Publicerat
Kategori: Drama noveller

Träväggar

- Hur kunde du? Tänker du inte, eller?
- Jo, självklart!
- Jaha? För det verkar inte som det!
- Vad menar du?
- Är du verkligen så idiotisk? Jag fattar inte att du ens kunde tänka för en sekund...

Jag stannade till när jag kände knakningen under mina bara fötter och höll in andan när jag hörde hur "argumentet" nedanför dog ut. Jag stirrade dovt nedför trappan och såg min mamma kliva fram från köket. Hennes blick var en blandning av irriteration och medlidande. När den mötte min så blev jag helt stel i kroppen som när man blir tagen på bar gärning med handen i kakburken, "Jag äter inte kakor dock, så den synonymen är orimlig för mig".

- Älskling, vad gör du uppe? Sa hon med en gäspning i halsen.
- Ni bråkar igen... Jag hatar när ni bråkar.
- Vi bråkar inte...
- Vi argumenterar! Svarade min pappa från köket innan mamma hann.

Hon slängde bak en blick som jag inte hann se men jag kunde lista ut att det var något med himlande ögon och en arg min.
"Där kom det där ordet upp igen argument, om jag inte visste bättre skulle jag tro att argument var mitt mellannamn. Därför varje gång de använde det ordet, argument så handlade det mestadels om mig."

- Gå och lägg dig igen, jag och din far ska bara reda ut en sak sen så ska vi göra de samma. Hon gav mig ett halvt leende och när hon såg mig vända mig om så gick hon in i köket igen, skrikande mellan viskandet.
Jag gick till mitt rum men klättrade inte upp i sängen som stod vid väggen. Nej, istället så satt jag mig ner vid dörren som stod på glänt och fortsatte lyssna på "argumentet" som fortsatte under mina fötter.
- Tror du hon hörde oss? Hörde jag pappa fråga med andan i halsgropen.
- Förmodligen, men det kvittar nu. Gör det inte?
- Vad menar du?
- Du lät henne nästan gå ut! Hon vet nu att något är fel.
- Det har hon vetat en viss tid nu... Hon börjar bli trött på att titta på samma gamla träväggar dag ut och dag in.

Hela min kropp blev varm när jag hörde pappas förstående för min situation. Jag ville springa ner och slänga mig runt hans hals och krama om honom. Så hårt att blodet i hans kropp stannar och ådrorna växer stora och blåa...
"NEJ!" skriker jag i mig själv när jag slänger mig bort ifrån dörren och landar på golvet.
"Dessa tankar som fyller min hjärna, vad betyder dem?" Jag dunkar huvudet lät mot bilmattan och fortsätter lyssna på "argumentet" som fortsatte nedanför.

- Jag fattar inte hur du kan vara så arrogant! Vad tänker du med? Sa mamma argt.
- Jag tänker på våran dotter!
- Och vadå? jag gör inte det, eller?
- Nej, vet du vad? Jag börjar tvivla mer och mer att du bryr dig om henne mindre än du bryr om dig själv!
- Alltså jag skulle kunna...
- Vadå? Snälla avsluta den meningen. Vad skulle du kunna göra? Kanske samma sak som du gjorde mot Herman 3 år sen!

Jag frös till "Vad hände för tre år sen? Vem var Herman och vad gjorde mamma?" Golvet jag fortfarande låg på började bli varmt och mattan luktade damm. Jag vet att golvbrädorna är ganska tunna men på något sätt kunde jag höra ner som om jag stod i exakt samma rum. Detta är inget ovanligt för mig därför jag har alltid varit så. Dock har jag inte sagt något till mamma eller pappa därför då kan jag tjuv lyssna på samtal och "argument".

- Jag gjorde vad som behövdes för att skydda den här familjen! Svarade mamma desperat.
- Eller dig själv...
- Ta tillbaka det där! Jag ställde upp för att skydda våran dotter!
- Hon var två år! Hon kommer inte ihåg något som hände. Så för att inte berätta varför hon är som hon är hjälper du ingen annan, än dig själv.
- Hon attackerade honom! Hon högg emot han som något slags rovdjur!
- Men...
- Hon mår inte bra. Inte då, inte nu!

Jag satt mig upp på knäna. Jag kände en klump i halsen, en stor klump. "Vad pratar hon om? Vem har jag attackerat? Den här Herman?" Jag kände mig snurrig, illamående.
- Hur länge har du tänkt hålla det ifrån henne? ett år, tre år, fem år? frågade pappa i samma ton han alltid frågade i när han kände sig självsäker.
- Hon börjar fråga mer och mer om rösterna utanför hennes fönster. Förr eller senare kommer vi inte kunna hålla henne inlåst längre. Fortsätter han.
- Vi vet inte hur hon kommer reagera om vi släpper ut henne! Det är för farligt.

"Vad är det för fel med mig? Det är inget fel med mig!" Jag trycker händerna för öronen för att döva dem men jag hör lika tydligt som innan. "Hon ljuger, det är inget fel på mig. Jag hatar henne!" Jag slår ner mina händer mot den mjuka mattan i ilska. "Det är hon det är fel på! Jag hatar henne!" Jag vill springa ner och slänga mig över henne, greppa tag i hennes hals och slita ut hennes ryggkota. Min andning är onaturlig, tung och djup. jag har aldrig andas så förr. Min mun vattnats och mina händer skakar. "Nej, nej, nej! vad tänker jag på? Hon är min mamma..." Jag sväljer hårt när jag slänger mig baklänges och landar på ryggen ljudlöst. Jag lugnande ner min andning och hörde hur "argumentet" eskalerade med att ett glas föll i marken. Ljudet av glas spricka i tusen biter spränger till i mina öron och jag flyger upp med händerna runt huvudet. "Varför gör det så ont? Varför känns det som knivar hugger mot min hjärna!"

- Vi har ingen aning hur hon kommer reagera! Sa mamma medans någon av de två, sopade upp glaset med en kvast.
- Precis! Det kan vara helt okej. Hon kanske klarar av det, helt okej!
- Vill du verkligen ta den risken? Faktiskt, svara inte på det.
- Du är så... Hon är vår dotter och hon behöver någon annan! Hon är i den åldern nu, den åldern då man ska börja skaffa vänner. Den enda "saken" hon kan prata med utom oss är dom där förbaskade väggarna i hennes rum!
- Okej, okej. Hypotetiskt. Om vi finner någon, som jag inte ens vågar fråga hur vi får tag på. Hur länge tror du det håller innan en incident inträffar. Barn kan vara väldigt provocerande!
Pappa svarade med en suck, en suck av att han visste att han inte skulle kunna vinna.
- Så vadå? Vi ska bara hålla henne inlåst här tills vi dör?
- Ser du något annat alternativ? Det var tre år sen hon attackerade Herman, då var hon två år.

"Vad pratar de om? Hålla mig inlåst?" Jag hade försökt hålla tårarna inne, jag hade försökt hålla mig stark men efter att jag hörde pappa ge upp "argumentet", ge upp mig så kunde jag inte hålla de inne längre. De föll som regnet på de gamla filmerna jag hade i TV-rummet. De brände mot mina kinder och armarna som eld men jag brydde mig inte, jag ville bara få ett slut på allt. "Om jag inte fanns i deras liv skulle de aldrig bråka, de skulle kunna leva lyckligt som de gjorde innan mig... Glada, som på de gamla fotona som stod i hallen." Jag tittade upp mot plankorna som var igenspikade mot väggen, rösterna återvände utanför. Jag hör dem alltid på natten när jag försöker sova. De är högljuda, de skriker på mig. Jag vill bara få slut på allt...

- Jag älskar henne men hon är för... farlig, helt enkelt. Vi vet inte hur hon kommer bli när hon kommer in i tonåren. Mammas röst var låg och fylld med ångest. Jag lyssnade på hur pappa stampade omkring i köket. Som han alltid gjorde när han var upprörd.
- Vi kan inte. Hon... Hon... Pappa kunde inte prata för orden gav vika som hans ben när han ramlade på golvet med en duns och tårarna föll mellan hans fingrar.
"Jag hatar dem! nej, det gör jag inte... jag hatar mig för att vara den jag är." Rösterna är högre nu, precis som om de var precis på andra sidan väggen. Jag kastar blicken mot dess håll men blev som vanligt välkommen av samma gamla vägg som jag har stirrat på i fem år. "Pappa sa att vad än rösterna är så kan de inte skada mig här inne, men där ute." Jag reser mig upp och tänker till om jag är galen för ens överväger min tanke.

- Jag fattar inte att du... hör du ens dig själv? Hur kan du ens tänka tanken!
- Du var inte där!
- Va, När?
- Den dag då hon attackerade Herman. Du var inte där, när hon... förvandlades! Förvandlades från min lilla älskling, min lilla ängel till någon slags varelse! Du var inte där! När hennes ögon rullade bak i hennes huvud och hennes hörntänder...
- Du var inte där... När hon slet av Hermans struphuvud och svalde det i ett enkelt svep. Och du var inte där när han reste sig igen. När han vaknade upp med en hostning och reste sig upp, men hans ögon var helt vita, helt döda! Du. Var. Inte. Där! När jag var tvungen att köra igenom en påle i bröstet på honom och du var inte den som städa upp efter, din lilla ängel!

Deras röster lät bara som mummel, som störningar av en tv bak i huvudet mitt. Jag var fokuserad på annat, jag var fokuserad på att äntligen möta mina demoner och få ett slut på mammas och pappas demon. Rösterna ekade i mitt huvud. Jag hoppade upp på mina fötter utan en duns och gick fram till plankorna, de var målade mörkblåa och skulle likna en natt himmel bakom ett fönster med vita karmar. De gula stjärnorna fyllde det blåa med en stor måne i hörnet, jag kunde inte tro att jag äntligen skulle få se en riktig natt, en riktig måne.

Jag tog min hand och tryckte fingrarna mellan plankorna och började trycka. De gamla spikarna böjdes som gummi. Jag hörde hur mina föräldrar hade tystat ner i köket. "De kunde förmodligen höra på när jag arbetade med de stora tjocka plankorna." Jag gick till min säng och med ofattbar styrka lyfte den upp från golvet och slängde iväg den stora trä ramen framför dörren. Den här känslan har jag aldrig känt förut, den är så maktfull och annorlunda och jag märkte hur hungrig jag var. Min mage skrek efter mat.

Jag hörde springandet uppför trappstegen mot mitt rum, men jag brydde mig inte. Jag skulle komma ut, jag skulle rädda min familj från mig själv. Jag tar båda händerna och börjar dra bort planka efter planka. Mamma och pappa försöker få upp dörren, de skriker på mig att släppa in dem, de ber. Men jag vet att de gör bara det för de är rädda för vad jag är, de är rädda för mig. Det känns som att mitt hjärta ska hoppa ut ur mitt bröst, mina fingrar känns som sot och lukten av rök har funnits sin väg till mina näsborrar. Men ifrån vart kunde jag inte räkna ut. Det sista lagret återsår. Mina händer är svarta av gammal trä och rostiga spikar, men inget blod kommer från såren. En hög av plankor bredvid mig fyller rummet av den mustiga trä lukten. Jag tar ett djupt andetag och viskar
-jag älskar er... så mycket.
Sen drar jag av de sista plankorna.

Natten var inte som jag trodde, den var inte som jag hade sett på film. Den var inte mörk med stjärnor eller en måne. Istället ett bländade ljus som brände min kropp, från början var det ljuvligt att känna värme för första gången men sen blev värmen för mycket. Jag hörde rösterna framför mig men jag kunde inte se dem, ljuset var för starkt. De var inte ondskefulla eller ville mig illa. De var fyllda av glädje och skratt. De lät unga och ljuvliga. Men när värmen blev för mycket och jag kände lukten av mig själv, av skin som brinner så bytes skratten ut till skrik. Skrik fyllda med fasa mot ett hål i väggen. Där en liten gestalt stod med stora lågor som steg ifrån dess kropp. Skriken ekade upp i luften med röken som steg i takt med lågorna.
Av: R.J Rosengrim

Skriven av: R.J Rosengrim

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Har gett ut flera böcker bl.a. en roman om våld i nära relation, en bok med 19 mini-rysare, diktböcker, nyligen en bok med positiva texter…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson