Utan honom...

Jag vet att det är en vecka sedan han lämnade men jag kan ändå inte hjälpa att ibland bryta ihop och sakna honom. Med ibland menar jag egentligen väldigt ofta, och väldigt ofta syftar på just nu.
Så det är anledningen till att jag ligger här på golvet i duschen mitt i natten och gråter så mycket att jag har fått huvudvärk av det. Det är inget lugnt och tyst gråtande så som när folk sitter och snyftar när de fått sitt hjärta krossat i filmer. Utan det här är mer när man gråter så mycket så att man inte kan andas och behöver skrika men gör inte det för att man inte vill väcka resten av huset.

Jag ligger kvar i duschen ett tag till i hopp om att vattnet ska skölja med lite av all smärta, men det är bara optimistiska tankar av en söndrig tonårstjej. Vattnet sköljer inte bort annat än tårarna i mitt ansikte. Efter en stund så sätter jag mig upp, en plan håller på att formas i mitt kaosartade huvud. Det är antagligen den sämsta planen någon kommit på i världshistorien, helt klart den mest omdömeslösa och desperata i alla fall. Men vad har jag för val? Jag vill inte ligga och gråta i duschen resten av mitt liv. På något sätt måste jag lyckas släppa honom, lägga honom bakom mig, fortsätta med mitt liv, prioritera mig.

Jag stänger av duschen och virar in mig i den torra handduken, det kan nästan vara så att det ärhan som håller om mig, om jag tänker mig det tillräckligt mycket.

Som vanligt så finns det inga kläder i garderoben och jag rotar runt i den som en galning, jag slänger ut ett par shorts och-
Jag tar försiktigt upp tröjan och håller den mot mitt ansikte. En av hans tröjor. Den luktar som honom även om den har legat i min garderob ett tag. Jag tar ett djupt andetag och andas in doften av honom, det får ett svagt leende att smyga i utkanten av mina läppar. Men det är inte kvar länge. Jag slänger igen lådan och drar på mig kläderna. Inte kan jag låta hela natten gå åt åt att minnas honom när jag så desperat behöver glömma honom.

Det är en varm vårnatt, nästan för varm för att ha på sig en långärmad tröja, men det är nödvändig. Det spelar ingen roll att det är mitt i helgen, det är fortfarande ingen här ute i förorterna, lika lugnt som alltid. Vinden verkar vara det ända tecknet på att världen inte har stannat, den varma brisen leker med mitt långa hår men jag orkar inte bry mig, inte inatt.

Jag börjar gå i riktning mot min planerade destination. Allt är så litet och nära på det här stället så det lär inte ta mer än tio minuter att komma fram. Tio minuter jag inte vet om jag vill veta vad de kommer att leda till.

När jag går kan jag inte tänka på särskilt mycket, jag går som i trans och kommer fram några sekunder senare. Hade det inte varit för att mobilklockan starkt lyste 01:08 så hade jag svurit på att de bara hade varit några sekunder.

Jag stirrar på vägen framför mig, den rör sig inte. Allt är helt stilla och alldeles tyst. Hur kan en sådan här plats se så normal ut? Skulle jag inte veta vad som hänt här skulle jag aldrig kunnat gissa. Jag slår mig ner mitt på vägen i skräddarställning. Marken är fortfarande lite fuktig från regnet tidigare idag, men det gör luften ren och härlig att andas. Jag fingrar runt på asfalten. Det var här han låg, ett stort äckligt sår på sidan av huvudet som spottade ut blod. Om han bara inte sprungit över gatan. Om Hannes bara plockat upp honom utanför hans hus i stället. Om jag bara varit där fem minuter tidigare…

Det hade inte ändrat att jag inte hade fått några sista ord med honom, han försvann direkt. Han var borta redan när jag kom fram. Det spelade ingen roll att Hannes hade ringt så fort han kommit till hans sida. Det spelade ingen roll att jag sprang så fort jag kunde. Det spelade ingen roll att han hade så mycket kvar att leva för. Han är borta ändå.

“Det är inte rättvist!” jag har börjat gråta igen, och bankar mina knytnävar i asfalten.
“Inte rättvist!” jag vet att det inte hjälper att skrika men det känns så skönt att få ut allt.
“Du hade ingen rätt att ta honom!” skriker jag upp mot himlen. “Han var min! Det var meningen att han skulle leva så mycket längre! Vi skulle leva så mycket längre!”
Jag slänger ner resten av kroppen på asfalten också.
“Hur kunde du bara ta honom?” viskar jag snyftandes. “När jag behövde honom som mest. Hur kunde du göra så?”

Det är för mycket tårar i mina ögon för att jag ska kunna se nånting klart, men jag tar mig upp ändå och börjar springa. Fortfarande gråtande och snyftande med hår lite överallt, stannar jag utanför hans ytterdörr. Alla borde sova men jag knackar på ändå.

Det dröjer bara några sekunder innan hans mamma öppnar dörren, hon ser helt förstörd ut. Som om hon gråtit sig till sömn flera nätter i rad, om hon nu lyckats få sova alls vill säga. Skuldkänslorna är över en så fort man stänger ögonen, aldrig en lugn stund.

Jag kastar mig fortfarande gråtande in i hennes famn så fort hon öppnat dörren. Hon blir först lite förvånad men kramar mig sedan tillbaka. Jag vet inte hur länge vi står där, all känsla om tid försvinner. Men när hon tillslut slutar stryka mig över håret och hyscha så frigör hon sig från kramen. Hon ber mig att stänga dörren och går sedan in köket för att göra en kopp varm choklad åt både mig och sig själv. När hon är klar så räcker hon mig en av de varma kopparna, hennes blick fastnar på tröjan som jag har på mig, självklart känner hon igen sin sons tröja. Hon tittar upp på mig och ler ett varmt leende, som om att försäkra mig om att det är okej. Jag ler tillbaka, glad att hon inte blev förolämpad.
“Kan jag…” jag pekar ner mot trappan och hon förstår direkt.
“Självklart”, hon tar min uppdruckna kopp och börjar diska den medan jag går mot trappan.

Jag har aldrig förr varit i det här huset utan honom, det känns konstigt, fel. Men jag får väl vänja mig vid att vara överallt utan honom nu…

Jag tar ett djupt andetag innan jag tar första steget ner för trappan, resten är relativt lätta och jag är snart nere på det gamla trägolvet som bara täcker undervåningen av huset. Jag har alltid gillat den delen mycket bättre, den känns mer hemtrevlig. Mina ben tar mig mot hans rum, för att svepa in mig i hans täckte och vara invirad i en stor klump av endast honom och kanske äntligen få kunna sova en hel natt.

Men det verkar inte bara vara jag som saknar honom inatt. Jag ler för mig själv när jag ser att Hannes sitter i hans säng med ett par filmer framför sig. Han tittar inte upp när jag sätter mig bredvid honom på sängen, utan stirrar bara vidare på filmerna.
“Jag vet inte vilken film han vill se”, säger Hannes upprört.
“Han blir nog nöjd vad du än väljer”, svarar jag och kramar om honom.
“Men jag vill välja vad han skulle ha valt”, envisas han. Jag skannar över filmerna som han plockat fram, några av dem riktiga klassiker.
“Vad tror du om Kalle och Chokladfabriken?”
“Han gillade den väldigt mycket”, håller Hannes med och nickar länge på huvudet.
“Jag såg att det lyste i Elenors rum, ska vi se om hon också vill kolla?”

Elenor är hans 15-åriga lillasyster och jag har ingen som helst aning om hon känner för att kolla på film med folk som kände hennes bror.

“Visst, gör du det så fixar jag filmen”, säger Hannes. Så jag hoppar ur sängen och tar mig över till Elenors rum. Jag knackar försiktigt på dörren och får ett mumlande svar inifrån. Det låter inte avvisande så jag öppnar dörren och går in. Elenor sitter framför sitt skrivbord och borstar håret. Från hur borstat hennes hår ser ut gissar jag att hon har borstat det långt efter att allt det trassliga var ute, om det ens var trassligt från början. Hon tittar på mig genom spegeln framför henne, jag tittar tillbaka. Hennes ögon är fortfarande lite rödsprängda, det ser ut som att hon slutade gråta endast när jag knackade på.

Jag går fram till henne, hon är precis lika förstörd som jag, om inte mer. Hon lägger ner bortsen och ställer sig upp framför mig. Trots att hon är två år yngre så är hon inte mycket kortare.

Elenor brister ut i gråt igen, att se någon som hon endast sett med sin storebror tidigare kan inte vara lätt. Jag kramar om henne och klappar på hennes huvud och försöker lugna ner henne.
“Hej du. Vill du se på film med mig och Hannes? Vi hade tänkt se Kalle och Chokladfabriken.” frågar jag henne mjukt för att inte uppröra henne mer. Hon tittar upp på mig och nickar svagt till svar.
“Han älskade dig väldigt mycket. Du vet det va?”, säger jag i ett försök att muntra upp henne och torkar bort tårarna från hennes kinder.
“Han älskade dig med”, säger hon och ler mot mig. Det träffar som ett slag mitt i magen och jag missar några andetag.
“...vad sa du?” flämtar jag, oförmögen att tro på vad hon just sagt.
“Han slutade aldrig tjata om dig och frågade alltid vad han skulle göra. Du kan fråga Hannes om du inte tror mig.” Det är precis vad jag tänker göra också. Jag drar med Elenor tillbaka till Hannes som sitter på sängen och väntar på oss.
“Visste du?” frågar jag i ett andetag, fortfarande alldeles för chockad för att få ut något mer. Hannes kollar frågande på mig och sedan Elenor när jag fortfarande inte säger något mer.
“Hon visste tydligen inte att min käre bror älskade henne”, förklarar Elenor med ett svagt flin på läpparna. Hannes skrattar och drar ner mig i en kram.
“Självklart älskade Alex dig, dummer!” säger han och fortsätter skratta samtidigt som han drar med Elenor i kramen också.

Rilliya

Fangirl-tjej med huvudet uppe i molnen.
Rilliya är medlem sedan 2016 Rilliya har 1 publicerade verk