Torsdag, augusti 21, 2014

Den andra dagens morgon lovar han sig själv att inte dricka. Detta löfte håller han till strax efter lunch, då han, efter en mödosam avkodning av den italienska menyn, beställer in två små flaskor friskt vitt vin. Han dricker den första inom loppet av fem minuter, fylls sedan av skam och låter den andra flaskan stå orörd; beställer in water without gas och får till bordet en PET-flaska av bräcklig plast, tunnare än karbonpapper.

Sedan sitter han där och väntar och skäms. Han häller upp vattnet i ett brett glas utan fot, PET-flaskan blåser iväg ut över torget. Efter någon halvtimme sträcker sig solen till sist över kyrktornet och slår in under markisen, rakt i ansiktet på honom.

När han lämnar serveringen står den andra vinflaskan kvar i solen. Som en skammens relik. Kondensen har bildat en stor – ja, stor – vattenpöl kring flaskan, och mer eller mindre löst upp pappersduken till en kladdig sörja. Det är inte vackert. Det är inte mycket som är vackert under dessa dagar: skammen ligger alltför nära, när han promenerar längs de trånga stengatorna och gränderna känner han framtidens svavelångande tunga slicka honom innanför skjortkragen.

Och inte hjälpte det då att dricka.

***

På hotellrummet finns ett badrum, och där en tilltagen spegel som täcker hela väggen. Detta är mycket opraktiskt, eftersom han skäms inför hur han ser ut. Han måste därför, när han klär av sig för att duscha, vända ryggen mot spegeln och sedan, när han kliver in i duschen, blunda hårt med högerögat för att inte råka få en skymt av det bleka, rödflammiga köttstycke som är hans kropp.

Och när han kliver ur duschen sker samma procedur igen. Fast med vänsterögat krampaktigt slutet. Denna sjukliga praktik blir därmed närmast en lek: han övar sig att blunda, med höger eller vänster öga, vid exakt rätt tillfälle – och snart känner han varje reflektionsvinkel och centimeter av det ljust laxköttsfärgade badrummet.

Han dubbar sig själv, häller hotellets blaskiga bjudschampo över blondkalufsen: realismens och sanningens självutnämnde riddare framträdd. Föremål och alla former av dokumentation som är motbjudande skall, och bör, icke uppvisas, ens för dess innehavare, om icke ett mått av fascination kan uppbådas. Det hänger således på fascinationen, om det motbjudande kan tillskrivas uppvisningsvärde. Om så inte är fallet, bör det motbjudande i möjligaste mån hållas dolt. Så tänker han när schampot rinner över ner över ansiktet, om än i andra ord. Men tankemodellen är grundmurad och klar: utsätt aldrig någon, ens dig själv, för motbjudande syner som helt saknar fascinerande dimensioner.

Med andra ord: Skyl dig, ditt blekfeta as!

***

Hotellet är fyrstjärnigt och heter Grand. Det ligger intill stationen. Logotypen utgörs av ett sigill – stiliserade versaler i guld – och lobbyn är mer eller mindre huggen ur ett enda gigantiskt marmorblock. Så långt är allt till belåtenhet. Men tyvärr följer möblemang och inredning, överlag, den sydeuropeiska formeln för inbillad lyx: tilltaget och klumpigt, överdimensionerade sittmöbler (alltid hårt stoppade, som vore de ombyggda tältsängar) och decimetertjocka tavelramar av billiga träslag målade i – föga förvånande – guld.

Detta kan han dock stå ut med.

Frukosten serveras varje morgon mellan sju och tio på vad vi i Sverige skulle kalla en uteplats. Där, på uteplatsen, härskar dock en rent överjävlig hetta, redan tidigt på morgonen; eftersom uteplatsen är anlagd som i en gryta, mellan fyra branta husväggar, tycks värmen inte ge sig av under natten, utan stannar på något märkligt vis kvar och skapar en närmast olidlig frukostupplevelse för hotellets gäster. Ingen klagar visserligen, varken högljutt eller viskande, men gästernas återhållsamma minspel skvallrar alltför tydligt om missnöjet som kokar under halmhattar och sjaletter.

Värmen är svår att stå ut med, trots att uteplatsen är mycket – ja, faktiskt iögonfallande – vacker. Men man blir förtrollad. Bland borden och det återhållsamma frukostfolket finns nämligen ett tiotal rejäla apelsinträd, vars grenar har tillåtits växa högt och brett, och på så vis nu bildar ett buteljgrönt himlatak som liksom följer med och rör sig, svajande, när svaga vindpustar letar sig ner i grytan.

Det hela är mycket vackert. Och hade inte hettan varit så tryckande, kunde han nog ha känt hur den stickande svaveldoften, den som följt honom så länge, avtog medan han drack sitt svarta kaffe under apelsinträdens böljande himlatak.

Skriven av: Victor Kennmark