Publicerat
Kategori: Novell

Uniformen som aldrig mer blev använd

Hjärtat slår väldigt fort, bröstkorgen känns exakt lika trång som när tåget nästan körde på mig.

Just nu befinner jag mig i ett rum för 10 personer men vi som är här är nog de 10 dubblade antalet. Lukter av fuktiga hudar som inte fått tvätta sig på ett rejält tag omsluter min näsa. Jag försöker andas genom munnen för att inte känna det lika väl. Det blir ansträngande att andas. Som att det ligger något tjockt i luften som blockerar luftvägarna. Till skillnad från utomhus där luften är något friskar som luften efter en regndag.

Ute är de jobb, Det värsta jobbet jag får göra är begrav människor i högar som är lika höga som hus. Jag tänker att en dag ligger jag där. På något sätt blir jag hungrig när jag ser människorna. Jag är en 36 åring man som alltid varit en matälskare.
När jag bodde hemma i Berlin hade jag ett matställe som hette ”Pauls Abendessen”. Som betyder ”Pauls matställe”. Jag och mina kockar var kända för våra bröd vi bakade på beställning. Dom blev serverade varma och nybakade. Alla i stan älskade bröden.

Nu dom senaste dagarna har de varit många begravningar av människor.
Det är en kille som har varit med varje gång med mig han är soldat. Jag tror han heter Mike. Efter begravning bruka han slänga en brödbit till mig. Med den brödbiten påminner de mig om gammal minnen i Berlin. Hur bra jag och mina kockar hade det.
En dag hade soldater kommit in och stormat stället och vi vart förd till ett tåg. Jag fick inte veta vart vi skulle, fick inte ta med mig några ägodelar, eller andra saker som jag och mina kockar byggt upp.





1944/05-12
Idag när jag och mina kamrater var och jobbade såg jag inte Mike. Jag fundera om han har slutat, kanske fått nån annan uppgift, jag har även haft en tanke på att fråga han om mitt matställe. Han kanske känner igen mig mer ifrån ”Pauls Abendessen”,istället för ”Paul i randig pyjamas”. Även fast jag och Mike inte var bekanta med varandra. Saknade jag något. En trygghet som inte längre var en trygghet.

1944/05-19
Idag tänker jag på Mike. Även fast jag innerst inne vet att han inte är en god människa. Föds ingen ond, utan det är händelser i livet som formar en under hela livet. Dessutom vet jag att alla kan förändras.
1944/05-26
Två veckor sedan och äntligen såg jag Mike idag. Hans rått bruna hår såg ny tvättat ut. Hans gröna uniform med guldiga knappar såg ny pressad ut. Det är något speciellt med Mike, han utstrålas som en godhjärtad människa. Han har ju ändå kastat brödbitar åt mig men inte till nån annan. Kanske han känner samma gemenskap som jag känner mellan han och mig. Något som är mellan han och mig som tystas mot omvärlden.

1944/06-2
Det känns i luften att något kommer hända idag. Det mumlas bland de instängda och soldaterna, upprörda samtal om svek. På gården är en man knäböjd naken hans uniform ligger bredvid. Löjtnant för mannen står över honom och skriker förädare. Nu ser jag, mannen som är knäböj är Mike min räddare så många gånger när hungern känns svårare än döden. Nu ligger han bruten och ingen gör något. Löjtnant höjer sitt gevär och jag böjer ner mitt huvud. Efteråt går jag långsamt fram till platsen jag tar upp uniformen den som står för ondska och hat. Jag slänger den i elden så att den aldrig mer blir använd.

Skriven av: NAttah

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson