Under något vackert finns alltid ont

Under något vackert finns alltid ont.

Jag vaknade upp och det enda jag kunde se med mina torra ögon var löv. Jag blev fascinerad över dem olika färgerna på alla löv, den ena är röd och den andra är orange. Men helt plötsligt kände jag en djup smärta i bröstet, den här smärtan hade jag aldrig känt förut! Jag kastade mig upp och den tunga kalla smärtan i bröstet försvann, jag blev lite förvirrad för jag kommer inte ihåg att jag lagt mig ner?
Det kändes konstigt för när jag reste mig upp så var det nästan som att min själ lämnade min tomma och kalla kropp. Så mycket smärta inuti något så vackert tänkte jag. Jag vände mig och kollade ner på marken, jag blev inte lika chockad som man borde blivit men där låg min livlösa kropp.

Mitt ansikte var blekt och hade slutna ögon. En tår rann ner på min kind och det fanns absolut inge liv i det. Så blek och fullt av sorg. Min jacka var uppknäppt och där satt smärtan, en kniv satt i mitt bröst och det var små blodfläckar över hela min vita stickade tröja. Stackars mig, jag minns en grej ifrån när jag levde och det var att jag aldrig någonsin varit nöjd med mig själv. Jag kollade noga på mitt ansikte och log lite, jag var inte så ful som jag alltid sagt jag varit. Stackars mig, att få dö så ung. Jag var bara 15 år. Jag såg ut som Törnrosa, en skönhet i en djup sömn fast den här sömnen gick inte att befrias ifrån för att en kille kom och kysste mig utan jag var död på riktigt, alltså verkligen död. Mitt blonda långa hår låg lite överallt och jag såg inte ut att ligga så bekvämt, min arm var vriden ur led och mina ben låg tvärs över varandra. Jag förstår inte varför någon skulle velat göra illa mig, vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Helt plötsligt så kände jag en tung känsla på min högra axel så jag vände mig om för att titta. Jag kollade lite längre bort och där var det en stor svart eld, den flammade åt alla håll och jag fick en nyfikenhet av att titta på den. Det är säkert en fälla tänkte jag för mig själv, vem tror att jag är så dum att jag går på något sånt?
Jag vände mig om och tittade på min döda kropp igen fast den här gången var mina ögonlock öppna. Fast.. jag hade inga ögon, det var som två svarta hål rakt in i skallen och när jag skulle kolla om elden var kvar så hade den kommit närmade, alltså mycket närmare! Jag kunde känna värmen från den svarta lågan. Jag ställde mig upp på mina ben och det kändes nästan som att jag flög, var jag ett spöke eller något? Jag började gå mot den svarta elden och när jag stod inte ens en meter ifrån den så hörde jag en röst säga
-Blunda och gå mot elden..

Jag kollade omkring mig men ingen var där, jag bestämde mig att göra det rösten ville så jag tog ett djupt andetag, slöt ögonen och började gå försiktigt mot elden.
Efter ungefär 10 steg så började långsamt alla ljud runt mig försvinna ljud som vinden och fåglar bara försvann.

När jag öppnade ögonen stod en stor stor demon framför mig, hans äckliga leende skrämde mig och det rann blod vid hans horn. Bakom honom låg en hög med massa döda kroppar, det satt små demon och sög ut deras blod droppar och slet av deras hår, som vilda djur utan ögon.
-Vet du vart du är unga flicka? sa den stora demonen och klev ett steg närmare mig.
-N-ne nej.. sa jag och stirrade på hans döda, ruttna ansikte.
-Helvetet, och vet du varför? sa demon och böjde sig ner så hans ansikte kom ännu närmare mitt.
-Nej… sa jag och försökte att inte darra med rösten.
-För bakom allt vackert.. finns alltid ont, viskade demonen i mitt öra och log ännu djupare. Det var ett leende som jag aldrig kommer glömma….
Aldrig.




Text skriven av Natalie Derehall

Skriven av: Natalie