skulle se bra ut. Något smink blev det inte tid med.
Hon stannade bilen vid macken. Telefon-automaten fungerade konstigt nog. Hon ringde på numret som hon hade uppskrivet på en lapp. Det var en ung kvinna som svarade. Vagnen var kvar – ingen hade ringt!
Laila kunde få komma och titta på den med en gång om det passade.
Det var bara en mil kvar in till stan, och kvällen var fin. Hundra kronor var hon också ägare till. Adressen skrev hon på baksidan av lappen med telefonnumret.
Vagnen var mycket fin och välvårdad, så det blev affär. Husets herre fällde ihop ”vrålåket” och såg till att vagnen kom in i bagagen på hennes bil.
Tomtebo var mörkt när hon kom tillbaka. Conny hade tydligen inte återkommit. Då blev han nog borta tills i morgonbitti. Inget mer bråk i kväll då, tänkte hon lättat.
– Nu du lille vän, ska du få något riktigt fint att åka i, sa hon halvhögt och klappade på sin mage, som för att göra lillen uppmärksam på att hon hade tilltalat honom.
Hon satte på grammofonen och började göra ren vagnen till Elvis Presslys smekande röst ”Are you lonesome to night?”
– Var håller Conny hus egentligen, sa hon högt för sig själv.
Hon avbröt både tankar och rengöring, för att titta ut genom fönstret. Tänk om hon kunde få se ett par billyktor neråt vägen ändå!
Så här skulle hon inte ha behövt känna eller tänka. Om bara de som visste att Conny var gift och blivande far, hade låtit honom vara ifred.
Det var absolut ingen tröst för Laila att Gittan ansågs för att vara en ”dålig flicka”. Att hon låg till höger och vänster – och nästan med alla på samma gång. Spelade det någon roll för en karl som hade blivit osams med sin fru?
– Knappast, sa hon med halvkvävd röst, för ångesten satt som en knut i både halsen och bröstet.
Ibland hade Gittan varit med som dryckes-kompanjon. Hon hade visserligen två småt-tingar, men de tog hennes föräldrar hand om. Vilka barnens fäder var, hade inte Gittan någon aning om. Elaka tungor sa: ”Man kan inte ta faderskapstest på en halv kommun”.
Gittan tålde spriten minst lika bra som karlarna. Det berodde kanske på att hon var ganska stadig.
Bettan var inte heller den som var rädd om ryktet. Moral var ett okänt begrepp för vissa som…
Det såg ut som om det ”lättfotade gardet” hade lätt att fånga sitt byte – men att… Pro-blemet uppstod när det gällde att behålla det.
Även om inte Gittan kunde klara av att ta Conny ifrån henne, så orkade inte Laila med tanken på att han kanske låg med henne ibland.
– Fy, fasen… De blev som galna de där två, när vi gifte oss! Visst var de efterhängsna innan vi gifte oss, men det var ”ett inte”, emot vad de har blivit nu, klagade Laila, ikapp med Elvis klagande melodier.
Dessa två damer hade vetat om att Laila och Conny hade varit förlovade länge och att de ämnade gifta sig, men vad spelade det för roll…
Desto roligare verkade det att vara om de kunde komma emellan.
– Sådana människor borde man inte kalla för sina vänner, konstaterade Laila dystert och tittade ut en extra gång.
Laila tänkte på att om hon inte hade varit både skolkamrat och granne med sådan ”smörja”, skulle hon aldrig ha nedlåtit sig att umgås med dem.
Conny skulle säkert kunna hitta en kvinna alldeles själv, som han kunde vara otrogen med. Risken var alltså stor nog, utan de där två ”Fladdermössen”…
Hennes tankar stelnade och stannade upp, när det knackade på ytterdörren. Usch! Vem kunde det vara så sent… Det var väl säkrast att se efter, tänkte hon och gick ut i den mörka farstun.
– Vem är det? ropade Laila skrämt.
– Det är bara jag, Pernilla.
– Oh! är det du som är ute och rör på dig så sent, utbrast Laila förvånat och glädjen
i hennes röst hördes.
– Jag skulle behöva höra med dig om du skulle kunna tänka dig att ändra en klänning, sa Pernilla när hon hade kommit till ro på en köksstol.
– Nu…? undrade Laila och såg förskräckt ut.
– Nej, nej, jag passade bara på att hoppa in när jag ändå åkte förbi. Jag har ingen syma-skin, men det gör inget. För sy – det har jag aldrig lyckats lära mig, skrattade Pernilla. Jag ska ta med klänningen, så får du titta. Skulle det passa i morgon?
– Javisst – nej! menar jag förstås. Jag är inte hemma i morgon, för det är väl lördag i morgon, sa Laila och såg en aning förvirrad ut. Jag ska tvätta i morgon om det är lördag… Den här dagen har varit så lång, så jag har helt tappat tideräkningen, urskuldade hon sig.
– Då säger vi måndag, bestämde Pernilla.
Laila visade ”vrålåket” som hon hade varit och inhandlat tidigare under kvällen.
Pernilla undrade var Conny höll hus så sent på kvällen. Pernilla visste ju vem Gittan var, så till henne kunde Laila anförtro sig.
– Jag hoppas att det inte är som du tror, sa Pernilla.
– Oh, allt är så tråkigt och jag är så lättretlig nu, klagade Laila.
– Jag ska ta mig friheten och koka var sin kopp kakao åt oss, för du är ju alldeles vit
i ansiktet, sa Pernilla och såg på Laila. Snälla du gå in och lägg dig på soffan en stund, jag kommer alldeles strax.
– Jaa, det gör jag, sa Laila och lät som att det var något som hon aldrig skulle ha kunnat komma på själv.
– Har du ätit som du borde? frågade Pernilla medan hon såg efter Laila.
Laila som var mer än blek, stannade mitt
i steget och tänkte febrilt. Hade hon ätit…? Hon blev nästan rädd. Minnet…, hon kunde inte minnas om hon hade ätit, eller när i så fall.
Nej, hon hade inte ätit något sedan klockan ett, slog det henne. Nu mindes hon… Allt det där som hade hänt, inträffade ju strax före middagen. Hon hade ju stått på dass och han hade stuckit. Sedan åkte hon för att ringa… Vagnen hade hon köpt – nu var klockan över tio. – Allt hade tydligen hänt på en och samma dag.
Pernilla såg nästan rädd ut, när hon lyckats få grepp om situationens allvar.
– Laila min vän! – du ska ju ha barn. Begriper inte Conny det?
– Det har han nog inte tänkt på, sa Laila och lät som om hennes dag var högst normal.
När Pernilla kom in i rummet hade Laila nästan somnat på soffan. Hon var inte medveten om hur slut och förbi hon var, stackarn.
Ostsmörgås och varm kakao, det gjorde susen. Laila berättade för Pernilla att någon extra person brukade sova i hennes säng, de helger som hon åkte hem till sina föräldrar för att tvätta. Laila berättade att Conny givetvis förnekade att det skulle vara så.
Sängen var visserligen bäddad, men inte på det sättet som Laila gjorde. Hon använde den där bäddningen som man kallar för sjukhus-bäddning.
Hur skulle hon få veta vem som använde hennes säng… Hon suckade och såg hjälplöst på Pernilla.
– Det var illa, det hade jag faktiskt inte trott, svarade Pernilla. Inte kan han väl välja henne? Gittan alltså, om han nödvändigtvis måste vänsta…
– Jag vet inte. Någon är det i alla fall. Jag vet bara inte vem. Jag är nästan rädd att det är Bettan, sa Laila och såg med tung, trött blick framför sig.
– Bettan! Det var inte roligt att höra. Hur ska du kunna få reda på hur detta hänger ihop? undrade Pernilla.
– Jag ämnar göra mig ett ärende tillbaka hit
i morgon kväll.
– Vill du att jag gör dig sällskap hit, så ser Olof efter barnen. Jag är rädd att detta tar en ände med förskräckelse, sa Pennilla. Du skulle behöva vila och ha lite lugn och ro nu, tillade hon och klappade Laila moderligt på axeln.
Laila tog stöd mot dörrposten Hon såg så trött ut att det stack i Pernillas hjärta.
– Jag kommer in en sväng på måndag, men det blir utan den där klänningen, den struntar vi i, tillade hon med bestämdhet.
– Ta med den du, jag är seg, log Laila när hon vinkade av sin kamrat och gick tillbaka in och låste om sig.
På lördagseftermiddagen fladdrade tvätten för vinden. Den var torr och Laila var i färd med att plocka ner den.
Hon skulle inte åka till Tomtebo förrän sent. Hennes lillasyster Monica, skulle följa med, hade hon lovat.
När så stunden var inne och de stannade vid garaget, såg de att Connys bil stod på gården, så hemma var han i alla fall. Det var mörkt
i alla fönster, vad det nu kunde betyda.
Laila skulle inte ha behövt något fingerat ärende, hon bodde ju där hon också. Hon brukade aldrig dyka upp så här, därför skulle han givetvis ana att hon spionerade och då skulle han bli förbannad. Nå, tvättmedel kunde hon skylla på att hon var tvungen att hämta, om han händelsevis skulle vara vaken.
Hon låste upp och gick in. Inget konstigt syntes i farstun och köksdörren var stängd.
Mitt på köksgolvet blev det tvärnit. På köksbordet stod en damhandväska och över en stolsrygg hängde en snygg kappa.
Dörren till sovrummet var stängd och även dörren till vardagsrummet. Hon gick tyst som en skepnad tillbaka ut i farstun. Låste ytter-dörren tyst efter sig.
Hon berättade för Monica vad hon hade sett.
– Kände du igen kappan och väskan? frågade Monica och spärrade upp sina redan stora ögon.
– Nej, det gjorde jag inte, men jag vet ju inte vad de har för kläder – någon av de där två. Kappan lyfte jag på, den såg ganska liten ut. Bra kvalitet tror jag. Det stämmer inte med storlek och den fräschör som grejerna verkade att ha. Tänk om han har skaffat sig en snygg älskarinna. Någon fin sak, menar jag. Du förstår det skulle ju vara ännu värre än…
– Du skulle ha tittat i handväskan efter ID handlingar, sa Monica och såg ut som en kriminalare i full aktion. Gå in och gör det, titta i väskan, menar jag, beordrade Monica.
– Jag törs inte, sa Laila och hon darrade av upprördhet.
Stackars Laila, hon darrade i hela kroppen, som en tunnhårig tax i vinterkyla. Det hela slutade med att de åkte därifrån, utan att veta vem Conny hade hos sig i sängen. Vem som var hans älskarinna blev alltså inte utrett.
– I mitt eget hem, i min säng, kved Laila och såg med ångestfylld blick på sin syster, som mycket väl kunde föreställa sig vilken uppsli-tande syn detta måste ha varit för Laila.
– Nu måste du ställa honom mot väggen riktigt, så här fräck var han inte innan ni gifte er, sa Monica.
– Jag har försökt att prata med honom, snyftade Laila. På frågan om varför han har blivit så annorlunda i både det ena och det andra avseendet, svarade han mig att: ”Nu har jag dig och behöver inte krusa för dig längre”. Så nu vet du, hackade Laila ur sig.
Laila snöt och torkade tårar om vart annat.
– Om du bara tillät mig att få prata med honom, sa Monica rasande. Mig har han ju lite respekt för. Vi har aldrig dragit riktigt jämt. Snälla Laila får jag ta ett snack med honom? Det skulle vara ett rent nöje att få ta honom
i nackskinnet.
– Nej, inte än, blev Lailas orubbliga svar.
När Laila steg in genom dörren på söndags-kvällen, såg hon inte skymten av skamkänsla
i hans ögon – inget ovanligt. Han var en av de få som kunde ljuga bra…
Hon talade om att nu visste hon… Med egna ögon hade hon sett både kappan och väskan. Nu fick han endera förklara sig eller också låta bli. Valet var helt hans eget.
– Det var faktiskt Inge som hade en tjej med sig. Jag låg på soffan inne i rummet, du måste tro mig Laila, sa han och såg stadigt på henne.
– Inge…? vad har han i min säng att göra? Dra den där valsen för någon annan är du snäll!
Conny förklarade att Inge hade blivit uppsagd från sin lägenhet och bodde tillfälligt hos sina föräldrar. Han hade inte velat presentera någon dam där än, menade Conny. Därför hade han fått stanna över helgerna i Tomtebo.
Laila, valde av bitter erfarenhet, att inte tro på sin lagvigde. Inget blev bättre av det, men hon kände sig inte lika dum och det var huvud-saken. Hon hade inte svalt någon ny lögn och det kändes skönt.
Av en ren tillfällighet mötte de Inge på stan några dagar senare. Inge hade en dam vid sin sida.
– Anita heter jag, sa hon och sträckte fram en liten hand. Laila fattade den, men höll på att glömma bort att släppa den.
Kappan – den hade hängt på stolen i köket. Väskan… Ja, det var den väskan som hade stått på köksbordet.
– Hej, sa Laila efter något som hon själv bedömde som en ”halv evighet”.
Hon såg på Conny att han förstod, att hon – hans Laila också förstod…
När Laila blev ensam med Conny ville hon inte gräla, men gärna veta varför han inte hade kunnat erkänna från allra första stund.
– Jag ljög för att jag var rädd för att du skulle ogilla det, svarade han.
– Jamen, förstår du inte hur jag har känt mig? smågnällde Laila.
– Du vet att jag älskar dig och inte tänker lämna dig för någon annan. Det finns ingen annan, försök att förstå det! Att det kanske verkar som om jag vore intresserad av Gittan kan jag förstå. Det är faktiskt bara för att jag vill driva med henne. Jag tycker det är roligt att se hur långt hon är beredd att gå, innan hon inser att hon inte har något för det. Förlåt mig! Jag älskar dig, min egen lilla dumbom, sa han och drog in henne i sin famn, så gott det nu gick med hennes stora mage.
Snart är vi minst tre, sa Conny och såg ömt på sin fru.
Han visste nog med sig att han varit lik ”Hin Håle” ganska ofta. För han sa att han skulle göra allt, för att tygla sitt häftiga humör i fort-sättningen.


Resumé: Laila är nygift och bor ute på landet
i en omodern stuga. Hon väntar sitt första barn. Conny som hon har gift sig med fortsätter att leva som när de var festfolk. Detta skapar givetvis problem. Dessutom har hon gamla ”så kallade väninnor”, som gör allt för att komma emellan henne och Conny.


Skriven av: sekita

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren