Ur Ögonen på en katt

Hon vaknade alltid med soluppgången och kom hem när natten nalkades. Varje morgon var det samma visa om och om igen; ett evigt snoozande med alarmet. Sedan fick hon stressa in på toaletten, slänga på sig kläderna och fylla min skål med mat, och den andra med lite vatten. Snabbare än en vindpust var hon ute genom dörren med ett hastigt hejdå riktat till mig. Hon hann aldrig själv äta någonting på morgonen. Jag undrade hur hon kunde klara hela dagen på tom mage. Efter att den stora vita dörren i hallen stängts visste jag aldrig vad som pågick i hennes liv framtill när hon kommer hem. Kanske hon fick i sig mat under dagen, men skulle hon verkligen stått och lagat mat sent på nätterna som hon alltid gjorde om det nu vore så? Självklart hade jag kunnat dela med mig av min mat, men i hennes ögon verkade det inte så aptitretande. Vatten drack hon. Precis som jag. Det hade jag sett henne göra men inte ur en skål, utan ett långt smalt glas som blev vasst när det åker i golvet. Det råkade ett glas göra en gång när hon somnade i soffan och stötte till ett glas på bordet. Jag råkade trampa på en glasskärva, men lyckades få ut den morgonen därpå när jag tvättade mig. Det sved bara några dagar efteråt.

Det var inte ofta hon vaknade tidigt nog för att hinna mysa med mig. Ibland lekte jag med hennes fötter om nätterna och nafsade lite lätt för att få henne att vakna tidigare. Hon vaknade varje gång, men aldrig blev hon glad. Hon försökte alltid skaka av mig, men jag var alltid lika envis och höll mig kvar. När hon kom till insikt med att jag var en gnutta mer envis än hon, reste hon på sig och tog tag i mig med ett fast grepp. Sedan kastade hon iväg mig. Ibland råkade hon ta i så pass mycket att jag slog i bordskanten. Då brukade jag gå in och lägga mig i min koja och stanna där tills alarmet ringde. Efter en sådan natt när morgondagen grydde, brukade jag alltid gå upp efter första snoozningen och be om ursäkt. Då strök jag mig mot henne och spann, sedan la jag mig bredvid henne och stannade där tills hon gick upp. Då visste hon att jag ångrade gårdagen. Hon kunde inte vara arg på mig länge efter det. Ibland hände det till och med att hon valde att kela med mig en stund på morgonen, men det var sällan. Dock när det väl hände tog jag tillfället i akt och njöt, för jag visste aldrig när ett sådant tillfälle skulle äga rum igen, eller när jag skulle få se henne idag. Hur länge skulle jag få vara ensam denna dag?

Väl hemma var vi aldrig ensamma bara hon och jag. Alltid var där någon annan här med. Människor kom och gick precis som hon när det var en stressig morgon. Oftast män. Jag gillade inte män. De doftade något starkt och retade upp mig med sina hastiga rörelser när de skulle hälsa på mig. Några enstaka gånger kom det hit tjejer, men inte alls lika ofta som män. De riktade all sin uppmärksamhet på min ägare. Deras blick observerade henne så som jag brukade observera mitt byte innan attack. Jag kollade alltid från avstånd och såg till att de inte skulle attackera henne. Ibland vände jag blicken till i bara några sekunder och då fann jag alltid honom över henne. Jag sprang alltid fram och försökte komma mellan dem. Då brukade hon alltid lyfta upp mig och gå med mig till toaletten för att sedan stänga in mig där. Jag förstod ingenting. Var hon ett frivilligt byte? Jag ropade efter henne, men mina jamningar verkade inte vara starka nog för att nå fram till henne. Det dröjde alltid olika lång tid innan hon kom och släppte ut mig igen. Det kunde ta allt från femton till femtio minuter, men varje gång rusade jag ut och strök mig mot hennes bara ben. Sedan iakttog jag honom när han kämpade med tröjan som fastnat över huvudet på honom. Just efter dörren öppnats igen, dröjde det inte länge innan han var utanför den stora vita dörren i hallen. Då visste jag att han inte skulle komma tillbaka igen. Då var det bara vi. Hon och jag kvällen ut. Jag lämnade aldrig hennes sida efter ett sådant besök. Hennes blick var jämt tom så det var upp till mig att väcka dem till liv igen.

När vi hade kvinnliga besökare hemma hos oss var allt annorlunda. Gnistan i blicken var tillbaka och jag fick mer uppmärksamhet. Hon verkade inte längre se det som en plikt att vara med mig, utan mer som ett nöje. Vi lekte ihop och jag fick vara med och kolla på när de lagade mat ihop. Ibland gick de ut en stund men då blev jag aldrig orolig. Efter den korta stunden de hade varit iväg kom de alltid tillbaka med något gott till mig. Ibland hände det till och med att de kom hem med en ny leksak till mig. När det hände lekte vi resten av kvällen. Jag fick en massa kärlek. Hon busade, klappade mig och gav mig massor av pussar. När hennes tjejkompisar kom innanför dörren satte de sig alltid ner på huk och sträckte fram handen för att låta mig nosa. De luktade gott. Ibland kände jag doften av blommor och ibland vanilj. Hennes väninnor gav mig alltid komplimanger och mötte mig med ett leende. Jag såg stoltheten i min ägares blick. Jag förstod att hon höll med om varje ord de sagt. Om ändå varje dag kunde vara så bra.

I den tomma lägenheten fanns bara jag - och ljudet ute i trapphuset. Jag brukade ligga vid dörren och lyssna på grannarna som gick in och ut ur sina lägenheter. Jag brukade undra vad det var de gjorde om dagarna för att komma hem så mycket tidigare än min ägare, eller om de också har en fyrbent vän i sina lägenheter. Jag hör aldrig någon jama eller skälla, så jag tror inte det. Jag visste att det mittemot vår lägenhet fanns en dörr till. Den var gul. Jag visste inte vart den ledde men jag hörde ofta att den öppnades och stängdes, och att folk kom och gick. Precis som här hemma. Kan det vara så att någon bor där?

Jag har lärt mig höra när någon närmar sig dörren. Varje gång vaknar jag till och jamar högt av glädje. Jag får alltid bekräftat för mig att det är hon när jag hör nyckeln vridas om i nyckelhålet och dörrhandtaget går ner. Ibland händer det att hon är hemma innan solen gått ner. Då hälsar hon alltid glatt på mig. Efter det går hon in i köket för att kolla så att jag har kvar mat och vatten i skålarna. Jag förstår direkt att hon snart ska iväg igen och att hon inte kommer tillbaka förrän nästa dag. Jag gjorde mig alltid till extra mycket för att få henne att stanna lite längre. Det funkade aldrig. På trettio minuter var hon utanför dörren igen och jag var på plats framför dörren för att vänta. Hur länge visste jag inte, men allt jag visste var att det skulle vara länge. Jag åt inget och drack aldrig när inte hon var hemma. Jag lät magen kurra och munnen bli torr. Allt jag ville var att ha henne här hos mig.

Jag låg ibland och tänkte tillbaka på hur bra vi hade det i början. Allt var perfekt. Hon inkluderade mig i allt. Hon tog ibland ledigt från jobb bara för att vara med mig. Varje morgon mös vi och sedan gick vi tillsammans till köket för att äta frukost. Jag var inte alltid hungrig, men jag låg alltid och väntade på henne i fönsterkarmen. När hon diskade satt jag alltid och kollade på det rinnande vattnet från kranen. Ibland kände jag på vattnet med tassen och då brukade hon skvätta vatten på mig. Varje gång jamade jag och det fick henne alltid att skratta. Aldrig var hon ute så pass länge att solen hann gå ner. Varje gång hon kom hem lekte vi med mina leksaker. Jag fick alltid något gott för att jag hade varit duktig och varit hemma själv i några timmar. Sådant hände inte längre. Aldrig fick jag leka eller något gott när hon kom innanför dörren. När hon kom hem som senast på nätterna brukade hon snubbla in i hallen och ibland trampade hon av misstag på min svans. Det, precis som glasskärvan i tassen, gick över ganska fort.

Som vilken dag som helst i väntan på att hon skulle komma hem, passerade jag toaletten. Någon hade råkat lämna toalettfönstret öppet. Det var något hon varit väldigt noga med att poängtera till sina kompisar att det absolut inte fick hända, för då kunde jag smita, men där stod jag bara någon meter från det öppna fönstret. Jag hade min chans att fly. Borde jag? Nej! Min ägare hade blivit förkrossad. Vad skulle hon annars komma hem till på nätterna om inte mig? Jag kanske var hennes ända anledning till att komma hem. Istället la jag mig och njöt av utsikten och vindpusten som svalkade skönt utifrån. Jag låg där från tidig morgon till sen kväll, och bara väntade.

Skriven av: Hanna Sjödin