Publicerat
Kategori: Novell

Tror du på änglar?

Tror du på änglar?

Allt blir svart.
Jag känner ingenting längre. Alla känslor,all smärta bara försvann sådär.
Jag är kvar ensam med bara mina tankar.
Vad hände?
Efter en stund kommer ljuset tillbaka, jag ligger i en sjukhussäng. Jag reser mig upp, jag känner fortfarande ingenting. Rummet är vitt,sterilt så som sjukhus brukar vara. En säng mitt i rummet, ett handfat, en röd fåtölj och en massa läskiga instrument.Sen ser jag någonting ligga på sängen som jag just rest mig upp från. Det ligger något som är hemskt likt en kropp under ett lakan. Precis när jag ska lyfta på lakanet för att se vad det är så öppnas dörren. In kommer mina föräldrar, mamma gråter. Pappa håller om henne samtidigt som jag ser en tår rinna ner för hans kind . Jag kallar på dem, de svarar inte, tittar inte ens åt mitt håll. Jag börjar undra varför, är de arga på mig?

Samma morgon skulle vi på tävling och allt var iordning. Jag skulle bara knoppa Geishas man och byta om till tävlings kläderna sen skulle vi åka. Vi skulle på vår första regionala LA. Det fanns fjärilar i min mage som vanligt när jag ska tävla, jag trodde att de skulle försvinna med gångerna som jag tävlade men det verkar som det inte kommer att göra det.

Jag fortsätter att ropa på dem, men ingen svarar. Mamma går fram och tittar på det kroppsformade som ligger under lakanet, men bryter ihop när hennes slitna fingrar snuddar vid sängen. Pappa springer fram och håller om henne,hon gräver ner ansiktet i hans bröst så man ser bara hennes ljusa korta hår. Pappa säger till henne att allt kommer bli bra, men man ser på honom att han inte menar det egentligen Han går istället fram till sängen och lyfter sakta på lakanet. Jag tappar andan. Det är jag, det är jag som ligger där. Avslappnad med slutna ögon. Jag har skrapsår på kinden. Nej detta kan inte vara sant, det är en dröm, det måste vara det. Men det känns för verkligt. Jag nyper mig själv i armen men ingenting händer.

Jag bryter ut i gråt. Jag ropar på mamma, får inget svar. Jag springer mot henne men hon märker fortfarande inget. Jag tar tag i hennes arm men min hand går bara rätt igenom. Jag blir rädd, så sjukt rädd. Vad händer? Är jag död? De orden ekar i mitt huvud. Är jag det? Har jag dött?

Vi kommer till tävling splatsen. Geisha är en yngre ponny. Hon är bara 5,5 år. Det är fantastiskt att vi har kunnat komma så här långt på 1,5 år. Mamma lastar ut & pappa sadlar medans jag tar av mig joggingbyxorna och går till sekretariatet. Människorna i sekreteriatet påpekar alltid att vi är ett väldigt ungt ekipage.
Denna tävlings plattsen har jag varit på förut, men då tittade jag bara på. Den ligger i skogen, vid en sjö,här är mycket mygg. Solen skiner och gräset nästan gnisslar mot mina nyputsade stövlar. På banan är en isabell färgad New Forest. Den går riktigt fint och fjärilarna i min mage kom just tillbaka. Jag förväntar mig inte att vi vinner på vår debut,men ändån.

Mamma och pappa är kvar en bra stund. Jag sitter bara och gråter, medans allt faller på plats i mitt huvud, det blev svart, kroppen i sängen som visade sig vara jag och handen som bara gled igenom mamma. Jag börjar mer eller mindre acceptera att jag faktiskt är död. Det gör ont att se mina föräldrar så ledsna, riktigt jävla ont!
Jag måste till Geisha. Min ponny. Min fina Geisha.
Jag tar mig till stallet det är ett gammalt stall med 6 röda boxar,vita trä väggar och spindelnät i hörnen. Där är hon Geisha. Jag springer fram till henne. Hon ligger ner i boxen och jag förstår att någonting är fel. Hon borde inte ligga ner i boxen mitt på dagen. Sen ser jag att hennes högra bakben är inlindat och den vita bomullen är röd av blod på vissa ställen. Jag bryter ihop igen. Jag bara ligger där bredvid henne och gråter. Men sen händer något konstigt. Hon lägger huvudet i mitt knä. Men när jag tar handen för att stryka henne över mulen så går dem rätt igenom. Hon håller liksom huvudet uppe själv. Hon vet.

Jag rider fram hon går jätte fint precis som vanligt. Hon är en riktig rosettplockare.
När det är 10 minuter tills jag ska in på banan så rider jag upp till banan och väntar på att få komma in.
Jag rider in och gör halt,hälsning.

Hon vet! Geisha vet att jag är här. Finaste Geisha. Jag sitter där länge säkert flera timmar. Jag vet att något är fel. Geisha mår inte bra, jag önskar att jag hade kunnat lyfta på bandaget för att kolla vad som hänt, men min hand går bara rätt igenom. Just då kommer mamma, pappa och veterinären in.
Man kan se att mamma har gråtit. Hon säger med gråten i halsen "Sofie hade varit så ledsen,hon hade inte velat detta"
Pappa svarar "hon var..är en smart tjej,hon hade gjort det för att det är Geishas bästa och hon hade inte velat se henne lida."
Vad menar de? Vad ska de göra med Geisha?

I halten börjar Geisha bete sig konstigt, såhär har hon aldrig gjort förut. Hon drar emot, jag får henne att bjuda fram igen och börjar rida programmet men i skänkelvinkningen bockar och stegrar hon. Hon reser sig så högt...
I den sista sekunden är det enda jag kan tänka på att jag kommer, jag faktiskt kommer trilla av. Jag kramar hennes hals i ett försök att hålla mig kvar.
Hon trillar över...

Veterinären tar fram en spruta och då inser jag vad som kommer att hända. De ska avliva henne, avliva min fina Geisha. Jag bryter ut i gråt och skriker "Men hon är ung, hon kan rehabiliteras, hon kan bli bra igen.."
Han går fram till henne. Jag försöker smeka hennes mule för att lugna henne, men min hand fortsätter att gå igenom. Veterinären injicerar sprutan i henne. Jag sitter där och gråter medans Geisha långsamt blir medvetslös. Hennes fina bruna ögon sluts, hennes svarta päls skiner efter pälsglansen jag sprayade på innan tävlingen. Nu kommer den hemska delen, jag funderar på att gå ut men jag stannar hellre med henne för hon kommer väl bli som jag? Det hoppas jag. Då får jag vara med henne ändån.

Veterinären tar fram en hammare och ber mamma och pappa att gå ut. Sen kommer han tillbaks,rättar till hennes huvud. Sen slår hammaren hårt i hennes tinning 3 gånger. Jag rycker till varje gång, jag gråter, det är så hemskt att se Geisha såhär. Timmarna går. Det är mörkt ute nu. Jag bara sitter där och gråter. Gråter över att se mina föräldrar så ledsna. Gråter över Geisha och över att min liv, allt jag vet existerar inte längre,iallafall inte för mig. Vad kommer hända nu? Vad kommer hända med mig? Och med Geisha? Geishas föl? Marz är i och för sig 17 månader nu så han överlever men ändån. Joanna! Jag måste träffa henne, iallafall se henne en sista gång.

Jag kommer hem till Joanna. Hon bor på en gård en bit ifrån mig. Vi har varit bästa vänner sedan dagis. Hur ska jag klara mig utan henne? Hon har alltid funnits där för mig,ibland mer som en syster än en bästa vän. Vi levde efter teorin att gud gjorde oss bästa vänner för att vår mamma skulle inte klara av oss som systrar. Det var hennes mamma som lärde mig simma,som var min rid tränare i flera år, som lät mig ta hand hon hennes häst innan jag fick geisha. Geisha är dessutom Joannas mammas hästs föl. Jag ser Joannas guldigt orange hår hänga över hennes axlar. Hon står och mockar i stallet. Jag kan se att hon har gråtit hon också. Hon var med på tävlingen, hon har varit med på alla mina tävlingar och de flesta av mina träningar. En bättre vän får man leta efter. Jag hoppas att jag kan få vara med på alla hennes tävlingar också. Hon har kvalat in till Falsterbo horseshow nu. Det har varit hennes mål i så många år. Hon kommer att gå långt. Jag står där och gråter igen. Alla minnena som vi har. Hon börjar också gråta. Vi står där. Jag går fram till henne tar hennes hand hon känner att det blir kallt där och tittar rakt på mig in i mina ögon. Jag kramar henne,hon står där helt förbluffad. Vi gråter fortfarande. Hon har alltid varit vidskeplig,trott på spöken och en massa sånt. Jag trodde alldrig på sånt, förens idag.
Plötsligt säger hon
-Sofie?
Jag svarar henne men jag vet att hon inte kan höra mig. Då kommer jag på att jag kan ge henne någon form av tecken. Jag slår handen i Boxdörren.
Hon blir rädd sen börjar hon stört gråta. Det gör ont att se alla så ledsna men på något sätt är det värre att se Joanna ledsen,och inte kunna göra något, än att se mina föräldrar. Jag vet det är sjukt men det är så det är. Mina föräldrar de klarar sig utan mig, men Joanna hon var ALLTID där för mig och jag var alltid där för henne.

Hon trillar över. Mitt liv går i repris framför mina ögon. Hon landar över mig, det gör så sjukt jävla ont,jag hör ljudet av ben som krossas och människor som får panik. Geisha reser sig upp ganska fort då hör jag ytterligare några ben krossas. Nästa sak jag kommer igår är att jag ligger i ambulansen. Ambulanspersonalen försöker prata med mig men världen svartnar långsamt runtomkring mig.

Amanda Obad.








Skriven av: Amanda

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren