Torpet

Jag längtade efter tystnad. Ville vara omsluten av torpväggar med historia viskande i väggarna. Bredvid mig låg en vägbeskrivning till drömmen jag funnit på nätet. Min bil hade sökt sig längs Upplandskusten tills jag äntligen stötte på skylten: Till Salu.
Vägen pekade rakt in skogen, där ett traktorsspår ledde fram till torpet. Granskogen låg skyddande runt om min skumpande bil. Fick med ens bilden av en knarrig kärra med en knegande häst, torpets trotjänare som forslat torpets invånare genom lera och snö och förmodligen dragit plogen över potatisåkern intill.
Jag stannade bilen och lät tystnaden från skogen sjunka in. Någon hade putsat och fejat, ryckt upp den till sommarstugestatus med Falu rödfärg och vitmålad veranda, blommande korgar och pelargonier. En träveranda hade snickrats till vänster om ingången, där man såg bord och stolar väntande på kaffebesök. Flaggan hängde välkomnande över verandatrappan.
Det var ett litet torp, precis vad jag önskade. Jag klev ur bilen och gick sakta fram mot verandan. Än hade mäklaren inte dykt upp, kanske kunde jag gå in och se mig om. Han hade sagt att han varit där tidigare och låst upp för mig. Ändå kändes det ohövligt att bara öppna dörren och gå in. Så jag satt ännu en stund på verandan. Allt var så nätt, så perfekt, ett sagohus, som kunde trollas bort.
Nymålat, det luktade rikedom om huset. Egentligen bär torpet på två historier: torparens och den där Stockholmsfamiljen, som trots extra bodar i trädgården vuxit ur torpet. En fattigdomsnostalgi hos dem som ingen aning har av torparliv. Då var säkert torpet trägrått, fönsterna dragiga och ved fick huggas därute på backen. Kanske kom doften av grisen och hönsen genom köksfönstret under varma sommardagar och torparen somnade sent efter sitt dagsverke och vaknade med solen.
Nostalgin som väcks, när man sitter på en torpveranda mitt uti i granskogen, är falsk men underbart lockande. Här vill jag gömma mig, här vill jag finna tystnad och skrivro. Bara jag, torpet och skogen.
Än hade mäklaren inte kommit, så jag tog mod till mig och klev in. Jag hade förväntat mig skumljus i stugan, då fönstren var små. Men familjen med nostalgi hade tagit upp kampen mot det förgångna och målat väggarna i ljusblått och gult med vita dörrar och karmar. Och tvärs över det välslipade golvet bredde en bred trasmatta ut sig, som perfekt fångade upp rummets färger. Torparen skulle gnuggat sig i ögonen och undrat om han klivit in i rätt hus.
Den en gång nersotade vedspisen var nu omgiven av kritvit kalk och järnröret var svartmålat i vacker kontrast. Jag satte mig på en av stolarna vid vedspisen och njöt av den orealistiska renheten i form och färg i torpet. Som att beskåda en tavla på konstmuseum. Den där stockholmsfamiljen hade sinne för färg och vad som tilltalar en modern människa: ljus och rymd. Hur de lyckats med detta i det lilla torp är en gåta.
Köket var helt modernt. Köksfläkt och diskmaskin. Ingen fettfläck på golv och väggar. Alldeles otroligt rent. Torparens höns, som förmodligen promenerat ut och in en gång för att leta brödsmulor och annat eller bara för att finna värme under kalla vinterdagar, skulle torkat av klorna i ren respekt innan de sprätt in i torpet. Nej, de skulle vänt. Rent luktar inte mat.
Nu hörde jag mäklarens bil utanför. Han klev med ivriga penningsugna steg över verandan, hälsade och skakade hand med försäljarleendet utbrett från ena örat till det andra. Här skulle säljas, helst snabbt. Tystnaden försvann genom rökgången ovanför den vitkalkade gamla spisen.
Jag bestämde mig snabbt. Hans långa bladder bröt jag av innan han ens kommit till sidan 2. ”Ja”, sa jag. ”Jag köper torpet”.
Snopet och faktiskt lite besviken, stirrade han på mig. Han förstod inte.
Det var ju tystnaden jag köpte. Han var den enda fläcken i stugan. Jag köpte bort mäklaren så snabbt jag bara kunde.

Ann-Marie du Plessis

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 2022 Ann-Marie du Plessis har 11 publicerade verk