Publicerat
Kategori: Novell

Uppgörelsen

Vinden tog ett fast tag om hans kindkotor. Han stod vid hamnkanten och den kalla marsvinden kändes isande mot hans hud. Torleif ansåg inte att han hade något mer kvar att se fram emot i livet. Det enda som väntade på honom, var en lång transportsträcka tills det var dags att boka plats, i en låda på två och en meter. I lådan skulle han ligga och vänta till några män bar upp honom, transporterade kistan till sitt väntade hål, för att sedan läggas däri. Torleif kunde inom sig redan höra jordens skrapande och hur jorden skottades över honom. En dödens melodi av sandkorn mot kistlocket, trotts att han bara var tjugo år. Han suckade högt, fast det inte fanns någon i närheten som kunde höra honom. Han skrek sedan ett hjärtskärande skrik, tog upp betongblocket i famnen och tvingade sig till slut ta steget över kanten. Han hade ett snöre om halsen.

Torleif Andreassons kropp blev funnen redan nästa dag. Anders Thorn beskådade runligt den upphämtade kroppen, vände sig om, och gick tillbaka till sin bil. Han hade av en tillfällighet åkt förbi hamnen, och stannat till när han såg ambulansen och polisbilen. Innan han klev in i sin skyltade pressbil kom det fram en liten mager kvinna till honom.
- Ni skriver väll inte om det här', sade hon oroligt.
- Nej det vill jag inte, jag har själv en gång råkat ut för något liknande, svarade Anders. Min dotter drunknade för några år sedan, så vill ni prata av er kan ni ringa mig.'
Anders gav kvinnan sitt visitkort och lovade att han inte skulle skriva om olyckan. På vägen in till tidningshuset grät Anders.

En vecka, efter hans möte med mamman till den drunknade, fick Anders ett telefonsamtal från henne. Hon ville att de träffades på tunnelbanestationen bredvid där hon bor. På vägen dit tänkte Anders på hur obetydligt ett liv kan te sig för en vanlig människa. En ung man tar livet av sig genom att slänga sig i sjön med ett rep om halsen fastsurrat vid ett betongstycke. Inte en rad i någon tidning och inget inslag i något nyhetsprogram, inte förrän dödsannonsen kommer in i tidningen. Ett tragisk självmord har inget nyhetsvärde, det är bara ett i mängden, ingen bryr sig utom de närmaste.

Lisbeth Andreasson satt redan och väntade, när Anders klev av tågvagnen. Hon var klädd i en svart klänning och på huvudet bar hon en mörkgrå hatt vilken nästan helt dolde hennes vackra ljuslockiga hår. Anders såg inte bara sorg i hennes ögon, utan lade även märke till något i hennes blick som såg ut som panik. När han kom närmare såg han att hon, skickligt med maskara, även dolt ett antal små blåmärken i sitt ansikte. Han satte sig jämte henne, men sade inte ett ord. I fem minuter satt de tysta bredvid varandra.

Lisbeth avbröt deras gemensamma tystnad genom att säga:
- Kvinnan som ringde på min dörr sade att hon varit nära vän med min son. När jag stängt dörren efter henne kände jag så plötsligt igen henne. Hon såg nu annorlunda ut men det måste varit hon som varit på er förstasida och som hade kidnappat er och är efterlyst för bankrån.
Anders hajade till när han förstod att det varit Sarah Vetter som besökt kvinnan. Sarah Vetter var en efterspanad kvinnlig bankrånare, och hade för ungefär ett år sedan med hjälp av två kumpaner, kidnappat honom för att få igen ett byte, som han fått tag i och lämnat in till polisen. Hennes kumpaner åkte slutligen fast men Sarah Vetter var fortfarande på fri fot.
- Vad i herrans frid skulle Sarah Vetter göra hemma hos dig', svarade Anders.
- Hon letade efter ett brev. När jag sade att jag inte visste om något trodde hon mig inte och började istället slå mig. Jag hade problem med att ta mig hit, hann Lisbeth säga, innan hon svimmar av utmattning.

Lisbeth Andreassons kropp var systematisk misshandlad. Läkaren som undersökt henne förstod inte hur hon kunnat sminka sig, klä på sig och sedan ta sig de femhundra meterna till tunnelbanestationen. Flera av hennes revben var brutna, vänstra armbåge och hand krossad. Som tur var inte hennes lungor skadade, men på grund av sparkar mot hennes vänstra sida, gick ena njure ej att rädda.

Kommissarie Möller och Anders Thorn hade bägge varit med i jakten på Sarah Vetter, när det begav sig. När de lyssnat på läkarens ord, var de övertygade om att den efterlyste kvinnliga bankrånaren måste tas fast, med alla medel som stod till buds.
- Jag kan väll lita på att du inte skriver något om detta innan jag grävt djupare i det här, sade Möller till Anders.
- Det vet du. Efter vad jag såg vid kajen förra veckan, och efter vad jag nu hört, så gör jag självklart dig till viljes.
- Det första vi måste ta reda på, fortsatte Möller, är varför pojken tog sitt liv, varför Sarah Vetter är tillbaka i Stockholm och vad en till synes rätt ordinär tjugoårig pojke kan ha för anknytning till henne?
- Jag tror att det är bäst om jag frågar ut Lisbeth Andreasson när hon vaknar, sade Anders. Det var mig hon först tog kontakt med':

Anders Thorn klev in i den slitna portgången. Färgen på väggarna hade flagnat och hissen var avstängd för reparation. Hans andning kändes tung efter att gått uppför de åtta trapporna, och han ställde sig därför en stund för att vänta tills andningen och hjärtat lugnat sig. När han ringde på dörren, öppnades den av en liten flicka. Flickans blick verkade inte riktigt kunna fokusera honom. Han förstod att hon var drogad och talade om för henne att han var från Java Invest, och ville ställa några frågor mot betalning. Flickan släppte in honom först när han förklarat att betalningen för frågestunden var 120 kronor och inte skulle ta allt för lång tid.

Anders hade några timmar innan sitt besök hos Sofia Hagen, gått runt och knackat dörr, runt omkring Lisbeth Andreasson bostad. Den gamla klyschan att det som grannarna inte vet, är inte värt att veta, gjorde sig gällande. Anders fick veta att sonen, när han fortfarande levde, varit en enstöring. Fast sedan tidigt denna vinter hade han oftast setts bli hämtad av en bil full med ungdomar. En äldre tant talade om för Anders, över en kopp fika, att hon av stundens ingivelse råkat anteckna bilnumret. Anders spårade sedan bilens nummer till en kvinna med namnet Sofia Hagen. Sofia Hagen bodde i en förort till Stockholm.

Nu satt Anders framför denna unga kvinna som stank av gammal fylla, och frågade henne om vilka teveprogram hon brukade titta på, och om hon brukade diska med Ajax diskmedel. Eter en timme så började Sofia Hagen nervöst titta ut genom sitt fönster, ner på gården utanför. Anders märkte att hon ville bli av med honom och han betalade, tackade för sig och gick ut. Han satte sig på en bänk utanför porten och efter en kort stund kom hon ut. Hon gick mot parkeringen och försökte ställa sig för att vänta. Hon stod inte still en sekund, utan vankade runt hela tiden och tills hennes långa väntan slut. Bilen bromsade in och snabbt slängde hon sig in och for iväg. Anders ringde till kommissarie Möller, vilken var beredd med sin bil ett stycke därifrån.
Anders samtal innan, med den misshandlade Lisbeth Andreasson, hade varit omskakande. Lisbeth hade berättat för Anders att hennes son alltid varit en enstöring. I skolan gick han alltid för sig själv. Han hade haft väldigt bra betyg, men några vänner hade han inte haft. Hans far hade lämnat dem när sonen varit liten och jobbade numera utomlands, närmare bestämt i Kanada. Sonen hade alltid hållit sig för sig själv tills för ett halvår sedan. Då hade han plötsligt levt upp och börjat umgåtts med några. Vilka människorna var, visste inte Lisbeth, men varje dag hämtades han i bil. När hon frågade vart han då tog vägen, svarade sonen att han träffat vänner i skolan och att de varje dag åkte hem till någon av dem. De var aldrig hemma hos Lisbeth, så hon fick aldrig se hans nyfunna kamrater, men som mödrar alltid ser så märkte hon att hennes son blivit kär. Hon förstod nu att det måste ha varit i den betydligt äldre och av polisen efterspanade Sarah Vetter.

Det ringde i Anders Thorns mobiltelefon, en halvtimme efter att han sett Sofia Hagen lämnat sitt hem. Det var kommissarie Möller och han talade om att han var utanför en villa på Djursholm. Anders körde ut mot Djursholm och den angivna adressen. När Anders kom ut till platsen parkerade han en gata därifrån och promenerade sedan till Möllers bil. När han kom in och satte sig sade Möller:
- Villan tillhör en familj som ska vara utomlands. Familjen har hyrt ut huset genom en ung mäklare vid namn Torleif Andreasson, alltså Lisbeth Andreasson avlidne son.
- Torleif hade alltså ett extra arbete som inte hans mor visste om, svarade Anders.
- Jag har gjort en snabbkontroll, och det verkar som han arbetat som mäklare i två år.
- Hur har han klarat av skolan och haft arbete, utan att hans mor märkt något?
- En kollega håller på att just nu kontrollera den saken, men jag skulle tro att Torleif läste lång ifrån fulltid.'

De satt och väntade i bilen utanför villan i tre timmar. Hela tiden använde Möller flitigt sin mobiltelefon. Han kommenderade ut civilklädda polismän . Skyltade polisbilarna var parkerade vid en byggtomt två kvarter därifrån. Anders hade inte så mycket att göra under deras väntan förutom att skriva ner vad som hänt. När en motorcykel svängde in och åkte upp för grusgången mot huset, var deras långa väntan över. Anders såg genast att det var en kvinna som fyllde ut skinnklädseln, och när hon tog av sig hjälmen vid ingången, såg Anders i sin kikare att det var samma kvinna som kört bilen när han blivit kidnappad året innan. Ett bultande i tinningarna tilltog, varenda muskel i kroppen spändes till sitt yttersta och munnen kändes torr. Men han trodde inte att Möller hörde hur spänd han var när han bekräftade vem som stod framför huset.

När Möller fått bekräftat av Anders och en spanande kollega, att det med störta sannolikhet var Sarah Vetter som anlänt, gav han ordern om att polisen skulle ta sig in i huset. En högtalarröst ljöd genom den tidiga kvällningen, och Anders hörde en polisman tala att de inne i huset genast skulle ta sig ut. När tio minuter gått såg Anders, Sofia Hagen och två andra ungdomar, komma ut. När de tagits om hand av polisen så stormades villan. Först sköts det in tårgasgranater och sedan sprang sju poliser, med gasmasker och skottsäkra väster, in genom de två dörrar som ledde in i huset. Under hela operationen hörde Anders ingen skottlossning, men så såg han Sarah Vetter kasta sig ut genom ett fönster på andra våning, ta sig upp på fötterna, starta motorcykeln och försöka ge sig av. En av prickskyttarna punkterar hennes bakhjul och hon ramlar med motorcykeln och glider mot bilen där Anders och Möller sitter. Allt går väldigt snabbt och bildörren slåss upp, ett skott avfyras mot Möllers ben, och Sarah Vetter slänger sedan ut den skrikande Möller. Hon grymtar till då hon upptäcker att den skjutne kommissarien inte låtit nycklarna vara kvar i tändningslåset.
- Vafan är det för dum snut som sitter i en bil utanför en stormning med nycklarna i byxfickan, skriker hon på bruten svenska åt Anders.
Anders svarade Sarah Vetter, genom att ge henne ett slag med sina fingertoppar mot hennes struphuvud. Han hoppas samtidigt på att pistolen, som Sarah Vetter tryckt mot hans revben, inte ska gå av. Sarah Vetter tuppar av och de andra poliserna kommer skyndsamt till undsättning.

Anders chef Robert Stenhammar är väldigt nöjd med sin reporters artikel. Anders kunde skriva i detalj vad som hänt och koppla historien till sitt förra möte med den, över hela Europa, efterspanade bankrånerskan Sarah Vetter. Det bekräftades, vid efterföljande förhör, att mordet för ett år sedan på förfalskaren genomförts av henne själv. Hon ville inte att någon skulle kunna spåra dem till deras nya identiteter. Att summan var så stor berodd på att pengarna var 'otvättade'. Sarah Vetter vågade, sedan hennes kumpaner åkt fast, inte lämna landet utan uppsökte en barndomskamrat från Köln, Sofia Hagen, som i tonåren flyttat till Sverige. Sarah Vetter hade pengar att underhålla Sofia Hagens missbruk, och fick i utbyte bo hos henne. Hon hade sedan träffat Torleif Andreasson när han skulle visa henne ett hus för uthyrning. Hon förstod genast att han var ensam och förförde honom under den privata husvisningen. Hon lyckades därefter nässla in sig på Tords skola och värvade där två stycken studenter som hade dyra vanor och var i behov av pengar. Gruppen planerade nu att genomföra ett antal bankrån i mindre svenska städer. Hon misstänkte dock efter ett tag att Torleif Andreasson inte skulle vara så mycket till hjälp vid ett bankrån, och började bjöd istället ut sin kropp till de andra två manliga studenterna i gruppen. Torleif Andreasson som därefter hånades av sina nyfunna vänner, tog till slut sitt liv. Men innan han försvann för gott, sade han till Sarah Vetter att han skrivit ner allt som gruppen planerade göra och att han funderade på att skicka in det till en tidning eller till polisen.

Sarah Vetter erkände alla brott hon gjort i Sverige i hopp om att inte bli utlämnad för de hon gjort i övriga Europa. Anders Thorn besökte sedan allt som oftast Lisbeth Andreasson trotts att historien om Thore var ett avslutat kapitel för tidningen. Hon blev nästan helt återställd i kroppen, men hennes själ var för alltid sårad. Lisbeth tyckte om de gånger när Anders sökte upp henne, och oftast gick de sedan ut för att äta eller gå på bio. De pratade mycket om livet och hur det känns när man överlever sina barn. Anders hade sedan turen att till slut få köpa den lägenhet, mitt i Stockholms stad, i samma hus som kommissarie Möller hade flyttat in i. Han trodde att Möller fixat lägenheten bara för att han behövde någon som kunde springa ärenden åt honom medan skottskadan läkte. Huset tillhörde en faster till Möller, och lägenheten blev för sitt läge väldigt billig.

Ibland önskade Anders att han stannat i Åhus. Den spänning han i livet nu upplevde tärde på hans psyke. Men han kunde kanske få in en fot i sportredaktionen, eller varför inte söndagsbilagan. Anders skrattade för sig själv åt sina tankebanor, men avbröts av att mobiltelefonen ringde, det var kommissarie Möller. Möller ville denna gång att, Anders genast skulle springa bort till affären och köpa en liter mjölk samt en kvällstidning. Utanför Anders fönster seglade säsongens förmodade sista snöflinga. När snöflingan träffade rutan smälte den dock genast.

När den ensamma mannen gick ut på gatan, täcktes hans axlar av ett tunt lager av snö. Mannen stegade raskt mot affären för att inhandla det som hans vän hade beställt. I en annan del av staden, satt redaktionschefen Robert Stenhammar, och trodde att han visste vem som det var bäst att ringa så här sent på kvällen. För en timme sedan hade två män, varav den ena var välkänd nazist från Stockholm, blivit skjutna vid en bankomat i en mindre stad i Västra Götaland. Robert Stenhammar ansåg att det var en passande artikel för Anders Thorn att skriva om. Anders svarade dock varken på hemtelefonen eller mobilen så han ringde istället till Johan Lindblom. Han skrockade när han tänkte på att det nu var dags för Lindblom att äntligen samarbeta med Anders. Anders Thorn hade ju gått och blivit vän med kommissarie Möller som förut varit gift med Anders Lindbloms nuvarande fru. De skulle ha mycket att prata om på vägen till Borängen. En stad som Lindblom väl kände till.

Skriven av: John Jensen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan