Urfågeln

Urfågeln
Alléns träd står givakt med sitt gröna lövverk som bildar en behaglig mörk tunnel så länge inte solstrålar får henne att blunda för att lindra migränen. Bilen glider in mellan grindstolparna, hon parkerar och ser upp mot fönstren vars rutor är tomma speglar. Sittande ältar hon dagens nederlag, gäspar, längtar efter sömn.
Ozondoften når henne när hon småspringande sneddar gården. Åskväder? Den gamla porten som är tillbommad påminner om att hon är ensam hemma. Hon öppnar med nyckelkortet, slår ifrån larmet och går in i stora hallen där en sparsam belysning kastar långa skuggor över marmorgolvet.

Hon ser gårdskontoret, mannens revir, stå nedsläckt. Därinne kämpar han annars med odlingsplaner och anpassningar till Eu:s jordbrukspolitik. Han ger allt mer intryck av stressad företagare, inte den storbonde han föddes till. Den här helgen hade hon förväntat sig att de skulle vara tillsammans och koppla av. Om han nu varit hemma, skulle han då välkomnat henne med en kram, eller? Besvikelsen får henne att viska ett tonlöst ”heeej” i förbifarten.

Livet är inte som hon förväntat, hon vill allt oftare fly men vet inte vart och till vad. Medan hon funderar förser hon sig från barskåpet, tar med whiskyn till sitt dressingroom där hon byter till bekväma kläder. Eftersom hon är ensam vill hon inte värma bastun och risken för åskväder får henne att avstå från en joggingtur. Synd, hon behöver göra allt för att behålla sin perfekta figur som får blickar att dröja. Figuren är enda tillgången hon har att räkna med. När hon möter sin spegelbild känner hon stor tacksamhet över att sorgen hon bär inuti inte syns. Hon saknar självsäkerhet, allt socialt umgänge är gåtfullt för henne. För det mesta förlitar hon sig på dyra presenters inverkan, annars bara genom att göra sig gåtfull, att vara den tysta i sällskapet.

Dags för migräntabletterna som hon sväljer med whiskyn. En rysning genomfar henne och får henne på andra tankar, förhoppningar inför kvällen. Hon öppnar ett fönster, men stänger genast när hon känner ozonlukten strömma mot henne.

När huvudvärken avtar njuter hon. Obehagen av ångest och sömnbrist försvinner och hon går på upptäcktsfärd till köket där husan gjort sitt inför helgen. Kyl och frys är fyllda enligt order. Flera slags frukt i en vacker skål frestar, men hon föredrar whisky och det är just när hon häller upp mer som klockan slår. Den vackra klockan som är undanställd nere i källaren ropar på henne!

Där nere i dunklet beundrar hon den ljusa, lysande gestalten dekorerad med flygande amoriner och fåglar. Urtavlan påminner om ett ansikte, den har ett personligt tilltal, förgyllda siffror och visare. Inuti fodralet finns pendeln, urets hjärta som gör att man hör ett harmoniskt tickande och de klangfulla timslagen. Hon har vädjat till honom att den ska flyttas upp i ljuset så hon skulle kunna se och höra klockan oftare, men blivit sårad av hans motargument, att den inte skulle passa in, att den har trämask och är på väg till majbrasan.

I nuet lyckas hon glömma allt negativt och njuter fullt ut av klockans konturer. Kärleksfullt smeker händerna urets mjuka kurvor. Tätt tryckt intill klockan låter hon pendelrörelsen fortplantas till sin egen kropp för att känna, höra pulsen, rytmen som är all musiks ursprung. Hon berusas av att de båda är instrument i en orkester, att magisk musik uppstår genom samspelet där de förenas till en varelse. Oemotståndlig magisk musik genomtränger huset, söker sig ut genom murarna och för henne vidare i en dröm där tid och rum ger vika. Källarens äldsta skuggor lyfter, släpper hörnen och förmår henne nå tornrummets balkongbalustrad och vidare ut i den elektriska luften.

Han låter bilen glida genom grindstolparna öppnar dörren och tänker just stänga av bilradions höga musikskval när han ser något egendomligt sväva över taket. Han kan inte förstå vad, en klocka, en fågel? Alléns träd står givakt, Frank Sinatrasjunger Fly me to the moon och luften doftar ozon när sista rundan över huset och färden mot månen påbörjas av Urfågeln.

Skriven av: Raila Rosenberg