Publicerat
Kategori: Novell

Upp med hakan

Ellen hon vaknar till en ny dag i huset. Hon undrar hur det är med hennes
bästa väninna. Margareta har bott hos Ellen sedan hennes make gick bort
för femton år sedan.
Ellen hon tänker.
- Jag har i alla fall haft det bra att Margareta har bott med mig så länge.
Hur hade det annars gått?
Solen sken in genom hennes fönster som ledde mot öster. Hennes fönster
Var nytvättade och gardinerna var kraftiska med stora blommor på.
Allt sedan hennes make hade gått bort hade hon en trygghet i att det var
ombonat i hennes hus
- Men inget går upp mot en mänsklig kontakt, tänkte Ellen.
Hon knackade på hos Margareta och öppnade dörren.
- Godmorgon Margareta, sa Ellen.
Margareta låg fortfarande i hennes säng och Ellen tyckte att detta var
lite underligt.
När hon kom fram till sängen såg hon att Margareta låg livlös och blek i
ansiktet.
- Nej, sa Ellen, Margareta du får inte gå bort!
Men det var tydliga tecken på att hon hade mött sin skapare.

Tiden efter detta var mycket svår. Begravningen var faktiskt en stor smärta av dess like. För det första var det en påminnelse om henne egen bortgång.
Men för allt var det ensamheten som piskade hennes ansikte var dag. Hennes dotter bodde utomlands och hade lovat att hon med familj skulle komma och hälsa på henne.
Dottern hade ringt och sagt.
- Tyvärr mamma så kan vi inte komma i år heller för Anders har fått en
Mer ledande roll i företaget.
Ellen hon sa.
- Jag förstår det klart att han måste tänka på karriären. Jag klarar mig nog.
Men jag hade så gärna velat träffa, Sofia och Karl.
- Jag vet det sa dottern, Sofia har just fyllt tretton år och Karl är elva.
Men nästa år får vi se fram emot och då ska vi träffas.
Ellen hon tänkte.
- Nästa år kanske jag inte ens finns.
Hon tog mod till sig och sa.
- Jag säger som pappa sa. Upp med hakan, jag ser fram emot nästa år.

Varje morgon när Ellen vaknade gick hon in i det rum där Margareta
hade dragit sina sista andetag. Hon tänkte.
- Det kvittar hur många andetag man tar i slutet, det viktigaste är att stunderna
har tagit andan ur en.
Hon gick bort till spegeln och tittade lite förskräckt i den. Hon såg en äldre dam
Som hade naturligtvis av tidens tand blivit lite gammal.
- Man är inte äldre än vad man känner sig.
- Det klart att ensamheten är ett fördärv och jag skulle bli så glad om någon kunde
komma och hyra rummet, tänkte Ellen.
Hon hade satt in en annons i tidningen att rummet var att hyra. Det hade nu gått tre veckor och inget svar. Så hon började att misströsta.
Plötsligt ringer det på dörren och Ellen undrar vem det kunde vara. Hon öppnar dörren och där ute står en man i femtioårsåldern och säger glatt.
- Jag läste att ni hade ett rum man kunde få hyra?
Ellen blev liksom tagen på sängen och sa.
- Ja, men jag hade nog tänkt mig en kvinnlig hyresgäst.
- Jaha, sa mannen, det förstår jag och jag är ju inte precis kvinnlig av mig.
Båda skrattade till lite grann och Ellen tittade på mannen.
Han såg bra ut hade mycket hår och var välklädd. Tyckes vara en trevlig man.
- Jag ska inte störa sa mannen men upp med hakan, du får nog snart en
kvinnlig hyresgäst.
- Upp med hakan, tänkte Ellen, det liksom klingade i hennes huvud.
- Vänta lite sa Ellen. Jag tror nog att du kan ta rummet om du vill.
- Vad glad jag blev sa mannen, jag heter Jerker föresten.

Ellen visade rummet och den var till belåtenhet och Jerker undrade en sak.
- Varför ändrade du dig angående rummet?
Ellen hon sa lite blygt.
- Det är kanske lite pinsamt men när du sa, upp med hakan så påminde det
mig om min bortgångna make.
Han sa alltid upp med hakan.
De pratade inte mer om det utan Jerker han gick in på rummet och Ellen tänkte.
- Vad har jag nu gett mig in på?
Under kvällsmaten så pratade de om ensamheten och hon berättade om sina
barnbarn och längtan efter att få träffa dem.
När de drack kaffe i vardagsrummet så tog Jerker fram ett fotografi och frågade.
- Är detta din dotter? Ja, det är min dotter svarade Ellen.
Jerker han sa.
- Hon är nästan lika vacker som sin mamma.
Ellen kände att hon liksom blev blossande på kinderna.
- Du pratar, sa Ellen.
- Nej, det gör jag inte sa Jerker, utan jag menar det.
Efter att de hade pratat länge om hur svårt det är att bli äldre och de hemska
ensamheten.
Ellen hon sa till Jerker.
- Det är skönt at kunna gråta mot någons axel så att säga. Jag känner mig mycket bättre
till mods nu.
De sa god natt till varandra och Ellen låg länge och tänkte på den här mannen.
- Vad han påminner om Albert tänkte hon.

Det knackade på Ellens dörr och Jerker stod i dörröppningen.
- Här vankas det frukost sa han.
- Vad i all världen är detta.? Lite frukost på sängen är du väl värd?
- Vad ska man säga, sa Ellen?
- Säg bara tack sa, Jerker.
- Tack sa, Ellen och kände sig så där uppmärksammad.
Efter frukosten sa Jerker.
- Kan vi inte åka in till stan och äta middag i dag?
- Jag har så mycket att göra här. Jag skulle städa lite, sa Ellen.
- Det ordnar jag, sa Jerker.
Hon kände den här varma känslan när hon tyckte om någon.
Blev först varm i händerna och sedan kändes det liksom som
hon blev lite fnittrig.
- Ska du verkligen ta ut en äldre dam?
- Vadå, äldre det har inget med det att göra sa Jerker.
Ellen hon blev mycket glad men ville inte precis visa det.
Men till slut sa hon.
- Jag går gärna med dig och äter middag.
Jerker svarade.
- Efter middagen så kan vi väl gå på bio?

Middagen blev en upplevelse som Ellen inte hade varit med om på många år.
Jerker undrade varför hon inte hade gift om sig.
- Ja, sa Ellen det har aldrig blivit av.
När hon tittade på Jerker så tyckte hon liksom att det var hennes Albert
som satt där.
När de kom in på hennes make så sa Ellen.
- Man hade aldrig det tråkigt med Albert. Men han drömde mycket och
drömmarna slog väl inte in ibland. Men han var alltid kärleksfull.
Efter denna middag så skulle det bli bio. De stod där och skulle precis gå in
när det kom några ölar damer.
- Hej, Ellen är du här? Ja, jag är med min hyresgäst Jerker och vi tänker titta på denna filmen.
Damerna svarade nästan samtidigt.
- Ja, men vi tänkte att du skulle ha en kvinnlig hyresgäst?
Ellen hon tittade på dem och sa.
- Jag hade trott det också men nu blev det så här och det ångar jag inte.
Inne i biografsalongen så satte sig damerna så nära så de hade kontroll över Jerker och Ellen.
Jerker sa till Ellen.
- Luta ditt huvud mot min axel å får de väl något att prata om.
- Det kn jag väl inte göra, sa Ellen.
- Varför inte?
Ellen hon lutade sitt huvud mot Jerkers breda skuldra och damerna nästan
svimmade i stolarna där de satt.
Detta pratades mycket om i skvallret att Elen hade nu fått en beundrare.
Ellen hon låg i sin säng och tänkte.
- Tänk att jag känner mig ung på nytt och det är fantastiskt vad man känner
Sig ung när någon bryr sig om en.

Jerker hade tänkt ut en liten plan hur han skulle få dit Ellens dotter och
barnbarn.
När han träffade Ellen så sa han.
- Jag måste åka bort lite i affärer men återkommer snart.
Ellen blev faktiskt lite ledsen över att Jerker skulle åka.
Men hon blev överraskad när det ringde på dörren. Där stod ett blomsterbud
och gav henne så underbara blommor.
Det var från Jerker med hälsningar.
- Dem är inte lika vackra som du, men jag hoppas att dem ger dig lite
glädje.
Det kan man faktiskt säga att de gav. Ellen blev mycket rörd av hans vänlighet.
Ellen sa.
- Det är nästan som om det var Albert.
Jerker stod nu utanför huset där Ellens dotter med familj bodde.
Han hade klätt upp sig i skinnjeans och en riktigt skrikig kavaj, vi skjorta
och ring i örat.
Solglasögonen tog han just på sig.
När dottern kom ut sa Jerker.
- Hejsan, svejsan, i lingonskogen. Det här är Jerker, jag kampera ihop
med din mamma.
Dottern blev stående med munnen öppen så en fågel hade kunnat bygga bo
där.
- Jaha, sa hon, var så god och stig på.
När Jerker kom in spelade han över och hade ändrat sitt språk. Han försökte
på alla vis bete sig som en sol och vårare.
Ellens make satt i vardagsrummet. Jerker gick fram till honom och sa.
- Hej du här vilar det inga tråkigheter. Jag ser att du sitter och kolla in
matchresultaten.
Han svarade.
- Nej, jag tittar lite på morgonens arbete.
- Arbete det ska man bara ha när man försörjer sig, sa Jerker.
Just då kom dottern in och frågade Jerker.
- Vad sysslar du med?
Jerker svarade.
- Ja, jag är just mellan två “gig” men det ordnar sig.
- Gig.?
- Ja, jag spelar trummor i ett band, du vet slå på pukorna och så.
Nej, sa Jerker här kan vi inte sitta utan nu tar vi och kila ner på stan och
äter middag. Jag bjuder.
Precis då kom barnbarnen in.
Ja, sa Jerker det gäller faktiskt ni två också.

Middagen blev stor och dyr och Jerker tog in det bästa han kunde tänka sig.
- Man måste vara lite generös i sådana här sammanhang sa han.
Middagen var över och Jerker ropade på notan.
Han letade i sin kavaj efter sin plånbok.
- Det var ju illa, förmodligen har jag lagt plånboken i taxin.
Så du får nog betala kalaset. Men jag lovar dig att jag ska betala tillbaka det.

Ellen hon väntade Jerker och hoppades att han skulle dyka upp snart.
Då kom det en taxi och stannade utanför hennes hus.
Det klack till i hjärtat och hon tittade ut, bakom gardinerna.
Det var inte Jerker utan det var Ellens dotter med familj.
Ellen blev överförtjust och nästan sprang ut och ropade.
- Är det verkligen ni som har kommit och ska hälsa på mig?
De kramades länge och Ellen var så lycklig.
Detta hade hon väntat på så länge. Nu var det verkligen härligt att leva.
Ellens dotter tänkte stanna en bra stund sa hon.
- Vi har egentligen inte så mycket att göra att vi inte kan hälsa på dig.
- Det var rart av er, sa Ellen.
Hon hade nästan glömt bort Jerker, men hon fick en chock när hon läste om
bilolyckan i tidningen.
Där stod det att Jerker hade förolyckats när han blev påkörd av en
långtradare.
Ellen fick tårar i ögonen och det kändes tjockt i halsen.
Dörrklockan ringde och hon gick till dörren.
- Jag har ett telegram till dig, sa pojken.
- Tack ska du ha sa Ellen, det var snällt.
Hon undrade vem som skickar telegram till henne.
Fingrarna var lite stela och just nu så darrade dem av beskedet i tidningen
Ellen fick upp telegrammet som löd.
- Hej, min ros vi fick några underbara dagar och jag ska vänta på dig.
- För du är värd att vänta på i evighet. Upp med hakan.
Din Albert.

Ellen kände hur benen vek sig och det sista hon uppfattade var.
- Vad har hänt mamma?

Bo GRapenskog

Skriven av: Bograpen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren