Publicerat
Kategori: Novell

Utan titel [Id:8846]

Du och jag,
det skulle alltid vara så. Vi tillsammans i evigheten. Vi lovade att aldrig släppa taget om varandra. Varje dag skrattade och log vi tillsammans.
Men det vi lovat varandra, gick i spillo. Fast vi varit helan och halvan två veckor tidigare, brydde du dig inte längre. Du, och de andra två nära vännerna blev elaka. Ni gjorde sånt som jag alltid kommer minnas. Jag har ärr i själen, för det ni gjort. I nära ett halvår gick jag och var ledsen. Då kunde jag inte förstå, vad ni gjorde. Då försökte, och försökte jag att vara som er. Ni sa att jag inte var som förut, men de var ni som hade blivit annorlunda. Jag berättade inte så mycket för någon vad som hände, troligtvis för att jag inte förstod det själv. Men när allt blev som värst, mådde jag inte så bra. Jag såg inget ljus kvar, det var några andra nära som höll mig på benen. Det var de som gjorde att jag inte gav upp.
När allt är som värst, vill man inte tänka på att något kan bli bra igen. Allt var mörkt, men sakta började ljuset sippra in i min själ. Det var då jag fann dig.
Sen den dagen jag fann dig, har vi kommit allt närmare varandra. Genom dig lärde jag känna nya människor, och halvåret innan var som bortblåst, på utsidan. Men på insidan satt allt det onda kvar.
Jag kommer alltid minnas de två veckor innan allt hände, när vi hade som roligast när en person sa:
'Ni måste va bästisar. Ni är som gjorda för varandra'.

Skriven av: Josefine

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan