Udden

Den salta, sega osten gnisslade när jag andäktigt lät tänderna omsluta den. När farfar första gången bjöd mig den brända lilla klumpen till kaffet förstod jag inte alls – jag drack ju inte ens kaffe, och tanken på att lägga ost i det var ingenting annat än landsbygdens tokeri. Det var först för något år sedan jag tog till mig den tornedalska vanan. Tio bitar i koppen, på med kaffe, dricka ur, fylla påtår och sedan äta bitarna med sked. Om det blev mycket ost över som börjat bli dålig kunde den med fördel värmas i ugnen och ätas med hjortronsylt.
För första gången var det bara jag och Pernilla på udden, något som märktes i den lilla stugan; Pernilla hade inte behövt mer än en kvart på sig att sprida sina kläder över husets få kvadratmeter. Nu satt hon mitt emot mig och betraktade mig när jag tuggade sönder de kaffedränkta kuberna.
”Är det verkligen gott, det där?” Jag nickade och sträckte skeden mot henne. Hon höjde handen och ryggade tillbaka, som om det varit en huggorm på skeden.
”Nej, fy fan”, sa hon. Jag ryckte på axlarna och återgick till koppen.
”Vad gör man här, egentligen?” frågade hon efter en stund.
”Fiskar, badar, ligger och läser.” Hon höjde på ögonbrynen.
”Har du med dig böcker?”
”Massor.”
”Jag trodde vi hade semester.”
”Det har vi - nu läser jag färdiga böcker, inte manus.”
”Men ändå. Du sitter alltid med böcker hemma.” Hon gjorde en kort paus. ”Så nu kan du väl sitta lite med mig?” Jag ställde ner koppen och såg på henne.
”Okej, så vad vill du göra?” Nu var det hon som ryckte på axlarna.
”Vi kan kanske känna på vattnet?”
”Visst, men det lär vara kallt. Här uppe är det vår fram till juli.”
Vi reste på oss och gick ut.
Det var vindstilla och molnfritt, och mitt uttalande om att sommaren kom sent hoppade tillbaka mot mig.
Patricia klev snabbt ur sina kortbyxor och drog linnet över huvudet. Hon hade arbetat mycket, så solen hade inte hunnit färga henne märkbart. Jag stod och betraktade hennes mjölkvita hy som nästan blänkte i solljuset när hon vände sig mot mig.
”Ska du bara stå där och stirra?” Jag skakade på huvudet och klev ur mina kläder samtidigt som jag gick mot henne. Hon kysste mig, tog tag i mitt stånd och skrattade.
”Vad kommer du med?” Jag tog ett grepp om baksidan på hennes lår och lyfte upp henne på mina höfter.
”Jag tänkte försöka göra dig riktigt våt.” Hon lät undslippa en djup suck blandat med ett skratt. Hon skulle precis kyssa mig när jag tog sats och hoppade ner från bryggan. Patricia skrek när vi landade i det kalla vattnet. När vi kom över ytan slog hon mot mig, inte så hårt.
”Idiot”, väste hon huttrande och började gå mot stegen. Jag skyndade ifatt henne och slog armarna kring hennes höfter.
”Jag trodde du ville bada”, sa jag. När jag kommit upp på det nedersta steget tryckte Patricia ut rumpan så jag föll tillbaka ner i sjön med ett ljudligt plask. När jag fick huvudet över ytan igen var hon borta.

Röken vällde upp genom springorna i den gamla järnspisen, och genast hörde jag farfars röst komma från min mun.
”Du måste som sluta vrida innan spjället är helt öppet, annars ryker det in.” Patricia skrattade.
”Du låter som en riktig torpargubbe!”
”Gubbe? Sveriges yngsta i så fall.”
Vi satt framför järnspisen med varsin öl. Vi hade inte brytt oss om att ta fram handdukar, utan lät vattnet droppa medan spisen sakta värmdes upp. Patricia började dra den kalla flaskan längst mitt nakna lår och snart kände jag resningen. Hon drog mig närmre, ner på golvet, mot förening.
”Älskar du mig?” frågade hon när vi förflyttat oss till sängen.
”Det är ett så komplicerat ord. Jag tycker om att vara med dig, det kan väl räcka?” Det kunde det tydligen, för jag fick inget svar; Patricia hade somnat.

Jag vaknade av solens strålar i ögonen och gissade att klockan var runt fem och konstaterade, efter en hastig blick på väggklockan, 22 minuters felmarginal. Jag rev av ett ark från ett skrivblock som låg på byrån och skrev ner de första raderna från en dikt av Henriksson.

Ett ord som en människa fäster sig vid
kan verka i oberäknelig tid.

Jag satte arket i spegelramen intill sängen, tog på mig blåstället som hängde på kroken intill sängen. Sedan jag läst Östergrens Gentlemen hade jag anammat vanan att alltid arbeta iförd blåställ, och arbeta, det skulle jag. Under våren och försommaren skulle udden återställas efter vintern. För att komma igång fick frukosten bestå av en kopp kaffe innan jag gav mig ut i solskenet.
Efter någon timma hörde jag oljud inifrån stugan; glas krossades och möbler vältes. Jag skyndade över gräsmattan för att undersöka vad som hände, men förstod när jag i dörren mötte Patricia, fullt påklädd och med sin väska i handen. Hennes ögon var röda efter mycket gråt.
”Ta mig härifrån”, sa hon kort.
”Vi är långt hemifrån.”
”Det går väl tåg?”
”Från Luleå.”
”Kör mig dit. Du ska inte behöva vara med någon som fäst sig vid ett ord du inte vill säga.” Hon trängde sig förbi mig och gick och satte sig i bilen. Jag bytte ut gummistövlarna mot ett par gymnastikskor, hängde av mig kepsen och gick och satte mig på förarsidan. Patricia snyftade lågmält; jag såg udden försvinna i backspegeln och längtade efter pannkaka med hjortronsylt.

Skriven av: Kristoffer Hermansson