Uppbrott

Hennes psykande blick, det var som om hon kunde se rakt igenom mig, se sanningen.
– Var det du? Var det du som höll i den där sprayburken, och har förstört vårat samhälle?
– Nej! Ryter jag och än en gång tar jag bort armbågen ifrån bordet. Jag gör allt jag kan för att se lugn ut, fast allt jag vill är att skrika, att erkänna, att det var jag.
– Hur förklarar du då att vi har hittat dina fingeravtryck på sprayburken?
- Jag vet inte, mumlar jag nästan ohörligt samtidigt som jag tittar ner i bordet, jag kan inte förmå mig att titta in i hennes ögon.
– Skulle du kunna vara snäll och gå ut ett litet tag? Säger hon med snäll röst samtidigt som hon ler ett ironiskt leende. Jag reser mig villigt och går emot dörren, alla mina tankar flyger runt i huvudet. Varför följde jag med ut, när jag visste att det var fel, och helst inte ville? Samtidigt som jag går ut genom dörren så kommer allt tillbaka.
Det var igår, precis efter skolan, då grabbarna frågat om jag skulle med eller inte, och när man tänker på vad som hände med Henkan när han hade sagt nej så var det inte precis det man ville skulle hända en själv. Utstött, ignorerad, bortglömd, så att det enda man kunde göra om ville vara kvar i gänget var att komma med ut. Även om det var fel.
När jag kommer ut i väntrummet så hör jag polisen bakom mig säga ’’Detta kan ta ett litet tag, så att om du vill kan du ju vänta här, eller så kan du gå hem under tiden och kanske komma tillbaka vid fem tiden, sen stänger hon igen dörren långsamt. Jag sätter mig i en av dem minst slitna sofforna, för jag hade inget hem att gå till, hemma så kommer mamma bara att stå och klaga på hur illegalt dum jag har varit, och det jag minst behöver nu är skrik. När jag äntligen satt mig i soffan, som faktiskt inte var så oskön som den sett ut, så börjar jag tänka tillbaka, vad hade jag kunnat ändra på? Vad skulle jag kunnat göra för att slippa denna situation? Vad var det värsta som dem kunde göra med mig? Faktiskt så skulle jag kunnat ändra på allt, då skulle jag ha sluppit allt, skulle ha sluppit något straff över huvudtaget. Men nu är väll det minsta straff som jag kan få böter, men detta är det värsta för mig, eftersom ingen av mina föräldrar har några som helst pengar. Vad händer då? Om man inte har pengar?
Samtidigt som dessa tankar flyger runt i huvudet så känner jag hur mina ögonlock blir tyngre och tyngre, på väg in till drömmarnas stad.
Jag, Henkan och alla andra står under bron, jag står som vanligt och ger burkarna till alla andra, för att jag kan inte måla graffiti, det är då som en bil stannar på bron, alla springer iväg lämnar allt. Springer upp i skogen, ’’Det är omöjligt för dem att se oss här säger Jörgen ivrigt, alla är ju svartklädda.’’ Jo, alla var visserligen svartklädda, och hade på sig alla andra nödvändiga kläder, men jag tittar ner på händerna och ser att jag glömt handskar. Det ryser till igenom hela min kropp, känner en stor, tung, propp i magen som är på väg upp. Precis innan den ska upp så försvinner allt, och jag är tillbaka på polisstationen. ”Nu är vi klara, Daniel, du kan komma in igen” hörde jag bakom mig, och skyndade upp på benen.
När jag kommit in i förhörsrummet satt två stycken nya poliser på ena sidan utav bordet, och mittemot så stod det en stol. Jag gick nu lite försiktigare fram till stolen, nervositeten bubblar inom mig, jag sätter mig på stolen, nu kommer det, nu kommer mitt straff.
– Hej Daniel, vi har nyss lyssnat igenom inspelningen på ditt lilla samtal med Sussie, sa en korthårig, ganska vältränad man, och det finns ingenting som tyder på att det inte var du som var ute igår kväll. Och detta gör att det bara finns en enda sak som vi kan göra, och det är någon sorts straff för att detta inte ska hända igen. Eftersom du bara är 16 år så är det enda lagliga straffet som vi kan ge till dig böter. Det kommer att kosta dig ungefär 100 000 kronor för att rengöra alla ställen som du har klottrat på. Det kommer en räkning lite senare idag, och om det är så att du inte kan betala så får vi titta lite närmare på ditt fall, men då kan det vara så olyckligt att det blir en fosterfamilj för dig
Jag reser mig upp och går emot dörren, känner hur den tunga tjocka klumpen kommer upp genom halsen igen, men du är det på riktigt. Jag går ut igenom dörren, utifrån väntrummet, tänk om mina föräldrar inte kan betala igen, tänk om jag måste få en fosterfamilj. Jag känner hur tårarna rinner över kinden, detta var ju inte alls meningen, det var ju inte alls såhär som det skulle sluta. Mitt hjärta slår snabbare och hårdare än vad det brukar.
När jag närmar mig dörren så kommer ännu en tanke in i huvudet, vart skulle min nya fosterfamilj bo? Jag ökar takten när jag går emot min lägenhet på andra sidan gatan, ser mamma genom fönstret. Hjärtat slår ännu hårdare, gråten kommer och sköljer bort sorgen, det svider mot den finniga huden. Jag öppnar huvuddörren in till lägenheten och går rakt mot hissen. När jag kommer in så kommer gråten igen, men jag torkar snabbt bort det, mamma får ju inte se att jag är ledsen. När hissen slutar röra sig så går jag raskt ut, ser dörren, min dörr. Tänker snabbt igenom hur jag ska säga vad som hänt till mamma, utan att komma fram till något rör jag vid dörren får jag ångest, det är inte bara mitt liv som har förändrats, mammas, pappas, alla dem som gjort någonting för mig. Jag trycker sakta ner handtaget och går in, in i mitt hus, in i slutet.
- Daniel, nu måste du berätta, hur har det gått, hör jag mammas röst ifrån köket.
- Böter, svarar jag.
- Okej, men det är väll inte så farligt, säger mamma, hur mycket 1000, 1500?
- Nej mamma, detta är mycket värre, svarar jag moloket.
Jag hör hur mamma börjar gå närmare mig, hur kunde hon tro att det bara var 1000 kronor?
- Okej Daniel, du vet att vi redan är skuldsatta, så att över 2000 kronor kan vi inte få ut, vad händer om man inte kan betala?
- Fosterfamilj, svarar jag sorgset, ser hur en tår rinner ner för mammas kind, ser hur hon sätter sig ner på knä och lägger huvudet i händerna. Nu slår ångesten till igen.
- Exakt hur mycket pengar är jag skyldig staten? gråter hon fram
- Jag vet inte hur mycket pengar det var förut men nu är det i alla fall 100 000 kronor mer, säger jag sakta
Mamma börjar röra sig tillbaka in mot köket, och jag går in på mitt rum, tar telefonen och ringer tillbaka till polisstationen.
- Stockholmspolisen, det är David, vad kan jag stå till tjänst med?
- Hej mitt namn är Daniel Johansson, säger jag, jag var hos er imorse, och jag ville bara meddela att vi inte kan betala böter, när är jag tvungen att flytta iväg?
– Okej, jag ska prata med några kollegor.
Dagarna gick, sorgen blev allt mindre, men den fanns ändå där, mamma pratade med poliserna för några dagar sedan och det visar sig att jag kommer att behöva flytta, flytten ska äga rum idag, precis en vecka sedan mitt förhör. Allt är klarpackat och jag är redo att åka, chocken har lagt sig, men fortfarande så finns rädslan där, rädslan om att vara ensam, gå in i det nya och osäkra, lämna allt.
Jag hör tutan utanför och det måste vara skåpbilen, nu var det dags, nu skulle det hända. Jag börjar röra mig ner mot skåpbilen, ser på allting en sista gång, det känns så overkligt, sista gången man ser in i sitt kök, sista gången man går ut igenom dörren, sista gången man åker den gamla hissen. Jag går ut mot skåpbilen som står på gården, fyra personer står runt den, mamma, pappa, Henkan och chauffören. Mamma och pappa står och gråter, Henkan nickar lite åt mig när jag kommer ut igenom dörren. Jag går direkt fram till mamma och pappa, känner hur tårarna rinner, var detta sista gången som jag skulle se dem också? Mamma halvspringer fram mot mig och ger mig en hård kram, sen kommer pappa.
- Vi måste skynda oss, säger chauffören med skånsk dialekt en aning bedjande.
- Sätt dig du i bilen, så hörs vi, jag kommer ut och besöker dig! Gråter mamma.
Jag går fram och klappar Henkan på axeln
- sköt om dig, säger jag
- Du med, säger han och tittar mig rakt in i ögonen.
Jag går mot bilen, öppnar dörren och sätter mig, gör mig beredd inför det nya. Tittar en sista gång i backspegeln, känner att gråten kommer upp, ser min gamla gård, gungorna, äppelträdet, mamma som står med huvudet nergrävt i pappas bröst, pappa som håller om mamma. Henkan som står och vinkar. Alla känslorna kommer upp, jag ger ifrån mig ett hickande ljud, och tårarna forsar ut. Mamma, pappa, Henkan, den sista blicken fick mig att åter inse vad jag har gjort, vad hade jag att vinna när jag följde med ut, kan det kontra vad jag hade att förlora? Nej, det kan det inte. Jag tänker på hur jag behandlat Henkan, han var den enda av mina kompisar som kom för att säga hejdå, även hur illa jag behandlat honom. Jag kommer ihåg en biologi lektion, då jag under hela lektionen suttit och sagt dumma saker om honom. Allt han ville var att lyssna om strutsarna, vad dem gjorde för att bli av med alla bekymmer, dem stoppade ner huvudet i jorden, och sedan försvann allt. Jag tar huvudet och borrar ner det i händerna, i hopp om att allt ska försvinna, men allt är kvar, det funkar inte.
– Sluta snyfta som om du vore en liten bebis när jag var i din ålder hade jag avverkat fyra fosterfamiljer, sa chauffören i ett hopp att trösta mig, men det funkar inte, allt blir bara värre. Ser allt det gamla åka bakom mig, området.
Vi kör ner emot hamnen, därifrån ska jag klara mig själv, jag ska åka båt ut till en liten ö på skärgården. Han lämnar mig på bryggan och bär upp allt bagage på båten, ger mig biljetten och åker därifrån. Jag skyndar mig ombord, det är en mycket liten färja, och det är bara jag och fem stycken pensionärer på båten, jag går ut och ställer mig på däck. Båten börjar röra sig, jag ser fastlandet som bara blir som en liten plätt långt bort i horisonten. Tänker på mamma, pappa och Henkan, vad gör dem nu? När jag tänker på dem kommer gråten igen, tårarna som försöker skölja rent samvetet men som aldrig riktigt lyckas, utan blir borttorkade utav vindens svalkande drag, vilken inte får mig att må bättre.
Båten gungar, och jag känner hur jag börjar må illa, jag blundar och tar tag i relingen. Känner hur fotfästet lossar, så att jag går in och sätter mig. Jag blundar och än en gång känner jag hur ögonlocken blir tyngre och tyngre, men sen vaknar jag, ingen dröm. Jag är framme, går ut på bord, känner stanken av fisk, ser bara sten och fiskebodar, här ska jag bo. Världens ände. På en ö i havet…


Vinterns kyla kom, nu har jag bott här på ön i exakt ett år och två månader. Jag skyndar mig hem, visste att jag fått besök, mamma och pappa är här och hälsar på.
Mitt liv på ön är inte alls som jag trott, utan jag har hittat många nya vänner och min familj är mycket snäll, jag har ändrat åsikt om livet, och nu vet jag att det bara är ett år, ett litet, snabbt år kvar på ön tills jag fick flytta hem.

Detta är inte världens ände, bara en ö i havet..


Av Kalle Milton

Skriven av: Kalle Milton