Tonen är falsk

Tangenten på pianot är benvit och tonen är falsk. Det blåser hårt mot fasaden. Herr Thamberg sitter tyst vid pianot och tittar ut genom fönstret. Poolen har samlat septemberregnet i botten, garnerat med skrumpna löv som välkomnar förruttnelsen. Vinden tar tag i en röd tennisboll, rullar den i gräset och fäller den sedan över kanten. Där flyter den som ett körsbär i en drink. Igår deklarerade Fru Thamberg tiden som mogen. Mogen för att gå vidare i livet. Herr Thamberg noterar att bollen beter sig som ett flöte guppandes upp och ned. Han lyfter koppen kaffe mot munnen. I ögonvrån ser han hur en skorpsmula skaver mot ytspänningen i koppen, men han finner sig snabbt, lyfter långfingret från tangenten och pressar upp smulan som nu är mosad och blöt men räddad. Den balanserar en sekund för att sen gråta sig utför örat ned på bordet. Han lyfter koppen igen och tar en tyst klunk.

Rätar på sig så att pianostolen knakar. Konstaterar att han hade kunnat göra saker annorlunda. Torpet till exempel. Han hade kunnat måla det gult, som hon ville. Och skrivmaskinen, han borde inte slängt hennes skrivmaskin; Det kan han se nu, det går att förstå. Hon skulle naturligtvis ha fått veta allt. Herr Thamberg andas en dimma på fönstret. Vattenpartiklarna viker av mot fingret som formulerar texten: Här är allt! Sakta försvinner bokstäverna in i fönstret. Bort.

Det är inte hennes beslut som stör honom. Beslut är till för att fattas. Det som stör är hennes iakttagelse om tiden, att den var mogen. Mogen hade hon sagt och rättat till luggen i spegeln. Mogen hade hon sagt när hon packade ned sina lösögonfransar och sitt jordgubbsdoftande läppglans. Mogen hade hon sagt när hon förklarade att hon var kär och att Mick ägde ett gym och säkert ville äga ett till.

- Och Mick går på premiärer och skålar med kändisar. Det är ju det jag vill måste du ju förstå.
- Ja, jag förstår det.
- Bra, då förstår vi varandra.
- Hej! Jag tar Buster.
- Han är ju din.

Herr Thamberg reser sig upp från pallen och går mekaniskt ut till köket. En svag doft av ek och ägg försvarar tapeterna mot vinylmattan. Han stryker handen ömt mot den nyoljade bordsskivan och sneglar mot klockan som visar noll fem femtio. En diod längst upp på första femman har slocknat. Det kommer små knäpp från kylen. En talgoxe utanför fönstret skräms iväg av rörelsen och i trappen hörs steg.
- Godmorgon!
- Godmorgon!
- Är du redan vaken?
- Ja, men jag har inte varit vaken länge.

Skriven av: Erik Tobias Enström