"Torka upp efter dig!"

Andreas känner sig helt utmattad. Går på de sista ångorna. Turnén hade varit lång, kanske för lång, egentligen. Nästan 100 spelningar på ett knappt halvår. Att sitta i en turnébuss med resten av bandet var verkligen en blandad erfarenhet. Första veckorna var mest kul. Supa och TV-spel. Mycket TV-spel. Och supa. Men de sista två månaderna hade däremot varit rena döden. Trodde aldrig han skulle kunna hata några av sina bästa vänner så mycket.


Gitarrerna och förstärkaren står urlastade på trottoaren. Nu ska de bara bäras upp i lägenheten. Det har regnat, men torkat upp så pass att kullerstenarna inte riskerar att blöta ner utrustningen. Han öppnar ett av fodralen och tar fram sin tolvsträngade favorit. Drar ett par ackord. Hyfsat stämd fortfarande. Ett par takter ur hitten från senaste skivan. Han ler för sig själv. Fan vad bra den är. “Ibland får jag till det!”


Bilen saktar knappt in när den försöker tränga sig förbi i den smala gränden. Däcken plöjer igenom en pöl och en kaskad av regnvatten dränker både honom och delar av utrustningen.


“Va’ i helvete!” Han tittar först ner på sin genomblöta jeansskjorta, och den droppande gitarren, och sedan efter marodören. De röda baklyktorna blinkar till innan bilen snabbt försvinner runt hörnet. “Faaan!”. Han hytter ett långfinger efter den innan han försöker skaka vattnet ur resonanslådan, och gnider med skjortärmen över dess lackade yttre. En snabb blick över den övriga utrustningen konstaterar att det är illa, men troligen inte katastrof. Han fiskar upp duschhandduken ur sportbagen och börjar saneringsarbetet.


“Torka upp efter dig!” Pappas röst lät hård och befallande. Och aningen sluddrig. Andreas låg på knä i köket och förde diskhandduken genom pölen av utspilld mjölk på golvet vid diskbänken. Glaset hade mirakulöst klarat av fallet och rullat in under köksbordet. En halv meter från pappas strumpklädda fot. Den fransiga morgonrocken täckte bara halva benet, och hade han tittat åt det hållet hade han sett rakt in mellan pappas särade knotiga knän, och de kissfläckiga kalsongerna. Hade han tittat däråt hade han troligen också fått en spark. Istället stirrade han på handduken som lyckats fånga upp det mesta av mjölken och reste sig, försiktigt med händerna under den för att hindra droppandet och vred ur den i diskhon. Sköljde i kallt vatten - “Varmvatten är dyrt, pojk!” - vred ur, och torkade upp resten av mjölken. Sträckte en trevande hand bakåt och fick tag i glaset.


“Du är då ett rejält jävla klantarsel! Precis som din mor…” Andreas vred halvt på huvudet vid nämnandet av hans mamma. Ta inte hennes namn i din mun, din jävel. Men det sa han inte. Det hade han förstånd till. Det hade han lärt sig vid det här laget. Inte när pappa var full. Med andra ord, aldrig.


Säg inget. Titta inte snett. Kom inte för nära. Då smäller det.


Verbalt var det bara att bita ihop när glåporden och gliringarna kom. Men hurringarna fick man vara mer vaksam kring. Enklast och bäst vara att hålla sig på sitt rum. Så länge man var tyst. Inte störde. Men samtidigt fanns till hands. Om pappa ville något.


Vanligast var att pappa sov när Andreas kom hem från skolan. Ibland var han fortfarande vaken, men såpass full att han inte kunde resa sig från TV-soffan. Andreas plockade iordning i köket - tomflaskor, smutsig disk, pizzakartonger - innan han gick in på rummet. Pappa hade då hunnit somna i soffan.


Med mammas hörlurar, som han fått i julklapp förra året, bara veckor innan hon dog, satte han helst på en CD med Metallica, eller Iron Maiden. “…and Justice for All” var favoriten, tätt följd av “The Number of the Beast”. Han ville spela dem högt i lurarna, men då skulle han inte höra om pappa ropade från soffan. Ögonen vandrade över idol-planscherna som täckte väggarna. Eddie the Monster med en lie i sin knotiga hand framför ett brinnande inferno. Eller den blå elektriska stolen från “Ride the Lightning”-omslaget. Han ville vråla med i texten, men mimade bara ursinnigt och headbangade i takt med musiken.


“Andreas! Var är du, ungjävel!”

“Kommer!” Han kastade lurarna på sängen och sprang ut till pappa i soffan.

“Har du fixat mat? Nä, troligen inte, din late jävel! Ut i köket och rör ihop en trerätters!”

Andreas backade mot köksdörren. När pappa sa så här visste man aldrig varåt hans humör var på väg. Glåp och skoj på samma gång. Kanske skulle han vara lugn. Ligga kvar i soffan och äta vid TV:n. Inte följa efter in i köket och kasta elakheter från köksbordet. Håna och skratta. Svära och hota. Ligg kvar, för fan. Ligg kvar…


“Behöver du hjälp?”


Rösten kommer från porten. Det är grannen under som tittar på honom genom dörrspringan. Hon ler vackert. Jämna vita tänder. Trubbnäsa. Pliriga ögon. Blonda hårtestar.

“Nej, jag klarar mig!”

Hon kliver ut ur porten och hukar sig ner bredvid honom och lägger en hand på hans axel.

“Jag hoppas att du har haft en bra turné, Andreas.” Den andra handen stillar hans egen som frenetiskt skrubbar regnvatten från förstärkaren. “Du måste vara trött. Seså, ge mig handduken, så kan du börja bära upp.” Hon ler, och han känner värmen från henne mot sin arm. “Förresten, vad fint du spelade innan! Synd att bilen avbröt konserten för mig. Jag vill gärna höra mer sen, om det är okej…?”

John CP

Skriver mest för byrålådan, men vill så klart bli publicerad (check!) och utgiven! Skriver gärna noveller, men har också ett par, tre romanprojekt på gång.
John CP är medlem sedan 2024 John CP har 1 publicerade verk