Utan henne finns jag inte

Jag väckte henne på natten, flera gånger om. Synen av henne när hon hastigt satte sig upp i sängen kallsvetandes med hjärtat i halsgropen fick mig att må så bra, så bra att jag fick henne att göra det om och om igen, natt efter natt.
Många andra kanske hade försökt att bli av med mig. De skyllde på stressen, skyllde på att vi är allt för upptagna med våra mobiltelefoner. De hävdade att äta nyttigare och få frisk luft skulle göra allt bättre, helt magiskt bara ta bort alla deras problem men hon, hon försökte aldrig, kanske var det för att hon aldrig riktigt förstod vad jag egentligen var. I hennes huvud var jag bara en tanke. En tanke som inte hade någon betydelse men hon hade fel, jag var mycket mer än så. Min iver att bryta ner varje liten cell av henne skulle hon inte komma att klara av.
Det var en varm sommardag, en sådan där sommardag som får en att tycka att svensk sommar är den bästa. Sofia hade bestämt sig för att cykla till parken och träffa sina vänner. Jag däremot tyckte inte likadant, jag ville att hon skulle ligga hemma i sängen utan ork, full av tvivel men hon hade bestämt sig. Sofia packade ner kakor i ryggsäcken, sådana kakor som är fyllda med hallonsylt och smälter på tungan. Hon låste upp cykellåset som var virat runt däcket och som hindrade någon från att stjäla den. Jag tvingade in en tanke i hennes huvud, in bland hennes andra.
”De är bara med dig för att de tycker synd om dig.” Hon viftade bort den lika enkelt som en blodtörstande mygga. Jag tryckte på ännu mer, tvingade henne att tänka en ännu värre tanke.
”Du förtjänar inte att ha vänner.” Det knyter sig i magen och hennes hjärta började dunka lite hårdare i bröstet och små pärlor av svett bildades i pannan medan hon rullade ner för backen på Tullgatan 4.
Jag trodde att det skulle få henne att vända om, vända tillbaka till tryggheten i hennes säng. Jag ville att hon skulle må dåligt, så dåligt att hon inte orkade kliva upp ur sängen. Jag ville att hon skulle ligga orörlig, jag ville önska livet hur henne. Det var då jag hade som mest kontroll, som mest makt. Jag ville bygga om henne, böja och forma henne till min egen, göra henne inkapabel att göra något som fick henne att må bra för att när hon mådde bra så fanns jag inte. Hon glömde bort mig, hon glömde bort alla tankar jag gav henne.
Sofia lutade cykeln mot ett träd. Hon fiskade upp nycklarna ur fickan och låste cykeln och lät nycklarna glida ner i fickan igen. Hon tog ett andetag för att försöka samla sig, samla tankarna. Inte sina tankar utan mina tankar, de hon inte kunde kontrollera oavsett hur mycket hon än ville. De tankar som jag tvingade henne att tänka och som gjorde hennes liv i stort sett till ett helvete.
”Du vet väl att de snackar skit om dig när du inte är med?”
”Varför tog du med dig de där äckliga kakorna? Ingen gillar dem.”
”Sluta försöka bara, du duger inte.”
Mina ord rusade runt i hennes huvud, färdades genom alla hennes nervceller. Studsade mellan pannloben och hjärnstammen. Hon andades snabbare, hjärtat dunkade hårt mot bröstkorgen, så hårt att det gjorde ont. Tårarna tryckte bakom ögonen och hon var nära gråten. Hon svalde hårt och torkade av det svettiga handflatorna på byxlåren. Klumpen i magen växte, skulle hon verkligen klara av det?
Sofia fiskade återigen upp nyckeln ur fickan, hon böjde sig fram och låste upp låset. Jag skrattade högt, mitt skratt ekade, ekade mellan träd och lägenhetshus. Mitt skratt ekade förmodligen så högt att hela staden hörde det men det gjorde inte mig något för att det var ett skratt fyllt med lycka, ett skratt som jag ville att alla skulle höra. Segerns välsmakande sötma fyllde sakta min mun, hurrade över att jag än en gång hade lyckats vinna över henne. Tvärt lutade hon sig ned och låste cykeln, stoppade ner nyckeln i fickan och slängde ryggsäcken på ryggen med en bestämd rörelse. Hon slog på telefonen och skickade ett sms till Ellen.
”Hej, vart är ni?” Hon skrev sms:et med darrande fingrar.
”Vi är vid den stora eken, kom dit.” Svarade Ellen.
Allt jag kände, all min lycka krossades, lyckan av att jag trodde jag hade vunnit över henne. Allt jag hade byggt upp förstörde hon lika fort. Hon tog ifrån mig min seger, hon tog ifrån mig det enda som fick mig att må bra. Ilskan rasade inom mig som en lavin. Hur vågade hon? Vem lät henne tro att hon kunde göra så? Hon var det priset som jag ville ha och hon tog ifrån det från mig. Det skulle hon få ångra.
Jag ansträngde mig, pressade mig in genom de öppningar som hon aldrig hade lyckats täppa till. Jag sipprade in, spred ut mig. Sofia gick sakta fram genom parken, pulsen ökade för varje steg hon tog och benen blev bara tyngre och tyngre tills hon nästan inte orkade röra sig. Jag var nästan där, jag hade nästan fyllt henne men då stängde hon mig ute. Jag blev ingen, jag hade ingenting. Hon tvekade, jag kunde gräva mig en bit in i muren. Hon tvekade mer, jag kunde gräva mig ännu längre in.
Sofia sjönk ner bredvid Ellen och alla hälsade på henne glatt, hon låtsades att allting var okej, att allting var normalt men i verkligheten var det så långt ifrån normalt som man kunde komma. Sofia var inte normal, Sofia var inte okej, hon var allt annat men det som inte syns finns inte, visst är det så?
Deras välbekanta vänliga ansikten fick benen att kännas lätta och hur rörliga som helst. Då kändes det som att hon skulle kunna springa ett maraton. Sofia tog fram kakburken ur ryggsäcken och räckte fram den så vem som vill ha kunde ta sig en kaka. Hon bemötes av glada miner, just då var allting normalt, just då var Sofia okej. Pulsen minskade och muren hårdnade, mina hål, min väg in till hennes tankar minskade och minskade tills de inte fanns och jag var ännu en gång utestängd. Maktlös att sluta mina tankar runt hennes hjärta, krama om hårt tills hon kved av smärta. Låta mina tankar krossa hennes andra. Hennes kropp skulle bli min, hennes blod och hjärta skulle bli mina och hennes tankar skulle bytas ut mot mina.
Efter träffen i parken gick Sofia med lätta steg fram till cykeln, hon cyklade fort hem full av livslycka, livslycka kanske inte var vad man kunde kalla det men någon form av lycka var det i alla fall, kanske lyckan av att äntligen känna sig okej för en gångs skull. Hon hoppade av cykeln i farten, brydde sig inte ens om att låsa den som hon alltid brukade göra, i vanliga fall. Hon rusade hela vägen upp till våning åtta, upp för de snirkliga trapporna med två steg i taget.
När hon klev in genom ytterdörren till lägenheten hon bodde i med hennes familj hade hon ett stort leende på läpparna, de sträckte sig från öra till öra och det kändes som att hon gick på moln. Hennes föräldrar märkte att hon var gladare än hon brukade vara. Hennes föräldrar märkte också att Sofia inte mådde bra, hon log så sällan och orkade för mestadels inte göra någonting, de antog att de var tonåren som härjade och stormade som en cyklon i hennes kropp. De intalade sig själva att vissa har en svårare tonår med hormonerna och att det alltid blir bättre i senare år men lite visste de. När Sofia kom in genom ytterdörren och såg så glad ut frågade de glatt varför och hon sa att hon har haft en bra dag, en väldigt bra dag.
Hon sa att hon hade haft en bra dag, en bra dag utan mig. Hon förstörde min dag ännu mer. Förnedrade mig, trampade på mig tills jag längre inte fanns. Nu ville jag förstöra hennes liv ännu mer, förstöra allt hon rörde i, allt som hon tyckte om, allt hon älskade. Jag ville rycka bort hennes lycka så att hon föll ändlöst ner i ett mörker.
Sofia har inte alltid varit så här. Första gången jag såg henne skrattade hon. Hon hade ett vackert skratt, ett sådant skratt som smittar av sig. Hon slängde med sitt hår. Livsglädjen i hennes ögon fick mig att kippa efter luft. Det strålade om henne, allting med henne var perfekt. Första gången jag pratade med henne viftade hon bara bort mig. Hennes röst skar i mina öron, den var för glad. Hennes betyg var på topp, alla lärare älskade henne. Hon gillade skolan, hon gillade att plugga men hon gillade framför allt känslan av att lyckas.
Sofia hade så många intressen att jag själv tappade räkningen. Hon läste gärna böcker en regnig kväll ihop sjunken i soffan under en filt. Hon älskade att dansa, känslan av frihet, att det enda som hindrade henne var hennes egen kropp.
Hennes favorithögtid var jul. Hon älskade att vandra runt i butiker och kolla på julklappar åt sin familj, sin älskade familj som hon höll så kär. Kassören frågade alltid om hon ville ha julklapparna inslagna men hon sa alltid nej. Hon gillade att sitta på golvet och slå in julklapparna själv, lyssna på hennes favoritjullåtar om och om igen, tills hon kunde varje melodi utantill. Hon älskade lussebullar, det kanske var därför hon älskade julen så mycket för då kunde hon äta så många att det kändes som magen skulle spricka.
Sofia hade många kompisar. Alla samlades runt henne på rasterna och lyssnade på hennes berättelser, hon var vad man skulle kalla populär. Trots att hon hade många vänner som såg upp till henne så var det Ellen som slog alla med hästlängder. Ellen var hennes närmaste vän. Hon och Ellen hade gått i samma klass sedan dagis. Många trodde att de var syskon för att de var så lika. De var Sofias och Ellens dröm, att vara systrar, att dela allt de redan gjorde och lite till. Men oavsett hur nära Sofia och Ellen var så berättade aldrig Sofia, hon berättade aldrig om mig.
Sofia gillade framför allt att träna, springa tills orken inte längre räckte till. Känna svetten klibba sig mot kroppen, känna pulsen stiga eller att inte känna mig alls. När hon tränade kunde hon trycka bort mig, gömma mig långt in bland hennes andra tankar för ett tag. Det är inte det att hon började att träna när jag lärde känna henne, det var bara att hon började träna mer, hon valde bort sina vänner för att träna, för att slippa mig.
I mina ögon var hon allt jag ville vara. Allt jag aldrig kunde vara. Jag pratade med henne. Hon lyssnade med ett halvt öra, ett halvt hjärta. En halv hjärna. Jag var inget utan henne. Jag hade ingen makt. Jag hade ingenting. Hon hade ett perfekt liv utan mig. Jag iakttog henne när hon gick över skolgården. Vinden slet tag i hennes hår och hon tryckte armarna hårt mot bröstet. Hennes steg var tunga och dystra. Jag hade lyckats forma henne till min egen, hon blev mina ord. Hon skrattade aldrig längre, hennes röst var bara fylld av ånger och oro. Hennes ögon var tomma och varje litet spår av livsglädjen var borta. Jag hade förstört henne. Jag hade lyckats göra henne till min.
Sofia satte sig på cykeln, hon trampade i väg. En ensam tår rann ner för kinden, det var ingen tår av smärta, det var en tår av lättnad. Hon tävlade med trafiken ända fram till den stora bron, bilar körde förbi i hög hastighet, det var ingen som stannade. Ingen som bad henne att stanna, ingen som räckte henne en hjälpande hand. Hon klev av cykeln och lutade den mot räcket. Vinden ryckte henne i håret och kylan trängde sig in genom kläderna. Hon höll ett stadigt grepp om räcket. Under henne flöt den mörka, kalla älven. Hon hävde sig över med ett ben sedan det andra. Hon slöt ögonen och släppte taget. Nu var hon äntligen fri.
Jag vann, jag vann även fast jag bara var inne i hennes huvud. Bara dystra, jobbiga tankar. Bara ångest.

Moa Lundkvist

En tjej som gillar att skriva.
Moa Lundkvist är medlem sedan 2024 Moa Lundkvist har 1 publicerade verk